Klass i Malmö – rapport från Katalys med begränsningar

Del 9 av 22 i serien Klass i Sverige

När det gäller privata arbetsgivare i Malmö så är de 27 av de 30 största service- och transportföretag av olika slag. De enda industriföretagen är Saab-Kockums AB och Pågens AB. I Katalys rapport En fråga om klass i framtidsstaden Malmö, påstår författaren att Pågens AB skulle vara störst med cirka 1 300 anställda. Det är ett inte helt korrekt påstående, men inte viktigt i det stora hela. En liten utredning av förhållandena är på sin plats.

Pågen Färskbröd AB är ett försäljnings- och transportföretag med 580 anställda som finns utspridda i hela Sverige. De anställda i detta företag är i statistiken anställda i Malmö men de flesta finns inte där. Pågens AB med 700 anställda är ett bageriföretag inklusive försäljningsverksamhet. Cirka av de 50 anställda finns i andra länder och det största bageriet finns i Göteborg där det finns cirka 300-400 anställda enligt uppgifter från Business Region Göteborg. Kvar blir omkring 350-450 anställda. Det totala antalet anställda i Pågenkoncernen är 1 500. I Malmö finns därför omkring 500-800 personer anställda i Pågenkoncernen. Enligt Malmö Business handlar det om cirka 1 000 anställda, flertalet av dem arbetar inte inom tillverkningsverksamhet och siffran inkluderar alla inom Pågen Färskbröd AB.

Pågens är dessutom ett företag som ägs av ett holdingbolag i Nederländerna som kontrolleras av familjen Påhlsson. Det hela är upplagt på samma sätt som ägandet i Ikea. Vinsterna hamnar nån annan stans än i Sverige eller Malmö.

Överhuvudtaget är de företagshistoriska delarna av rapporten undermåliga. Jan framställer det som om Skandinaviska Banken skulle ha varit Malmödominerad och fokuserad när bankan i verkligheten var en Göteborgskontrollerad bank även om Malm-kontoret och Hans Cavalli-Björkman hade stor självständighet.

När Stigendal skriver om Peab undviker han att nämna den viktiga anledningen till att Peab idag är det största byggbolaget i Sverige, nämligen att facket och socialdemokraterna sålde det fackligt ägda företaget BPA till bröderna Paulsson. Det är också förklaringen till den nära kopplingen mellan socialdemokraterna och ledningen i Peab. Det handlade om ett medvetet beslut av socialdemokraterna.

Han försöker också försvara socialdemokraterna genom att låta påskina att stadsdelsreformen i Malmö var ett försök att gör motstånd mot nyliberalismens logik när det i själva verket var centralt för att genomföra nyliberala reformer genom att skapa splittring och och på så sätt slå sönder organiserat motstånd. Det var i själva verket socialdemokraterna som gick i spetsen för den nyliberala politiken. Hans tankar om att stadsdelnämndsområden kunde utnyttjas för organisering av kamp är också inget annat än fantasier. Det saknar helt verklighetsunderlag. Det har aldrig fungerat så, utan har fungerat splittrande och det var också syftet.

Nog om detta och tillbaks till Mikael Stigendals rapport som till stor del berör den äldre historien om arbetarrörelsen och Malmös roll i detta. Jag har större inga invändningar mot hans skrivningar på detta område. Inte heller har jag några invändningar när det gäller beskrivningen av Malmö som ett klassamhälle och en stad dominerad av arbetarklass. Men jag menar att Malmö har stora problem då där inte finns någon industri som producerar värden och inte heller nån byråkrati på samma sätt som i Stockholm. De största yrkeskategorierna inom arbetarklassen är butikssäljare (11 procent av arbetarklassen) och undersköterskor av olika slag (8 procent av arbetarklassen).Av samtliga förvärvsarbetande 2015 uppgick andelen arbetare inom tillverkning till 10 procent. Detta visar på hur det ser ut. Industrin lyser med sin frånvaro.

Malmö saknar helt förutsättningar för en fungerande ekonomi och låg arbetslöshet. Detta gör att kollektiv organisering och mobilisering är svårt. Arbetarklassen består till mer än 50% av människor som inte har svenska som modersmål utan istället talar en stor mängd andra språk. Sådan babyloniska språkförbistring gör kollektiv organisering och mobilisering svårt. Stigendal låtsas som om dessa problem inte finns. Vidare vill han inte se att hans eget parti med flit och genom beslut var de som monterade ner arbetarrörelsen och förstörde möjligheterna till kollektiv mobilisering.

Sammantaget gör bristen på korrekt historieskrivning när det gäller viktiga delar av nutidshistorien och blindheten för socialdemokraternas ansvar för att det gått så illa som det gått till att rapporten inte är bra. Den är helt enkelt felaktig på allt för många sätt och likt mycket annat försöker den måla bilden av Malmö ljusare än vad den i verkligheten är.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Klass och jämställdhetKlassamhällets tystade röster och perifera platser >>
Advertisements