Kurdistan som icke blir

Inga vänner utom bergenKort om bok
Inga vänner utom bergen
Ingmar Karlsson
Historiska media

Kurdistan som icke blir

30 miljoner kurder bildar en av världens största folkgrupper utan egen stat. Enligt den mänskliga, demokratiska och kollektiva rätten till nationellt självbestämmande anser jag att de i princip bör ha rätt till frihet i ett eget Storkurdistan som enar de kurdiska områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien.

Diplomaten, Mellanösternexperten och flitige författaren Ingmar Karlsson har nu omarbetat och utvidgat sin äldre bok ”Kurdistan – Landet som icke är” till nya ”Inga vänner utom bergen ­– Kurdernas historia. Han resonerar extremt kunnigt, mycket balanserat och verkligen upplysande om Kurdistan som nationellt projekt

Han instämmer i att det kurdiska folket: ”I en idealisk värld skulle även kurderna…sedan länge ha levt i självständighet. Men den värld vi lever i är inte och kommer aldrig att bli ideal.” Jag instämmer motvilligt och lägger till resonemanget den ärvda mänskliga naturen med dess såväl goda som onda sidor – av vilka de senare bromsar alltför idealistiska politiska projekt.

Som författaren flitigt skriver om är ju inte heller den kurdiska befrielsekampen och förtrycket från Turkiet, Iran, Iran och Syrien (som dessutom geografiskt stänger in Kurdistan) en rent svartvit historia om kämpande frihetshjältar. Kurder har stridit mot kurder, dödat kurder, allierat sig med grannstaterna och attackerat dessas kurder. Med mera i en skamlig historia om kurdiska syskonmord.

Kurdistan är också extremt splittrat som så många länder i den ex-koloniala världen. En del av den splittringen härrör från den västkapitalistiska imperialismens (mitt utryck) söndring av Mellanöstern (se Ingmar Karlssons bok ”Roten till det onda”). Annan söndring står de själva för.

Många kurder låter sig inte sällan splittras av sina fyra språk/dialekter, och av sina religioner – mest sunniislam, men även shiiter, aleviter, yazidier, judar, kristna, alawiter, Ahl-i haqq, sekter och olika sufiska brödraskap. Och olika alfabet!

De söndras också i familjer, klaner, stammar, partier, organisationer, olika kampstrategier. Av feodal tribalistisk landbygdskonservatism versus radikal sekulär och modern stadsradikalism. Av boende versus nomader. Av kamp om mark och resurser. Av folket versus en överklasselit som ibland låter sig köpas av den egna förtryckarstaten eller grannlandets (se filmen ”Braveheart”).

Vidare av kurdiskhet versus assimilering in i ”det egna” landets befolkningsmajoritet. Av nytt nationstänkande versus gammalt stamtänkande. Av ideologier från höger till vänster. Av tillhörighet till de fyra olika ockupationsmakterna. Av strävan efter en storkurdisk nationalstat versus etnisk autonomi i ett demokratiserat, mångkulturellt och mångreligiöst Turkiet, Irak, Iran respektive Syrien. Av bristen på en samlande nationell ledargestalt.

Till och med irakiska Kurdistan, som i praktiken är självständigt, består i själva verket av två ofta stridande och konkurrerande statsbildningar. Till det kommer utbredd nepotism och korruption, beskriver Ingmar Karlsson. Som vanligt desillusioneras man (jag) av hur ofta makt korrumperar. Det är inte bara i de ex-socialistiska länderna som gammal elit ofta ersatts med ny överklass (förstås min kommentar).

I dagens invecklade situation med krigsdiktatur i Syrien, islamism i Iran, turknationalistisk halvdiktatur i Turkiet, och konflikter mellan Iraks regering och landets autonoma kurdiska område, så verkar såväl Storkurdistan, som nationell demokrati och regional autonomi inom givna oförändrade statsgränser mycket svåra att realisera.

Det senare är dock Ingmar Karlssons lösningsförslag; mänskliga, demokratiska och minoritetsrättigheter i de stater kurderna bebor. Det är även en vanlig vänsteruppfattning, att det räcker med ett enande konstitutionellt civilt medborgarskap i ett mångkulturellt land.

Och det måste ju vara den närliggande lösningen. Men räcker det på sikt för den gemensamma kurdiska identitet man har, speciellt nu när by-stam-isoleringen brutits. Jag tvivlar – och varför ska inte alla folk ha rätt till självbestämmande – att bli styrda av ”sina egna”. Det är ett vanligt kurdiskt krav på lokal och regional nivå, så varför inte i en osäker framtid på kurdnationell nivå?

Om ”avnationaliserat” civilt medborgarskap räckte för att tillfredsställa människors ofta djupa nationella och kulturella gemenskapskänsla och folkliga solidaritet – varför hade det inte räckt med full demokrati och självstyre i dubbellandet Sverige-Norge? Nej, det norska folket ville till nära hundra procent ha en egen norsk nation. Ett land av och för ”de egna”.

Liknande känslor fanns och finns i Irland, Skottland, Wales, Baskien. Galizien, Katalonien, gamla Tjeckoslovakien, gamla Jugoslavien, Kosovo. För att inte tala om alla ex-kolonier som inte bara ville ha lika demokratiska rättigheter som det koloniala ”moderlandet”. De ville ha sitt eget land, sin egen nation för sitt eget folk. Nationellt självbestämmande!

För att återvända till realismen kontra idealismen. I Europa härskar såväl den politiska demokratin som den ”civila medborgarnationalismen”. Men många känner sig inte hemma i detta och det utnyttjas till max av en raskt växande skara rasister, främlingsfientliga och högerextrema – med dessas utestängande etniska (ras)nationalism (se senast i valet i Italien).

Jag tror inte lösningen på det är att fortsätta att mångkulturellt definiera och peka ut olika religiösa och etnokulturella grupper i samhället. En bättre vänsterväg vore kanske snarare att smälta samman nya och gamla svenskar, såsom invandrad kultur alltid har smält samman med gamla svenska traditioner!

Vi bildar en ständigt ny inkluderande svenskhet och Sverige-kulturi-inkluderande tillhörighet. Alla ska känna sig lika hemma och rotfasta i Sverige – oavsett var de eller deras föräldrar är födda (min far är född i USA).

Vi integreras så alla tillsammans till vårt evigt föränderliga gemensamma land. Så tillfredställs vårt naturliga mänskliga sociala behov av stark samhällelig tillhörighet och kollektiv kulturell identitet av alla medborgare tillsammans – oavsett hudfärg och tro. Alla slags svenskar ska med på tåget i Sverige!

Hans Norebrink, vänstersocialistisk vårdarbetare

PS Jag förvånas över Ingmar Karlssons information att det kurdkontrollerade området i Syrien – Rojava – inspireras i sitt samhällsbygge av den amerikanske anarkisten Murray Bookchins tankar om ”libertariansk municipalism” – som är icke-hierarkisk, gräsrotsdemokratisk, kvinnoemanciperande och ekologisk. Jag har själv relativt positivt recenserat hans idéer och skrifter. Som nu anammats av självaste i Turkiet fängslade PKK-ledaren Öcalan med skriften ”Deklarationen om demokratisk konfederalism”!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements