Det nyliberala vänsterpartiet

På vänsterpartiets kongress behandlades en motion med namnet Totalrenovera Sverige. Sex partidistrikt och tio lokalavdelningar hade lämnat in motionen tillsammans. Den byggde på ett förslag från förre LO-ekonomen P-O Edin som vill återuppväcka en klassisk keynesiansk politik för att laga de sprickor i välfärden som vuxit sig allt större de senaste decennierna. Kjell Östberg har kommenterat motionen i tidningen Internationalen:

Det handlar om ett offensivt investeringsprogram för att bland annat restaurera och bygga ut järnvägsnätet och annan infrastruktur, kraftiga satsningar på fler bostäder, renovera miljonprogrammet och att återställa resurserna inom vård och omsorg till läget innan nedskärningarna på 1990-talet. En viktig tanke är att detta också skulle bidra till att drastiskt minska arbetslösheten.

Denna stora välfärdssatsning skulle finansieras genom omfattande statliga upplåningar. Det låga ränteläget och Sveriges starka statsfinanser skulle ge utrymme för en sådan politik.

En förutsättning för att kunna genomföra detta program, konstateras i motionen, är att man upphäver det finanspolitiska ramverk som nyligen antagits under stor politisk enighet – också av Vänsterpartiet.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på om just detta program är det mest ändamålsenliga. Men det uppseendeväckande var att det framkom att Vänsterpartiet har förbundit sig att inte bedriva en sådan politik överhuvud taget – och att partiledningen lade ner så mycket kraft på att försvara att man låtit fjättra sig.
Vad rör det sig nu om?

”Det finanspolitiska ramverket” är en serie lagar och regler som på olika sätt klavbinder det politiska beslutsfattandet.

Vänsterpartiet har helt enkelt bundit upp sig för en nyliberal politik genom att vara överens med alla andra partier och en massa institutioner om det så kallade finanspolitiska ramverket. De har alltså formellt förbundit sig att inte föra en radikal politik som tar itu med de växande orättvisorna i Sverige. Vänsterpartiet har övergett alla möjligheter att driva en radikal politik. Som Östberg skriver:

Hur är det möjligt att partiet ställt sig bakom detta regelverk? Ja av debatten framgick att allt handlade om Vänsterpartiets överordnade strategi, att nå framgångar i det parlamentariska arbetet, och allra helst komma i regeringsställning. Gång på gång hävdade partiledningens representanter att avvisade man regelverket skulle det minska partiets trovärdighet.

[…]

Borgerliga kommentatorer noterade med skadeglädje att Vänsterpartiet har ingått i majoritetsunderlaget för ett 25-tal budgetar de senaste decennierna samtidigt som de sociala klyftorna fortsatt att öka. Ja, partiet har till och med aktivt stött en rad beslut som vidgat dessa klyftor: avskaffandet av arvs- och gåvoskatten, utökat RUT, ökade försvarsutgifter och nu alltså stödet till det finanspolitiska ramverket.

[…]

Det är uppenbart att det i vänsterperspektiv är en återvändsgränd att se politik som något som i huvudsak produceras i samspel med allt mer urholkade parlamentariska strukturer. Det krävs också ett perspektiv av socialt tryck underifrån, en motmakt utanför Helgeandsholmen.

Vänsterpartiet har kastat viktiga politiska verktyg i sjön. De har absolut inga möjligheter att utvecklas till ett politiskt trovärdigt populistiskt vänsterparti om de inte överger sådana nyliberala överenskommelser som det finanspolitiska ramverket. Partiet vill ha makt, men den makt de får är till ingen som helst nytta. Det är makt för maktens skull. Något som saknar all mening förutom för makthungriga politiker och individer. Nån Corbyn eller Sanders har Sjöstedt inga som helst förutsättningar att bli. För att överhuvudtaget kunna fundera på en sådan sak måste vänsterpartiet överge alla nyliberala överenskommelser och jakten på makt för maktens skull.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements