Gunnar Olofsson har i Katalys rapportserie Klass i Sverige skrivit om de yrken där skråväsendet till viss del lever kvar eller till viss del kan sägas ha återskapats. Han kallar dessa yrken för proffessioner. Det är yrken som kräver högskoleutbildning och där de färdigutbildade får en legitimation, ett bevis på att de är godkända för yrket. Han delar in de så kallade professionerna i klassiska professioner och nya professioner.
Inte minst i den så kallade västvärlden har gruppen som i nyare marxistisk samhällsanalys kallas för ”mellanskiktet” vuxit. Mellanskiktet, eller ”medelklassen” i mer vardaglig användning av konceptet, består av framförallt tjänstemän som delar attribut både med arbetarklassen i den mån de är anställda och därmed beroende av lönearbete och med borgarklassen i den utsträckning tjänstemän ut – övar kontroll och är överordnade andra anställda. De ledde den amerikanska sociologen Erik Olin Wright till att beteckna mellanskiktets klasspositioner som ”motstridiga”.
Mellanskiktet kan därför, i politiska termer, mobiliseras för både arbetarklassens och borgarklassens intressen. Som alla klasser i samhället är mellanskiktet inte en homogen grupp. Det finns motstridiga positioner inom mellanskiktet, en lägre tjänsteman kan både i sin klassposition och i sitt klassmedvetande står arbetarklassen närmare än andra individer i mellanskiktet, till exempel mellanchefer. I många länder finns dessutom en grupp som skiljer sig markant från andra i mellanskiktet: de yrkesprofessionella. Läkare, lärare och sjuksköterskor förenas i specifika kriterier som ger gruppen yrkesprofessionella en särställning i en klassanalys. Den här rapporten argumenterar för nödvändigheten att analysera professionerna för att kunna förstå dagens klassamhälle och professionernas potential för fackligt-politiskt motstånd.
Till de klassiska professionerna räknar han civilingenjörer, läkare, jurister, psykologer, universitetslärare, arkitekter och lantmätare, tandläkare samt ekonomer (revisorer, controllers etc) av olika slag.
Rapporten är ett sömnpiller och jag tycker den totalt misslyckas i sitt uppsåt. Jag kan inte se att de yrken som kallas professioner egentligen har så mycket gemensamt och jag tycker Olofsson misslyckas med att förklara hur de som har dessa yrken skiljer sig från andra med medelklassyrken (mellanskiktsyrken).
Det är dock uppenbart att det finns en skillnad på de som är anställda för att arbeta med människor gentemot de som är anställda för att arbeta med saker. Det finns också skillnader mellan de yrken som ingår i samhällets våldsapparat som exempelvis jurister och de som har yrken som handlar om reproduktionen i samhället (vårdpersonal som sjuksköterskor, sjukgymnaster, analystekniker etc, skolpersonal som lärare, förskollärare med mera, bibliotekspersonal, socionomer och andra socialarbetare). De senare yrkena har en mer proletär profil, kortare utbildning och är kvinnodominerade. De har väldigt lite gemensamt med de klassiska professionerna. Därför är indelning och begreppet professioner meningslöst som jag ser det.
Kravet på legitimationer och att bara sådana som har dessa får arbeta inom yrket är på många sätt vettiga, men i läraryrken skapar det en stark splittring på arbetsplatserna då de finns många outbildade eller obehöriga som arbetar som lärare av olika slag. Fackföreningarna vill idag inte organisera dessa obehöriga vilket skapar facklig splittring på arbetsplatsen och gör de så kallade fackföreningarna till skråorganisationer. På liknande sätt har det alltid varit i vården.
Resultatet är att de olika personalgrupperna i stort är svaga i förhållande till arbetsgivaren. Strävan efter att betraktas som speciella i dessa legitimationsyrken och arbetsgivarnas intresse av splittring samverkar för att hålla nere dessa gruppers rättmätiga krav på vettigt betalt och bättre arbetsförhållanden.Om dessa problem bland de så kallade professionerna skriver Olofsson ingenting.
I jndustrin är de fackkunniga arbetarna med i samma fackförening som de outbildade och de senare kan därför ta del av den fackliga styrka de facklärda arbetaran har. På så sätt byggs solidaritet istället för splittring. Det borde vara likadant inom skolorna och vården, men de till fackföreningar kamouflerade skråorganisationerna arbetar för motsatsen. Dessa så kallade fackföreningar organiserar dessutom arbetsledare och chefer i samma organisation som de underlydande. Det försvagar dessa yrkesgrupper ytterligare.
Genom införande av NPM (New Public Management) sker samtidigt en proletarisering av de yrken som Olofsson kallar välfärdsproffessioner. Genom att de i praktiken saknar fackföreningar utan bara har skråorganisationer som dessutom också organiserar cheferna kan de inte på något effektivt sätt göra motstånd mot NPM, individuella löner och liknande splittringsåtgärder. Snarare applderar deras skråorganisationer denna utveckling.
Olofsson berör inte det som jag kallar skråväsende och han berör inte heller den fackliga splittring som uppstår. Han utgår från en rent teoretiskt modell när han diskuterar gruppens klasstillhörighet och inte en analys av verkligheten. Jag menar att den grupp han hävdar finns inte finns utan ör en teoretisk konstruktion utan bärighet i det reella livet. Det hela blir därför ganska ointressant och utan verklighetsförankring. Det är i stort sett en misslyckad rapport han skapat. Teori utan verklighet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Gunnar Olofsson, Katalys, Klass i Sverige, Mellanskikt, Proffessioner, Vårdpersonal, Skolpersonal, Socionomer, Sjuksköterskor, Lärare, Tjänstemän, Klass, Arbetarklass, Proletarisering, NPM, Vård, Skola, Samhälle, Politik
