Arbetarklassen frånvarande i media

Del 3 av 6 i serien Klass i Sverige

Arbetarklassen utgör mellan 40 och 50% av den svenska befolkningen. Exakt hur stor andel beror lite på hur arbetarklass definieras. Men andelen återfinns i det angivna intervallet och den har varit ungefär lika stor sen 1970-talet. I media lyser dock arbetarklassen med sin frånvaro, vilket visas tydligt i en rapport från tankesmedjan Katalys:

Den första aspekten av detta mönster är att arbetarklassen osynliggörs i medierna, de får inte komma till tals, och deras kunskaper och värderingar ges mycket begränsat utrymme i medierna. Den andra aspekten av detta mönster är att arbetarklassen skildras på ett stereotypt och negativt sätt som missgynnar deras förmåga att göra sina röster hörda i samhället.

Katalys rapport bygger på en studie av svensk television men det finns ingen anledning att tro att det ser annorlunda ut i annan media.

70 procent av de personer som förekom i televisionen under 2015 tillhörde medelkalssen. Arbetarklasspersoner utgjorde endast 11 procent av de personer som syntes i televisionen under det aktuella året vilket innebär en kraftig underrepresentation i jämförelse med dess andel av den svenska befolkningen. Makteliten, överklassen, är kraftigt överrepresenterad då överklasspersoner utgör hela 19 procent av personerna i televisionens utbud, men endast en mycket liten del av befolkningen i sin helhet.

I studien som katalys gjort syns att i ja?mfo?relse med 1982 har kvinnor fa?tt betydligt sto?rre utrymme i tv, a?ven om de a?nnu inte har lika stort utrymme som män. När det gäller klass har dock inga förändringar skett sen 1982. Katalys menar också att överrepresentationen av överklass och medelklass delvis är naturlig:

Att personer med medelklassbakgrundoch personer ur makteliten förekommer ofta i tv hänger till exempel samman med att många tv-program, som till exempel nyheter och dokumentärer, innehåller medverkande som är experter, chefer, företagsägare eller förtroendevalda politiker och som inte sällan ställs till svars för de sätt varpå de utövar makt i samhället (exempelvis i program som Aktuellt, Uppdrag Granskning, Kalla fakta etc.).

Det är naturligtvis rimligt att det förhåller sig på detta vis, även om det bidrar till dessa gruppers överrepresentation i tv-utbudet. Många yrken med stor dramatisk potential, som till exempel läkare eller poliser, faller, i det sätt varpå vi definierar klass i den här undersökningen, under ”mellanskikt”, eller medelklass, vilket också är en bidragande orsak till dess överrepresentation. Detsamma gäller för många av de personer som är celebriteter och som förekommer i medierna i underhållande syften, som musiker, sångare, skådespelare, artister, dansare och så vidare, vilka ofta (men inte alltid) kodas som tillhörande mellanskiktet.

Undersökningen visar också att arbetarklassen ofta är bifigurer och att den förekommer i vissa speciella genrer samt även att personer från arbetarklassen oftare skildras i historisk tid, som om arbetarklassen är något som i högre utsträckning fanns förr i tiden. Exempel på detta kan vara dramaserier som Downton Abbey, vilken skildrar det aristokratiska livet på ett gods i England kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal och som har ovanligt många ledande karaktärer från arbetarklassen (tjänstefolk av olika slag).

I nyhetsgenren är de endast fyra procent av personerna som syns som tillhör arbetarklassen. Nyheter och dokumentärer är en genre som generellt kan sägas ha högre kulturell status än de flesta andra genrer och siffrorna stärker därmed bilden av att arbetarklassen som grupp inte erkänns av televisionen. Att arbetarklassen i högre utsträckning än i andra genrer förekommer i dokusåpor kan delvis tolkas på samma sätt.

Samtidigt som arbetarklassen har fått en relativt stor roll i reality-genren (dokusåpor), har förekomsten av arbetarklasspersoner minskat betydligt i nyhetsgenren. Olika samhällsklasser uppträder således i olika delar av TV-utbudet, med färre gemensamma arenor där de möts.

Att arbetarklassen försvunnit från nyhets- och faktaprogrammen har säkerligen delvis att göra med att medierna anpassat sig efter rådande ideologi. Men det kan också ha att göra med att medierna ger större utrymme åt olika slags experter och proffstyckare. Den relativt stora andelen arbetarklasspersoner i dokusåpagenren har i sin tur delvis att göra med den låga ersättning som ges för sådant deltagande och att genren har många unga deltagare som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden.

Arbetarklassen osynliggörs alltså i nyhetsmedia, där de inte får komma till tals. Kunskaper och värderingar hos arbetraklasspersoner ges mycket begränsat utrymme i medierna. När arbetarklassen skildras så sker det oftast på ett stereotypt, nedsättande och negativt sätt i så kallad reality-TV (dokusåpor etc). Materialet redigeras så att de deltagande gestaltas i avsaknad av självkontroll, med ”patologiska” konsumtionsmönster och aspirationer. De drömmar och förhoppningar som uttrycks av deltagarna förminskas eller förlöjligas.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Series Navigation<< Tankesmedjan Katalys och arbetarlitteraturenOmodern och oengagerad medieägarrapport från Katalys >>
Advertisements