Bra om identitetspolitik i ETC Göteborg

Janan Zapata skriver ledare i ETC Göteborg. Oftast skriver hon bra och intressanta ledare men ibland är det svårt att hänga med i tankegångarna. Hon visar på hur identitetspolitiken och vänsterns upptagenhet av sådana frågor spelar de högerextrema i händerna:

Historierevisionismen känns igen från andra sidan Atlanten. Gör Sverige fantastiskt igen! En paroll med en brasklapp; den gäller bara de rika vita män som tidigare hade oinskränkt makt. Vem mer vill tillbaka till den tid när nationalstaten var det överskuggande projektet, då Sverige var en auktoritär stat, utan allmän rösträtt, öppet riggad för att gynna överklass och kungahus?

Arbetarrörelsens demokratikamp var en kamp mot överklassens nationalstat. För självklart har förtryckta i olika länder mer gemensamt än de har med överklassen i sitt eget land. Nationalismen var och är ett lockbete som används för att lura de utan ekonomisk makt att vara lojala med de som har den. Det här är identitetspolitikens essens. Vi mot Dom för att slippa frågor om vilka Vi egentligen är.

[…]

För vänstern borde det vara lätt att försvara oss. Vänstern har idéerna som lyckades besegra de brunblå när Sverige fick allmän rösträtt, när kampen för jämlikhet fick företräde framför nationalstaten.

Men vänstern verkar upptagen med annat. De brunblå identitetsidéerna får stå oemotsagda. Den största debatten förra veckan handlade istället om Kajsa Ekis Ekmans debattinlägg om feminismen och transrörelsen. Alla inblandade hävdar att de utgår från en intersektionell analys. Men alla verkar komma till slutsatsen att vi måste försvara olika identiteter från att förorenas av de som inte passar in. Kajsa Ekis Ekman vill försvara gruppen kvinnor från appropriering från transkvinnor. Motståndarna har bara en annan syn på vilka grupper och identiteter som är förtryckta och vem som ingår i dem. Anledningen till tonhöjden är att alla inblandade anser att det bara är de som räknas till dem här grupperna som får definiera vad jämställdhet är. Det intressanta är avsändarens grupptillhörighet, inte vad som egentligen sägs.

[…]

Till höger vrålar brunblå basuner om återskapandet av ett fantasiland fritt från olikheter. Till vänster rasar gängbråk om grupptillhörigheter och rätten att uttala sig om förtryck. Runt allt lägger akademiker ut dimridåer. Är det bara jag som känner mig trängd?

Istället för att fokusera på det som förtryckta har gemensamt fokuserar vänstern på det som skiljer de förtryckta år. Vänstern sätt att resonera splittrar arbetarklassen, de fattiga och förtryckta. Det motverkar möjligheterna att föra en enande klasspolitik, möjligheterna för förtryckta att förenas. De splittrar och ger de högerextrema trumf på hand.

Upptagenheten vid jaget, av personlig identitet och personlig utveckling samt en total egofixering hos många i vänstern leder käpprätt åt helvete. Vänstern måste fokusera på det förtryckta har gemensamt har gemensamt, dvs ekonomisk  utsugning, dåliga löner, diskriminering av olika slag osv. Annars har vänstern inget existensberättigande och ingen som helst möjlighet att få stöd från fler än de futtiga procent som stöder vänsterpolitik idag.

En som just konstaterar detta är Kenan Malik som i GP skrivit:

I dag betraktas identitetspolitik som något som är typiskt för vänstern. Men dess rötter finns inte inom vänstern utan i den reaktionära högern. Den ursprungliga identitetspolitiken var lika med rasism och nationalism, och den utvecklades ur motupplysningen. Dessa tidiga kritiker av upplysningen motsatte sig tanken på universella mänskliga värden och betonade i stället partikulära värden som tar sig uttryck i gruppidentiteter.

Reaktionärerna stod alltså för en partikularistisk åskådning, medan de radikala, de som motsatte sig ojämlikhet och förtryck, utgick från universella rättigheter. Denna universalism var drivkraften för de stora radikala rörelser som har format den moderna världen: allt från den antikoloniala kampen och rörelsen för kvinnlig rösträtt till striden för HBTQ.

[…]

Identitetspolitiken är en följd av att de bredare rörelserna för samhällsförändring har brutit samman. Den verkliga utmaning vi står inför är att bygga upp de rörelserna igen, mot identitetspolitikens förespråkare på både höger- och vänsterkanten.

Vänstern måste sluta fokusera på identitet, ras, kön och religion och börja fokusera på samhällsförändring i det stora, ekonomiska orättvisor, klass, gemensam kamp. På det arbetarklass, fattiga och förtryckta har gemensamt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements