De vedervärdiga – Myrdalskultens bloggar och tidningar

Del 2 av 6 i serien Vänstertidningar

På 1970-talet fanns det en vänstergrupp som först hette KFML och senare SKP. Det var den största i Sverige men fanns knappt i Göteborg. Gruppen var fanatiska anhängare av Mao-styret i Kina. Allt som Kina gjorde var sant, rätt och riktigt. Mao var Gud. Det var i det närmaste en slags svensk Mao-kult.

De dominerade solidaritetsrörelsen Vietnam (DFFG) och uteslöt alla som inte tyckte som dem på ett mycket odemokratiskt vis. Så småningom vittrade organisationen SKP som sådan sönder, många tidigare medlemmar hoppade av och blev kända svenska journalister med mera.

Det var också i denna politiska miljö som den nuvarande mycket restriktiva och idag förfelade och misslyckade svenska drogpolitiken utformades.

Men den blinda tron överlevde hos många av de forna Mao-dyrkarna. Världen består av onda och goda, imperialister och anti-imperialister. Enligt den forna Mao-kultens kvarvarande personer som behållit samma fundamentala och märkliga livsåskådning så är de onda idag USA (USA-imperialismen) och de goda är Ryssland, Putin och Assad. Är någon inte anhängare av Ryssland, Putin och Assad eller av de teorier dessa forna Mao-dyrkare för fram är det ett tecken på att det handlar om USA-stödda agenter, förvirrade människor som går USA-imperialismens ärenden osv.

Ledande bland dessa märkliga människor är en man som idag är 90 år gammal. Jan Myrdal. Han är i det närmaste förgudligad i de bloggar och tidningar som finns bland dessa tidigare Mao-dyrkare. Det har faktiskt gått så långt att Myrdal i praktiken ersatt Mao i dessa människors trosuppfattning. För mig är detta förhållningssätt något bisarrt, speciellt som en del av dessa personer verkar vara trevliga och sympatiska som individer. Men så kan det ju vara, det vet jag ju från andra fundamentalistiska miljöer såsom en del kristna kyrkor, som jag kommit i kontakt med.

Aktuella bloggar som tillhör Myrdalskulten är exempelvis Lindelöf.nu och Romelsjö på jinge.se. En norsk variant är Pål Steigan. För dem är den ryska regeringens ökända propagandakanal Russia Today sanningen och inget annat. Allt annat är för dem USA-propaganda och fake news. Allt som Myrdal säger och gör är riktigt, vilket lett till att dessa människor utan tvekan lierar sig med nazister och fascister på grund av ett de senare grupperingarna är mot USA och tycker att Ryssland är bra. Samma inställning kan delvis ses bland dessa skribenter när det gäller Pål Steigan.

Romelsjö har jag kommenterat tidigare och hans blogg är värst i klassen. Lindelöf.nu är en betydligt bättre blogg, både innehållsmässigt, rent språkligt och nyhetsmässigt. Men även Lindelöf.nu dras med Myrdalskult och publicerar en hel del väldigt märkliga inlägg med anknytning till det, om svensk vänster och om hur bra det är att liera sig med fascister och nazister.

En tidning och nyhetssajt som också kan sägas höra till Myrdalskulten är Folket i Bild/Kulturfront. Kvalitetsmässigt mycket bättre än Romelsjö, men politiskt i stort sett lika bisarr.

Tidigare hörde också Clarté till Myrdalskulten med de har hamnat i konflikt med resten av kultmedlemmarna då de tycker att det kanske inte är en så bra idé att liera sig med fascister och nazister.

För min del har jag sen länge slutat betrakta Myrdalskulten som vänster. Deras tidningar och bloggar bör inte heller betraktas som vänster på något sätt utan reaktionärt och konservativt nationalistiska.

Som tur vad handlar det här i huvudsak om människor som är över 70 år gamla. Med tiden kommer denna bisarra Myrdalskult att dö ut. Deras åsikter och deras handlade är som jag det det att till stor del betrakta som vedervärdigt. Det är bra att det handlar om en utdöende grupp av människor.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< ETC – mellanmjölkstidningenOffensiv – trist förljugen partimegafon >>
Advertisements
  1. ”För min del har jag sen länge slutat betrakta Myrdalskulten som vänster. Deras tidningar och bloggar bör inte heller betraktas som vänster på något sätt utan reaktionärt och konservativt nationalistiska.”

    Ja visst är de både ”skruvade” och totalt urspårade. Samtidigt går det inte komma ifrån att de har sitt ursprung i en totalitär vänstertradition där jag mer och mer kommit att se Lenin, en gång min ”husgud”, som utgångspunkten. Här finns de elitiska idéerna om ett totalitärt ledarskap, tanken om den totala underkastelsen under partiet och den naiva revolutionära tron på att ett samhälle i grunden skulle förändras över en natt. Det var denna anda både Stalin och Mao byggde på. I spåren följde en personkult som fortfarande är så bisarr att både Lenins och Maos förtorkade kroppar förvaras i glaskistor till allmän beskådan. Ett skräckkabinett på riktigt.

    Sedan kan jag inte låta bli att se vissa likheter, eller i alla fall beröringspunkter, mellan den totalitära vänstertraditionen och fascistiskt tankegods. Elitismen finns där, underkastelsen för parti och stat finns där och personkulten finns där. Jag håller det inte för otroligt att en potentat som Mussolini hämtade inspiration från Lenin. I sin tidiga bana verkade ju Mussolini som socialistiskt sinnad revolutionär. I detta har Myrdal och hans gelikar, rent idémässigt, också fascistisk smuts i sin tankegrund.

  2. Som fast skribent både på bloggen Svensson och lindelof.nu samt i Clarté, Internationalen och Miljömagasinet är det med viss förundran jag läser de hundratals inläggen i kontroversen mellan en del clarteister och en del på lindelof.nu om fredsrörelsens strategi.

    Bägge parterna tycks lika musealt fast i ett synsätt på politik format av idén om den perfekta plattformen för en enhetsfront som ställer vår tids huvudmotsättning på sin spets. Elakt men kanske också precist kan man kalla det en strid mellan bloggare utan aktivister för att travestera den gamla frasen generaler utan trupper, förhoppningsvis lika elakt som Anders Svenssons epitet men också mer träffande. I första hand en kritik mot at diskussionen förs över huvudet på de aktivister i fredsrörelsen den påstår sig bry sig om.

    Märkligast är clarteisternas hållning. Anders Svensson påpekar korrekt om än med publikfriande ord att Clarté tidigare tillhörde samma krets som de nu tar avstånd från. Det som Anders Svensson också missar är att även om det funnits samma typ av enhetsfrontstänkande och sättande av nationella suveräniteten främst före social-ekologiska klassallianser över nationsgränserna hos clarteisterna har Clarté samtidigt varit den främsta källan för fördjupande analys av storföretagens makt och privatiseringspolitikens förödelse på område efter område.

    Vi i miljörörelsen utformade i början av 1980-talet när många trotskister från SP var aktiva i det som då hette Miljöförbundet och idag Jordens Vänner en folkrörelselinje som då och idag står i strid mot enhetsfrontslinjen. Snart nog övergav flera (men inte alla) trotskister denna linje till förmån för olika projekt för att ena vänstern och bygga nya partier eller taktiska metoder för göra sig relevanta i valrörelser. Den främsta hjälpen under decennier blev istället Mikael Nyberg och hans artiklar om storföretagens strategier i Clarté och boken Gröna kapitalet utgiven av Miljöförbundet Jordens Vänner 1995.

    Vidrig blev enhetsfrontstänkarnas agerande inför EU-toppmötet i Göteborg 2001. Man utnyttjade de positioner man uppnått genom åren i offentligheten och de organisationer man byggt upp till en kampanj för att splittra antiglobaliseringsrörelsen. Det var inte bara det att de satte enhetsfront för att säga nej till EU medlemskap först. Det handlade också för deras del inte minst om att bekämpa oss som stod för en folkrörelselinje i solidaritet med Via Campesina och andra globala massrörelser som just då hade kampen mot WTO och den linje EU drev som en av huvuduppgifterna i klassalliansen mellan bönder och arbetare: Därtill lika viktigt i kampen i Sverige mot privatiseringar och tilltagande rasistisk statlig poltik.

    På denna blogg beskrev jag Clartéförbundets demokratiskt beslutade ståndpunkt på följande sätt: ”Clarté tog kraftigt avstånd från detta folkrörelsesamarbete med enbart ”uddlösa” krav mot nyliberalism och rasism. Göteborgsaktionen var ett uttryck för den ”allmänna välviljan” som ”gömmer kapitulationer i konkreta stridsfrågor”. http://blog.zaramis.se/2016/11/18/clartes-svangning-bra-for-folkrorelserna. Andra i samma tradition som Jan Guillou, Thomas Hammarström och många till agerade bandhundar och satte epitetet terrorister på demonstranterna som svarade på polisens stormning av foilkrörelsekonferenslokalerna på Hvitfeldtska gymnasiet när de inte ljög om att FNL rörelsen aldrig kastat sten. Intressant nog var Jan Myrdal en av få avvikande röster inför EU-toppmötet som bemödade sig om att motverka repressionen mot aktivisterna och så vitt jag vet avstod från vänsterns masshets mot militant demonstranter under och efteråt som bidrog både till de politiska rättegångarna och bestående splittring inom vänstern till skada för folkrörelser.

    Såvitt jag vet tillhörde inte Knut Lindelöf de som hetsade värst mot internationalistiska folkrörelsesamarbete inom Göteborgsaktionen om han överhuvudtaget tog del offentligt i den debatten. Det är tvärtom clartekretsen som då hetsade som värst som nu fortsätter hetsa men i annan riktning medan de döljer sina spår. De undviker att ta upp att de själva stått för den splittrande enhetsfrontslinje som bekämpar oss i folkrörelserna.

    Folkrörelselinjen har sedan bildandet av Nej till EU organisationer i Sverige motsatt sig den dominerande linje företrädd av många paritier där enhetsfront med alla som vill försvara Sveriges nationella suveränitet stått i centrum. Denna museala enhetsfrontslinje från 1800-talets berättigade kamp för folkets rättigheter i en nationalstat hade redan vid EU omröstning 1994 visat sig leda till nederlag vilket var än mer påtagligt inför EU-toppmötet 2001. Istället för enhet med alla nyliberalar och andra som motsatte sig EU medlemskap från vitt skilda ståndpunkter byggde folkrörelserna vidare på internationalistisk EU-kritik med motkonferens och internationell demonstration som hållits sedan EU-toppmötet i Madrid 1995. Ett internationellt folkrörelsesamarbete som länge insett vikten av att gå emot rasism och nyliberalism istället för att sätta enhet bakom nationella suveräniteten som huvudkrav.

    Denna erfarenhet gör nu clarteisterna allt för att dölja. Ännu tio år efter EU-toppmötet använde vänsterpartisten Jonas Lundgren Clartés spalter för ett påhopp av Attac för att dessa var skyldiga till att inte ha den ideologiska insikt som behövs för att kunna motsätta sig det farligaste av allt, politiskt våld och grupper som är militanta på gatan. Att Vänsterpartiet var den huvudkraft som under EU-toppmötet förrådde folkrörelsesamarbetet och legitimerade polisrepressionen samt befäste den bild som gjorde den fortsatta repressionen i domstolarna mer möjlig döljs av denna Clartétext.

    Detta förräderi från Vänsterpartiets sida är avgörande för att förstå varför Sverige blev ett av de mest reaktionära länderna i industrivärlden utan förmåga att vidareutveckla antiglobaliseringsrörelsens kamp mot privatisering på alltfler områden och frihandelsavtal som TTIP och CETA. Men istället för att avslöja det som skedde 2001 ges plats åt en vänsterpartist att än en gång dölja partiets svek. Ett svek som också var nära förbundet med Clartéförbundets agerande och många, många fler inom vänstern som gjorde borgerlighetens hets mot internationalistiska folkrörelser obehövlig. Majoriteten inom vänstern stod för slakten istället.

    Det finns alltså en del att reda ut men det vägrar Clarté. Som svar på Jonas Lundgrens text i Clarté skrev jag en längre redogörelse för de frågor vönstern vägrat ta upp och en djupare analys av det som skedde. Den ville inte clarteisterna svara på, än mindre ge plats åt på clartebloggen.

    När sedan Clarte svängde 180 grader till slut 2016 och gick över till den linje som man så ivrigt hetsat mot 2001 upprepades clarteisterna sitt nedtystande av kritik. Ett blogginlägg som avslöjade deras kappvändande vägrade de publicera. Det inlägg som sedan publicerades här på Svenssonbloggen, se länk ovan.

    Diskussionen tog åter fart med anledning av att presidenten i Moldavien kallat till ett möte mot finansimperialismen januari 2018 där både Jan Myrdal men också fascister som Dugin från Ryssland och Suk från Sverige deltog. Nu togs storsläggan fram av både Natoanhängare och clarteisterna på ena sidan och lindelof.nu bloggen mfl bloggare på den andra.

    Bägge parter på vänstersidan visade sig rörande eniga om att enhetsfront är det rätta kring en smal plattform som på något magiskt sätt skulle sätta fart på en enligt bägge sidor sovande fredsrörelse. Flera som Knut Lindelöf och clarteisten Benny Andersson ansåg att pacifister var ett stort problem, enhetsfronten borde verka för ett stärkt svenskt försvar och pacifister hållas kort eller tystas i den nya enhetsfrontens saliga lösning på fredsrörelsens svagheter i avsaknad av bloggare utan aktivisters patenlösningar.

    Man kunde tro att den rörande enigheten om enhetsfronten som huvudmetod för folkrörelsekamp i fredsfrågan skulle göra att dessa bloggare skulle omfamna varandra. Men tvärtom tycks de tycka riktigt illa om varandra. Inte om innehållet i deras luftiga palats högt över huvudet på de erfarenheter fredsrörelsen i Sverige och internationellt har. Men om vem som ska få vara med. Clarteisterna lanserar en ny typ av enhetsfront jämfört med den tidigare som värnade om nationella suveräniteten som överordnat värde. Nu heter det istället vänsterenhet. Den distansering till rasister som folkrörelserna sedan länge praktiserat tillsammans med distansering till nyliberaler är nu de nyfrälsta clartietserns signum medan deras motpart menar att man i en fråga där kampen står här och nu ska vända sig till alla, även SD väljare eller kanske till och med publicera sig i Nya tider.

    Försöker man påminna clarteisterna att de försökt tysta ner kritik genom att vägra publicera eller på annat sätt svara på deras hållningslöshet blir de inte bara förvirrade utan också oförskämda. Anklagelserna kommer fram om att de inte alls vägrat publicera men efter några mail kommer det fram att visst var det så. Det följs inte av någon offentlig ursäkt för deras falska påståenden om att de inte tystat kritik.

    Den i clarteist- och enhetsfrontskretsar okända kritiken av dominerande vänsterkrafters agerande i konflikten mellan enhetsfrontslinjen och folkrörelselinjen kommer alltså inte ut i deras kretsar. Svenssonbloggens möjlighet till diskussion bojkottar de i sin självgodhet. Det ingår i både clasteisternas och Lindelöfkretsarnas sammanhang att bojkotta kritik av deras agerande om den publiceras på annan plats när de själva vägrat publicera den.

    Lindelöf tycktes efter att jag förhandlat med honom en tid ge efter. Jodå, äntligen skulle kritiken av Clarte publiceras där den också kunde diskuteras på hans blogg, både den långa från 2011 som inte publicerats någonstans och den färskare korta från 2016 som publicerats här i denna blogg. Därtill fick Lindelöf ett nyskrivet blogginlägg i två delar om den aktuella debatten.

    Men Lindelöf vill som så många inom vänsterenhetsfamiljen inte bråka för mycket med Clarté. Utan min tillåtelse och i brott mot sin välordnade bloggs struktur placerade han mitt nyskrivna bidrag utanför blogginläggen. Där dog debatten ut efter att en clarteist kommit med ett falskt påstående som jag kunde tillbakavisa. Kritiken som också riktades mot enhetsfrontsanhängarna bland bloggens läsare ledde heller inte till någon livlig debatt. Kanske för att Knut valt att degradera mitt bidrag från den plats där alla inlägg till bloggen publiceras och istället placerat det bland artiklar från annat håll som ges en kort kommentar.

    Med gemensamma ansträngningar lyckas clarteisterna och i mindre grad den i detta sammanhang mer hederlige Lindelöf blockera en diskussion där den behövs. Clartebloggen och Lindelöf vägrar publicera den avgörande kritiken mot Clartés kappvändande. På så sätt förblir den okommenterad av de kretsar som bör diskutera den istället för enbart här på Svensson där det inte leder till någon debatt från deras sida. Den längre kritiken mot Vänsterpartiet, Clartés och många andras hugg i ryggen på oss aktivister förblir opublicerad eftersom vänstern är intellektuellt ohederlig och vägrar diskutera sina brister även när det leder till 50 års sammanlagt fängelse efter göteborgshändelserna 2001 för de av oss som gör något och befann sig på fel plats och inte sitter på höga blogghästar.

    Denna vänster döljer aktivt gång på gång sitt agerande och blockerar en debatt. Istället upprätthåller de sin falska ideologi inbäddad i publikfriande och borgerliga ideologier om att avståndstagande till våld ska vara den överordnade ideologin för folkrörelsesamarbete, något som förts fram gång på gång även i aktuell diskussion. Det ligger en hund begraven i Clartedebatten, på bägge sidor kontroversen.

    Men diskussionen förs i alla fall. Här på Svenssons blogg blir det en kommentar som i sitt testuggande om ideologiska likheter mellan kommunistiska regimers ideologi och fascism liknar det värsta testuggandet som skrivs bland de Svensson kritiserar. För att inte tala om att det är blåkopia på borgerlighetens angrepp på folkrörelsers revolutioner.

    Den energi som läggs ned hos Lindelöf.nu, Clatebloggen mfl på Clartedebattens storm i ett vattenglas är imponerande, inte minst jämfört med den brist på samma energi i fredsfrågan som råder här på Svenssonbloggen. Förhoppningsvis kommer det något gott av det.

    • Beskrivningen av agerandet från Clarté och andra 2001 är jag naturligtvis helt överens om. Jag tillhör också den grupperingen inom SP som är anhängare av folkrörelselinjen och jag ser ingen motsättning mellan detta och byggandet av breda vänsterpartier. Det handlar om samma sak men på två olika arenor.

      Lindelöf är en klart sansad röst i den flora av tidningar och bloggar jag berört. Men han skriver hyllningsartiklar till Myrdal och i debatten om nazisterna i Göteborg den 30 september agerade han likadant som Clarté gjorde år 2001.

      Jag skriver mycket riktigt sällan om fredsfrågan. Jag anser inte att det är ett av de stora problemen i världen idag. USA blir internationellt allt svagare och Kina är snart världens mäktigaste land. De har en annan strategi när det gäller internationellt inflytande än USA. Vi är nu inne i en övergångsfas mellan USA:s hegemoni och Kinas. Det ger en oroligare värld under nåt eller några årtionden, men sen kommer Kinas dominans att gör att världen blir lugnare. Övergången från en oljebaserad ekonomi till en ekonomi baserad på gröna energikällor är en del av denna utveckling. Detta innebär oroliga tider i de områden som tidigare levt på olja och i USA. Något USA kommer att försöka ta ut på andra. Men USA är dömt att misslyckas.

      Jag anser att nationella frågor är viktigare. Frågan om brottslighet där det är viktigt med humanistiska röster, frågan om övervakning och kontroll, vården, skolan osv. Sånt tycker jag är viktigare. Det är vad jag skriver om.

    • ”Här på Svenssons blogg blir det en kommentar som i sitt testuggande om ideologiska likheter mellan kommunistiska regimers ideologi och fascism liknar det värsta testuggandet som skrivs bland de Svensson kritiserar. För att inte tala om att det är blåkopia på borgerlighetens angrepp på folkrörelsers revolutioner.”

      Året är 2018 och för delar av vänstern är det uppenbart fortfarande oerhört känsligt att ifrågasätta totalitära vänstertraditioner. Dristar man sig detta stämplas man som ”borgerlig”. Fascistiska förhållningssätt och metoder som elitistiskt ledarskap, underkastelse under parti och stat med tillhörande repression blir inte bättre för att de inordnas under förment ”kommunistiska” etiketter.

  3. Ja anser att USA idag är det största problemet i världen. av de stora imperialistmakterna. Militärt är de ju totalt överlägsna. 50% av världens militära budget osv . Men det är en tidsfråga innan Kina kommer att vara det största problemet. Ryssland har inte alls samma resurser utan är ett problem på andra sätt. USA är dock ett mer demokratiskt land än både Ryssland och KIna. Stödet till diktaturer. finns hos alla tre. Varken allt Ryssland gör är dåligt eller allt USA gör är dåligt. Det mesta som Ryssland gör internationellt och det mesta USA gör internationellt är dåligt. Det är helt enkelt uppdelningen på goda och onda jag vänder mig mot.

    Om Assad där vi oense.Det finns i nuläget två bra krafter i Syrien. YPG (kurderna) som är vänster och har stöd från USA, FSA som är pyttelitet och bara kontrollerar mindre områden i Idlib och sydväst och ständigt hamnar i strid med Al-Sham (AL-Qaida) som de i allmänhet påstås vara allierade med.

    Jag är motståndare till Nato och mot att Sverige ska gå med i Nato och har flera gånger tydligt tagit ställning mot krigshetsen när det gäller Ryssland. Men jag kan inte tänka mig att alliera mig med fascister i det arbetet på det sätt Myrdal, Lindelöf själv eller Romelsjö argumenterar för. Att bygga en bred front mot NATO, mot krigshets och för fred har jag inga problem med men kommer aldrig att vara beredd att bygga den ihop med fascister. Bygga den ihop med mina tidigare arbetskamrater på Saab och Pååls är däremot självklart oavsett vilka partier dessa stöder eller röstar på.

    Hur folk i min politiska strömning ser på saken går att se hos Marxistarkiv.se, i Internationalen och hos Kildén & Åsman Det finns två tydliga linjer som är olika i förhållande till Syrien/Libyen, men det finns ingen som stöder Assad eller Rysslands linje i Syrien

    Eftersom jag inte skriver så mycket om internationella frågor då jag anser inrikespolitik viktigare så blir det bara nån gång om året jag skriver om dessa saker.

  4. Om Syrien är vi som sagt vad oense. Syrien har ingen framtid under Assad. En diktatur och diktator är inget alternativ. Ryssland har därför valt att ge stöd till en diktator. Det är helt åt helvete. Utan det ryska stödet till Assad hade FSA varit ett alternativ, så problemet är ju Ryssland. USA har val att ge stöd till en demokratisk organisation och ett demokratiskt styre, vilket är bra. Det är dock klart att kurderna inte är ett alternativ. De vill inte styra Syrien, de vill ha ett fritt Kurdistan.Nog om det. Frågan är lite off-topic.

    Jag anser inte att frågan om fred, NATO etc är en viktig fråga idag, se svaret till Tord Björk. Detta är också off-topic så vi avslutar den debatten här.

    EN del av mina arbetskamrater på Pååls var och är nazister. i en fackliga organisationen samarbetade jag med dem, men bar de nazistsymboler, spred propaganda eller nåt liknande såg jag till att de fick sparken. Det fanns en överenskommelse om vilka villkor som gällde på arbetet. Så länge det handlar om individer så skiter jag i vilken åsikt de har om vi har samma intressen. Men med organisationer är det en annan sak. En släkting till min fru är SD:are. Han är fascist. VI tycker i stort sett inte lika om nåt. Alla som röstar på SD är dock inte fascister. SD är dock en fascistisk organisation . Nya Tider som Myrdal samarbetar med vilket Lindelöf försvarar är nazister. Så, jo de vill samarbeta med nazister, nazistiska organisationer. För mig är det enkelt. I frågor samarbetar jag med individer för att bygga folkrörelser i den aktuella frågan. Men enhetsfronter med fascistiska organisationer är jag helt emot. Jag är helt emot enhetsfronter öht. Däremot är jag för att bygga folkrörelser.

    • Anders! Det är jättebra att du vill bygga folkrörelser. Det finns alldeles för få och det behövs mer. Men en sådan är en sammanslutning för att på längre sikt samla folk som har något varaktigt gemensamt. En enhetsfront är en mer eller mindre kortvarig företeelse som samlas kring en SAK, som man stödjer oberoende av motiven. Det är en urgammal politisk kampmetod som använts av både höger, vänster och center – och inget som Komintern eller ens Knut Lindelöf hittat på.

        • Men måste man inte vara tillräckligt dynamisk för att handla både kortsiktigt och långsiktigt?
          Att bygga en folkrörelse i dessa dagar, då dom gamla folkrörelserna dör en efter en, känns dessutom som en mycket svår sak. Enighet kring enskilda sakfrågor däremot verkar fullt möjligt och kanske kan det ur olika sådana kortvariga rörelser växa något större, men vi kan ju knappast avstå från att agera i olika frågor bara för att ingen ännu har bildat någon folkrörelse om den.

          • Du har inte förstått. I vilket fall som helst begriper jag inte din invändning. Inget i det jag hävdat säger att det inte går att arbeta långsiktigt och kortsiktigt. Jag begriper inte vad du menar.

            DFFG var en odemokratisk folkrörelse där bara de med rätt åsikt i alla frågor fick vara med. Alla andra uteslöts. Det senare är vad jag förstår det som menas med en enhetsfront. Sån skit vill jag inte ha.

            Folkkampanjen mot kärnkraft var en folkrörelse bestående av individer där alla tilläts vara med. Vid starten var det dock inte det utan ett nätverk mellan olika partier, en front, och kanske är det vad du menar med en enhetsfront. Jag arbetade för att förändra det i likhet med MIljögrupperna/Miljöförbundet och SP. Vi lyckades tillsammans med en massa andra individer. Enade i sakfrågan.

            Men vi får ta det nån annan stans.

            Har du någon synpunkt på själva inlägget om de vedervärdiga bloggarna?

  5. Sorry korrigerad version:

    Jag har aldrig tillhört vänstern. Ser mig själv som aktiv i demokratiska folkrörelsekomplexet så som E.H. Thörnberg definierar det. I en folkrörelse innan den delar upp sig i reformister och revolutionärer. Jag tar alltså avstånd från vänsterorganisationer eller vem det vara må som söker kolonialisera folkrörelserna för deras vänsterenhets, professionella eller andra ideologiska intressen och välkomnar de organisationer och individer som är för social rättvisa och värnande om miljön i konkreta konflikter mot kortsiktiga vinstintressen eller militära.

    Så du har helt rätt när du ser mig som gammalmodig men i mitt fall handlar det om 1800-talet och innan auktoritära vänstertraditioner hade fått genomslag. Jag är medveten om att det låter mycket mossigt. Men det innebär t.ex. att jag delar Anders Svensson syn på hur man bygger folkrörelser och kan hitta mer samhörighet med honom än många andra trots att vi har motsatt ståndpunkt i frågan om EU. Skälet till det är just att vi bägge har en folkrörelselinje som sätter små eller stora steg i konkreta konflikter före att splittra oss i den ena eller andra utrikespolitiska frågan, till och med tror jag att Anders och jag i många EU frågor skulle ha lättare att ena oss än många plakatpolitiska EU motståndare. Det har att göra med mitt och Jordens Vänners motstånd mot EU grundar sig i motstånd mot dessa marknadsekonomiska utvecklingsmodell som ger storföretagen makt i avgörande konflikter medan värnandet av nationella suveräniteten inte är vårt främsta argument. Det kan synas som en principlös hållning. Den tar sig till exempel uttryck i något vi länge hävdade i min miljöorganisation, det är lättare att starta en internationell kampanj än att vinna en lokal strid.

    Jag har inte stämplat dig som borgerlig som du påstår, än mindre är jag rädd för att kritisera de auktoritära vänstertraditioner som jag aldrig tillhört. Era interna vänstergräl får ni gärna hålla för er själva. För oss i självständiga folkrörelser med egna traditioner utanför vänsterenheten kan det ibland vara roande att skåda, värre är det när ni i vänstern sliter varandra i stycken som 2001. Det går till viss del ut över er själva men också över många unga oskyldiga och får negativ inverkan också på folkrörelsesamarbete.

    Det jag skriver är inte en karakteristik av dig som person som du tycks tro utan på innehållet i det du skriver: ”För att inte tala om att det är blåkopia på borgerlighetens angrepp på folkrörelsers revolutioner.”

    Det borgerliga i ditt resonemang finns på två punkter. Dels att ideologier tillskrivs en styrande roll i historien medan materiella förhållanden osynliggörs. Dels genom att denna falska borgerliga världsbild förstärks av kronologin i din berättelse.

    Jag markerade tydligt att jag talar om folkrörelsers revolutioner och på så sätt flyttar fokus från en borgerlig historieskrivning om ideologier som svävar fritt i luften och inspirerar varandra. Den haitiska revolten mot Frankrike som segrade men till ett mycket hårt pris 1804 är en av världshistoriens viktigaste folkrörelser. Efter det massakrerade europeiska borgerligheten varje uppror och mördade åter och åter miljoner vilket till slut ledde fram till första världskriget och lade grunden för att vidareföra våldet i kolonierna till Europa i form av fascism.

    Den borgerliga historieskrivningen så som den extremistiska statens myndighet i Sverige formulerar den börjar med Pariskommunen. Då sägs enligt Forum för levande historia Karl Marx ha startat en kommunistisk läroprocess som leder fram till Lenin massdödande i koncentrationsläger hösten 1918, Stalin, Mao och Pol Pot. USAs koncentrationsläger och utrotningskrig i Filippinerna förklaras vara flyttning av civilbefolkning så de inte kunde ha kontakt med rebeller. Ondskan förbehålls Marx och hans efterföljare samt på det sätt du också gör, vänsterns våldsideologier banar även vägen för fascismen.

    Detta statliga ljugande är många i vänstern delaktiga i med den typ av resonemang du för. Auktoritära ideologier ligger bakom världens problem, inte socio-ekonomiska organiseringen av materiella förhållanden över natiuonsgränserna. Varför inte vänstern på allavar tar itu med svenska statens historieförfalskning förstår jag inte. Vänsterpartiet tycks vara för fega, de är skiträdda för att associeras med kommunism och våld på det sätt som du gör. Ni gräver er egen grav.

    Vi i fristående folkrörelser är solidariska med de bönder i Charkov och Poltava oblast som 1902 startade ryska revolutionen och sedan i tillräckligt antal fyllde röda armen med soldater så kriget kunde vinnas mot de vita. Vi är också solidariska med de krafter som protesterade mot den utveckling som det hårt pressade Sovjetunionen tog samtidigt som vi ser till den internationella verkan för tex. kvinnans frigörelse globalt och antikolonialismen som Sovjet innebar.

    Vi är också solidariska med zapatisterna som startade mexikanska revolutionen och slaktades av anarkosyndikalistiska röda milisen i dess allians med liberalerna mot i deras urbana ögon auktoritära religiösa bakåtsträvande lantisar och för den delen också Finlands torpare som tillsammans med arbetarna gjorde revolution 1918. Det är dom som den vidriga statliga svenska propagandan ljuger om när de falskeligen påstår att koncentrationsläger där människor massdödas är Lenins uppfinning, inte USAs. Inte Mannerheims och det vita Finlands som efter inbördeskriget/finska revolutionen massmördade tiotusentals i koncentrationsläger sommaren 1918 vilket också påverkade det inringade Sovjets hållning.

    Jag är alltså solidarisk med människor av kött och blod och motsätter mig den svenska statens propaganda med dess förljugna bortsuddande av den svenska statsbärande ideologins och västliga regimernas terror och massmord genom historien. En falsk statlig historia som jag menar främst är riktad mot folkrörelser för att hindra medvetenhet om att vi måste sluta kompromissa med den rådande ordningen och i smått eller stort stå upp mot kortsiktiga vinstintressen och militarism varhelst vi har möjligheten.