När jag läste Katalys rapport om arbetarlitteraturen och klassamhället kändes det som om nåt skavde. Det kändes inte rätt. Min upplevelse var att stora delar av arbetarlitteraturen inte fanns med i analysen. Det som inte bekräftade analysen, tesen och teorin i rapporten finns inte med.
Jag själv tänkte kanske främst på böcker som Anders Adalis Det sista rånet, Leo Carmonas Spelet är spelet och andra i samma genre. Dessa saknas helt i diskussionen om nutida arbetarlitteratur. De beskriver en arbetarklass bortanför arbetet och tycks därför inte räknas. Och om individer som väljer dåliga lösningar på de problem som följer från att vara arbetarklass. Även böcker som boken om Zlatan borde sannolikt också betraktas som arbetarlitteratur även om spökskrivarna som ofta finns med i dessa sammanhang inte är arbetarklass. Även en del deckare är skrivna av arbetare och handlar om arbetarklassen men finns inte med. Exempel på det senare är Renzo Aneröds böcker som visserligen har några år på nacken men ändå måste betraktas som modern arbetarlitteratur.
På GP:s kultursidor har Johannes Björk skrivit en kritik av kultursynen i Katalys rapport om arbetarlitteratur som jag inte helt håller med om, men där det ändå finns korn av sanning. Främst kritiserar Björk att Magnus Nilsson menar att ”arbetarlitteraturen i dag framstår som en av de arenor där förutsättningarna är bäst för att kritisera klassamhället och skapa klassmedvetande”:
Detta eftersom den tack vare sin starka ställning i svensk litteraturhistoria skulle ha en säkrare plats att tala från än till exempel arbetarpressen som radikalt försvagats under de senaste decennierna.
Som ett exempel på detta anförs Kristian Lundbergs nio år gamla roman Yarden, som beskrev de förändrade villkoren för dagens arbetarklass och som togs emot med lovord av litteraturkritiken. Frågan infinner sig då genast: bidrog mottagandet av denna roman till en intensifierad kritik av klassamhället eller ett stärkt klassmedvetande? Tillåt mig att tvivla.
Han menar att Magnus Nilsson inställning leder till att arbetarlitteraturen förvandlas til en slags sociologisk rapport:
Magnus Nilsson argumenterar därför för att arbetarrörelsen borde ”bygga upp en infrastruktur för publicering, distribution, läsning och diskussion av – samt produktion av kunskap om – arbetarlitteraturen”. Problemet med detta resonemang är nu inte bara att det skulle innebära ett slags politiskt sanktionerad litteratursmak, utan också att det troligtvis överskattar litteraturens plats i det förändrade medielandskapet. En sådan infrastruktur skulle eventuellt ge arbetarlitteraturen en mer central plats i arbetarrörelsen, men litteraturen kan och bör inte vara en sociologisk rapport.
Men till en sådan förvandlas den genom Nilssons metodologiska vilja att bara ”behandla arbetarlitteratur som explicit skildrar det samtida arbetslivet”. Frågan är bara varför en sådan litteratur, om de presumtivt läsande arbetarna möter den, skulle stärka deras klassmedvetande då de redan är underkastade och sannolikt mycket medvetna om det arbetsliv som skildras. Riskerar inte ett sådant argument att istället bara framhålla en förment radikalism hos oss upplysta som till vardags inte behöver beblanda oss med arbetarklassen?
Jag är benägen att hålla med om detta och ser också det som Björk påpekar om att synsättet gör att litteratur som förkastar arbetet som sådant och drömmer sig bort från fabriken inte innefattas i Magnus Nilsson begrepp av arbetarlitteratur. Så har det också varit traditionellt. Det gör inte rapporten från Katalys heller. I alla fall tas inget sådant upp som exempel på arbetarlitteratur. Den typen av böcker har inte alltid räknats som arbetarlitteratur i svensk litteraturhistoria. Exempel är Kurt Salomonsson böcker från 1950-talet och Erik Johanssons från 1970-talet, böcker som jag tycker är mycket bra.
En annan begränsning i rapporten är att arbetarlitteratur på nätet och i många andra forum inte finns med. Både min blogg och fler andra bloggar har en del texter som mycket väl kan klassas som arbetarlitteratur. På facebook finns det också texter som måste anses vara arbetarlitteratur. Även utanför nätet finns arenor som inte tas upp i rapporten. Så är exempelvis poetry slam-scenen en scen med många arbetarförfattare och i fackföreningspressen finns det fortfarande arbetarförfattare som publiceras. Annan arbetarlitteratur är rapportböcker och reportage från arbetsplatser. Det fisnn också flera tecknade serier som är att se som arbetarlitteratur. Det handlar om en verklighet vid sidan av de litterära salongerna. Detta är dock saker som Magnus Nilsson i andra sammanhang berört som arbetarlitteratur. Därför fallerar Björks kritik av Magnus Nilsson syn på arbetarlitteratur delvis.
Nilsson har på inga sätt en så enkelspårig syn som Björk påstår att han har. Rapporten från Katalys handlar bara om några begränsade aspekter när det gäller arbetarlitteratur. Hur arbetarlitteratur kan användas och används i kampen för en bättre värld och att det är en av få arenor som idag är tillgängliga för arbetare när vanlig media stängt dörren. Men det känns som om Johannes Björk inte riktigt förstår den aspekten av det hela.
Läs också Malin Nauwerck i Flamman: Arbetarlitteraturen kan tala om klass
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Katalys, Arbetarlitteratur, Arbetarförfattare, GP, Johannes Björk, Magnus Nilsson, Klass, Böcker, Litteratur, Arbetarklass, Arbetarkamp, Samhälle, Politik
