Hur kommer det sig att nästan all offentlig debatt om skolan handlar om disciplin och krav och nästan ingenting om elevers tillvaro? Trots oerhört konkreta siffror på ungdomars ökande oro och lika konkreta siffror på försämringar i själva skolsystemet förs det ändå nästan bara debatt om lata ungdomar och mobilförbud. Det är inte så enkelt att alla dessa tyckare är köpta, det är ideologi.
Ideologi som säger att vi skall lägga allt ansvar på ungas attityder, föräldrar och lärare, men inte tala om anställningstrygghet eller hur hälsan påverkas av att varje morgon vänta på ett sms som berättar om du skall arbeta eller stå utan lön under det kommande dygnet.
När vi talar om ideologi så tenderar vi att använda ordet som en slags synonym till politisk åsikt. Det är synd, för i själva verket är det ett begrepp som kan fånga något mycket djupare, nämligen de fundamentala ”sanningar” som ligger i botten för hur vi talar om varandra. Som ligger i botten för omvandlingar av hela samhällen utan att ens diskuteras offentligt. Ideologi är mer tidsanda än partibok.
Som när det kommer fram att droganvändning är nästan fyra gånger vanligare i Danderyd som den är i Skärholmen, trots att polisens prioriteringar är de omvända. Om dina festvanor ses som ett samhällsproblem eller en privat angelägenhet är alltså en klassfråga och polisen letar brottslingar baserat på föreställningar om var dessa befinner sig och inte på fakta.
Bor du i ett miljonprogramshus och bär adidasbrallor är det ingen högoddsare att bli kroppsvisiterad på väg hem från jobbet en lördagsnatt.
Tar du kokain på kompisens villafest i Danderyd blir du försvarad av moderaten Olle Reichenberg, som förklarar vikten av förebyggande åtgärder, fritidsgårdar och bekräftelse.
När hördes högern föreslå samma lösningar i Rosengård? Då brukar det heta att diskussioner om förebyggande verksamhet tar ansvaret från gärningsmännen. I en förort vill man sätta in militär, i en annan flyger de kriminella aktiviteterna helt under radarn. Överklassen knarkar i fred.
På sätt och vis har det varit så här lika länge som klassamhället existerat, på ett annat vis är det ett nytt fenomen, möjliggjort av ett samhällsklimat där klassklyftor gått från att vara ett centralt politiskt problem till att bli nästan oantastliga. För det var annorlunda för bara fyrtio år sedan. Efter andra världskriget sågs det som en självklarhet att för- och mellankrigstidens rovkapitalism spelat en stor roll för fascismens framväxt. Fred krävde ekonomisk utjämning, social trygghet och samhällsplanering, det var den tidens självklara sanning.
Att den insikten kunde gå från politiskt konsensus till att förlora mot nyliberalismens dogmer på knappt trettio år kan till stor del förklaras av att man inte drog slutsatserna långt nog, att demokratiseringen exempelvis aldrig kom att omfatta ekonomin. Klassamhället kunde göra sin revansch, i plånboken såväl som i våra hjärnor.
Det är inte bara dåliga nyheter. Idag när de ideologiska föreställningarna är i svajning, när klassklyftorna är svåra att motivera med ”det blir bättre för alla”-argument, så är krav på minskade ekonomiska och sociala klyftor politisk dynamit. Klasspolitik har kraften att omstörta de ideologiska föreställningarna i grunden, idag mer än på mycket länge.
En ledare från tidningen Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Skolan, Elever, Ideologi, Droger, Rosengård, Jämlikhet, Klass, Arbetarklass, Ekonomi, Nyliberalism, Samhälle, Politik
