Använd pengarna!

Sverige är rikt. Plussiffrorna är enorma och växer varje år – 123 miljarder blev statens pluspost under 2017 – men det är en stapel som kastar en lång slagskugga.

Alltför stor och alltjämt ökande privat skuldsättning, växande klyftor och ett kapital som ständigt skjuter fram sina positioner. Ändå håller socialdemokraterna på pengarna. Faktum är att regeringen tycks så ovillig att investera att den hellre tar över högerns retorik än lanserar en egen väg. Även om det parlamentariska läget skulle omöjliggöra mycket är en blockerad vänsterpolitik faktiskt också en vänsterpolitik. Men regeringen vill hellre slå alliansen i sparsamhet.

Snåljåpen är en klassisk figur från industrialismens pionjärår. Kapitalisten som sitter på berg av rikedomar men som räknar varje öre och som varken unnar sig själv eller någon under sig mer än det absolut nödvändiga.

I Sverige tycks vi uppskatta den här figuren lite extra. Karl XII gjorde sig populär bland folket genom att uppträda i enkel militärrock och sprida propaganda om sina anspråkslösa vanor. Ingvar Kamprad poserade med ICA-kasse och skröt om sin gamla Volvo och kunde på det viset skattesmita sig rakt in i hjärtat hos ett folk som så gärna vill tro att folkhemmet fortfarande finns. Även idag, när eliternas lyxliv snarare för tankarna till Roms sista dagar än till Charles Dickens, lever drömmen om den anspråkslöse patriarken, en av folket och samtidigt upphöjd över folket.

Socialdemokratin har en stark tradition av att spela på dessa konservativa fantasier. Det passar väl in på romantiserandet av den disciplinerade arbetarklassen och odlandet av den egna ledarkulten. ”Hövdingarna” som tog hand om sitt folk. Det legitimerade en organisation där beslutsfattandet tas i den absoluta toppen, utan insyn från gräsrötterna.

Ju mindre frihet socialdemokraterna lovar, ju mer plats tar de konservativa föreställningarna. ”Upp och hoppa” ropade Löfven frejdigt i en väckarklockeapp, ”välfärden bygger inte sig själv”. Så låter det när man varken kan erbjuda unga arbetstidsförkortning eller ens regelbundna arbetstider.

Ändå finns som sagt pengarna. Sverige är ju ett av världens rikaste länder, men det är ett påstående som håller endast om du ser till privat rikedom och köpkraft. Vi har råd att konsumera prylar och privata tjänster som aldrig förr, även om allt större delar av den konsumtionen sker på lånade pengar. Vad vi däremot inte har råd med är en fungerande välfärd.

Sverige lägger nästan bokstavligen pengar på hög, medan landets kommuner, som i många fall redan är nedskurna in på bara benen, är systematiskt underfinansierade. Är det vad som kännetecknar ett rikt land, att centrum skryter med de goda siffrorna medan periferin töms på resurser?

Rikedom är till syvende og sidst inte pengarna i sig utan vad de används till. Det är spenderandet av pengar – inte ansamlandet – som avgör om ett land är rikt eller fattigt. Och i Sverige spenderas pengarna fel. Den hårdnade debatten, skräckpropagandan och den tilltagande misstron till samhället i stort är ett symptom på alla uteblivna förändringar och osagda löften. Men ett samhälle måste vara något mer än en tävling om vem som kan lova bäst förutsättningar för investerare. Ett arbetarkollektiv är något större än konkurrenskraft.

Socialdemokraten Daniel Suhonen la i Aftonbladet (16/3) fram tanken att vallöften inte längre biter därför att människor inte längre tror på politikens möjligheter. Främst beror det nog på att de blygsamma reformer som utlovas helt uppenbart inte räcker till för att täcka behoven. 14 000 nya händer i vården vänder inte på årtionden av nedskärningar, höjda barnbidrag kompenserar inte för bostadsbristen.

De löften som krävs för att återge tron på det gemensamma samhällsprojektet kräver investeringar på riktigt, upptagna genom nya skatter och offentliga lån. Först då kan politik bli något som andas frihet igen.

En ledare från tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements