Kort om bok
Drömmen om det röda
Nina Björk
Bonniers pocket
Sovjettyskland som icke blev
Belästa Nina Björks kunskapsstinna biografi och debattbok ”Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek” handlar om den ”demokratkommunistrevolutionära” (mitt uttryck), självtänkande, agitatorn, marxistteoretikern och polskjudetyskan Rosa Luxemburgs liv kring sekelskiftet 1900. Men än mer skildrar boken den tid, plats och parti som hon verkade i, och lidelsefullt brann för – den tyska socialdemokratin och dess vänsterflygel.
Mest upplyftande är den levande skildringen av den förlorade tyska revolutionen 1918. Hur matroser, soldater och vanliga arbetare över hela landet spontant bildade folkliga maktråd (sovjeter), och från gräsrötterna, demokratiskt nerifrån och upp, organiserade en nationell ledning för den tyska arbetarrevolten.
Liksom i Ryssland uppstod en dubbelmaktssituation mellan partimakt uppifrån (av högersocialdemokrater), och folkmakt nerifrån – från sovjetrörelsen och de vänstersocialdemokratiska ”spartakisterna”, med Rosa Luxemburg som en av ledarna. Och liksom i Ryssland krossades den folksovjetetiska proletära rådsrörelsen. och arbetarmakten på fabriker och på gatorna. Båda underifrånrevolutionerna gick under – på olika sätt.
I Ryssland stödde Lenins bolsjeviker sovjeterna (”All makt till sovjeterna!”) tills partiet kom till makten, varpå arbetarkontroll av ekonomin kom att ersättas av hård disciplin, industridirektörer och elitistisk centralistisk partidiktatur. Vilket Rosa Luxemburg idogt kritiserade.
I Tyskland allierade sig högersocialdemokraterna i hemlighet med militär och borgerlighet för att tillsammans göra kontrarevolution ovanifrån, och därmed slå ner den spirande, folkliga, demokratiska och socialistiska ”från-gatan-revolutionen” i Tyskland.
Just erfarenheten från den leninistiska toppstyrningen i det som blev Sovjetunionen gjorde att den tyska vänsterns spartakister överdrev åt andra hållet, och inte på allvar tog ledningen i den tyska revolutionen. Med Luxemburg i spetsen trodde man att folket, massan, arbetarna själva, kunde göra revolution och bygga socialism.
Kanske väl idealistiskt, utopiskt, anarkist-syndikalistiskt (det sista mina ord), anser många bedömare som citeras i boken. Vilket den naivt anti-elitistiska tyska vänstersocialdemokratin kan anklagas för. För även i en fungerande demokrati behövs ärliga ledare med pondus som kan hjälpa folkmajoriteten att samordna sig (tror jag).
Högersocialdemokratin i det tyska socialistpartiet kan å sin sida anklagas för att ha förrått revolutionen, och gått samman med den arbetarfientliga tyska borgerligheten och dess militär. De kan också anklagas för att ha lämnat den proletära internationalismen som typ: ”arbetarklassen har inget fosterland” och ”proletärer i hela världen, förena er”.
Och därmed stött den tyska bourgeoisien i det första världskriget. Med resultatet att arbetare slaktade arbetare i Europa 1914-1918 – med de tyska och europeiska högersossarnas patriotiska stöd.
Just detta stora svek gjorde att den förtvivlade Rosa Luxemburg lämnade den ortodoxa marxismens historiedeterminism, alltså tron på en lagbunden oundviklig samhällsförändring ”framåt”. Fram till det historiskt givna slutmålet – den socialistiska arbetarrepubliken.
Detta sätt att tänka är ju en närmast religiös uppfattning om att historien har ett syfte, en väg och ett mål – det lyckliga kommunistiska framtidssamhället – oberoende av människans vilja, men pådriven av ekonomi och materiella livsvillkor (som jag ser det).
Vem har i så fall skapat dessa historiematerialistiska ”naturlagar” där ett samhälle följer på nästa, undrar jag? En världsande? Och var hamnar realsocialismen och dess kollaps i detta enkla schema? Tvärtom kan utvecklingen gå ”bakåt” som när stora civilisationer regelbundet gått under och följts av småstatsplittring (se Roms fall). Historien har ingen given riktning, framtiden blir vad vi gör den till.
Däremot kan evolutionsmaterialismen förklara konstanta och regelbundna mönster i historien. Vi är av vår natur sociala varelser med preferens för det vi känner och upplever som ”vår egen grupp” (från stam till nation). Vi har också ett däggdjursarv av ojämlik hierarki, och ett jägarsamlararv från stenåldern av jämlik egalitarism.
Därför är, som marxismen säger, historien en historia om klasskamp – mellan rika som vill ha ojämlikhet och fattiga som vill ha jämlikhet (Nina Björk lyfter fram fina månghundraåriga citat från den långa kampen för människors jämlika värde). Men historien är också en historia om krigisk gruppkamp, stamkamp, nationskamp – från stenålderns enkla krig till vår moderna tids världskrig (förklarar jag vidare).
Båda dessa socialistiska kvinnor, Rosa och Nina, avvisar helt rätt den orättvisa kapitalismen som varande ett orealistiskt samhällssystem – idag har dessutom klimatmiljöhotet tillkommit. De drömmer båda om en annan jämlik värld där vi arbetar gemensamt och delar lika. Liksom jag ser de ekonomisk demokrati som lika självklar som politisk demokrati (men det kräver en lokaldecentraliserad mer självhushållande socialism, tror jag).
Ja, Nina Björk jag instämmer: Verkligheten och realism på lång sikt kräver någons slags global demokratisk ekosocialism (av typ jämlika syskonnationer i samarbete). Men verkligheten är också att vanligt folk idag tvivlar på socialismen – alla försök till arbetarmakt hittills har ju urartat i nytt överklassförtryck. Staten kan exploatera folket lika bra som privatkapitalet.
Är då socialism ett möjligt alternativ i dagens oroliga värld? Är den effektiv (det var den inte i Sovjet eller i Maos Kina)? Vad gör vi i ett socialistiskt samhällsskick av den individegoism människan naturligen har vid sidan av gruppaltruism? Om socialismen var så bra varför har den överallt urartat och kollapsat? Hur kan vi undvika att det sker igen? Dessa tankar måste besvaras realistiskt av vänstern.
Dessa nödvändiga frågor måste socialister ha konkreta svar på. Det är också ett måste, en realism i verkligheten. Ska folkets stora massa bygga socialism måste de återfå tron på systemets realism i dagens verkliga värld. Och de måste med egna ögon se ett fungerande socialistiskt samhälle. Få ett lockande svar på frågan; ”Vad är socialism?”
Det räcker tyvärr inte med fina marxistiska teorier (Björk kan dem) eller röda drömmar (Rosa har dem). Ska en fungerande socialism byggas måste den inkludera ett trovärdigt svar på den verkliga (real)socialismens stora nederlag. Och ett uttömmande svar på hur en framtidssocialism verkligen skulle kunna bli bättre.
Hans Norebrink, vänstersocialistisk arbetare
PS Såväl Rosa Luxemburg som Nina Björk sätter socialismen och klasskampen före feminism och identitet, och jag instämmer. Sätt exempelvis bögar, handikappade, invandrare i bolagsstyrelserna – och hälften kvinnor. – och samhället förblir sig likt. Men sätt däremot hälften arbetare i bolagsstyrelserna och det kapitalistiska klassamhället börjar kollapsa.
Det räcker med detta för att visa att det idag så undanskuffade, bortglömda och otrendiga begreppet klass förblir den stora orsaken till förtryck och orättvisor i dagens och morgondagens samhälle. I Sverige såväl som i resten av världen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Drömmen om det röda, Nina Björk, Rosa Luxemburg, Spartakisterna, Socialdemokraterna, Kultur, Böcker, Historia, Tyskland, Marxism, Socialism, Samhälle, Politik
