Förra helgen släppte Labour en kampanjfilm om situationen i Storbritanniens mest socialt utsatta områden.Intervjuer med människor som förlorat barn, socialarbetare som kämpar mot ständigt sämre odds för att få ungdomar på rätt köl, poliser som saknar resurser att utreda vardagsbrott eller arbeta förebyggande.
Det kunde varit ett högerpopulistiskt utspel om samhällets ”urartning”, eller ett högersossigt löfte om tuffare tag, men detta är brittiska Labour anno 2018 och både tilltal och budskap följaktligen ett helt annat. Här är det människorna som lever med nedskärningarna som står i centrum, det är deras krav som utgör filmens politiska budskap. Ett sådant sätt att formulera politik är så långt från läget i Sverige att Storbritannien lika gärna kunde ha legat på andra sidan jorden.
Vilka de svenska Socialdemokraterna försöker imponera på med sin nya tuffingimage är lite oklart. Främst sossarna i EU så klart och kanske välmående marginalväljare och sådana som oroar sig över samhällsutvecklingen, men befinner sig på behörigt avstånd. Den signalpolitik som presenteras med slogans om att ”utveckla den svenska modellen” är både till paketering och löften fundamentalt annorlunda från det brittiska syskonpartiets. Det är aldrig de drabbades perspektiv som kommer fram. Inte välfärdsarbetarna, inte de boende i utarmad landsbygd eller eftersatta förorter.
I Sverige tror man på hårda paket för att vinna väljare och till de väljarna talar man från ovan: rösta på oss så kommer vi se till att hålla problemen borta från din farstu. Då gör det mindre skillnad om partiet formellt erkänner strukturella problem eller ej, för det finns ingen politisk ansats att göra något åt dem.
I Socialdemokraterna används Labours vänstervridning och vardagsnära politiska fokus som avskräckande exempel. Förebilderna för svenska Socialdemokrater hittas istället bland kontinentens partikollegor som i sitt eviga famlande efter en mitten på glid högerut ser sig omsprungna av både den nyliberala och den rasistiska högern. I Tyskland väntas det krympande SPD åter sätta sig i en koalition med kristdemokraterna och därmed befästa det rasistiska AfD som enda oppositionspartiet – och sig själva som irrelevanta. Att sossar ser det som en seger att SPD kan förhandla till sig oproportionerligt tunga ministerposter säger väl det mesta om hur de ser på sitt eget uppdrag.
Men det börjar bli bråttom att komma i kontakt med verkligheten. I Sverige råder en strukturell underfinansiering av välfärden och underskotten kommer bara att bli värre med det ökade antalet äldre. Lite lägligt, med tanke på de astronomiska kostnaderna för Nya Karolinska Solna, så beräknade Dagens Samhälle (15/2) att det kommer att saknas 62 miljarder kronor i välfärden den kommande mandatperioden; alltså samma summa som NKS beräknas landa på.
Hur sittande regering tänker sig hantera problemet vet vi egentligen redan. De tar helst pengar från dem med behov, exempelvis genom att man drar in personlig assistans för funktionshindrade barn – vilket regeringens LSS-utredare föreslår enligt de läckta dokument som väckte en hel del uppmärksamhet i veckan som gick. Andra metoder är att fortsätta tunna ut bland välfärdsarbetarna i takt med att bördorna ökar.
New Public Management har kanske inte infriat så många av löftena om effektivitet och förbättring som det lanserades med, men det har skapat praktiska strukturer för den som vill skära ned i verksamhet utan att behöva ta ansvar för effekterna.
Hur Sveriges redan anfrätta välfärd skall klara av att hålla budgetdisciplinen utan ökade offentliga utgifter kan nog ingen egentligen svara på. Inte heller vart vi skall vända oss för att hitta en lösning. Idag råder det politisk konsensus om att överskottsmål går före välfärd. Även Vänsterpartiet har förbundit sig att hålla statsskulden under 35 procent av BNP för att kunna vara en trovärdig regeringspartner.
Det verkar vara fler partiledningar än den socialdemokratiska som ser till Tyskland för inspiration. En politik som möjligtvis kan släppa in en i finsalongerna, men på bekostnad av att man riskerar att ytterst bli en del av problemen man finns till för att lösa.
Sanningen är inte bara revolutionär, den är också budgetöverskridandet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Labour, Socialdemokrati, Underfinansiering, Nedskärningar, NPM, SPD, New Public Management, Socialdemokraterna, Välfärd, Privatisering, Ekonomi, Samhälle, Politik
