Bokrecension
Etablissemanget
Owen Jones
Ordfront
Skuggdiktaturen under demokratin
Demokratin ger teoretiskt folket makten via röstningssystemet ”en person, en röst”. Men så ideellt fungerar det egentligen enbart på själva valdagen. Blott en gång vart fjärde år – eller en dag av valperiodens 1461 dagar – har medborgarna exakt samma chans att påverka politiken och därmed det samhälle de delar.
Varför? Jo, för att mellan de upphaussade valdagarna så har en liten grupp privilegierade människor mycket mer praktisk röststyrka än de vanliga knegarna i folkdjupet. De har större inflytande än gräsrötterna på alla de många vardagarna mellan de få valdagarna.
Detta eftersom de (den lilla minoriteten) i jämförelse med arbetare och ”proletariserade” lägre tjänstemän (den stora majoriteten) har mer makt, pengar, status, kontakter, organisationsvana, självförtroende, betalda ideologer, mediainflytande, samt viktiga vän-familjeband och sociala nätverk.
De har ekonomisk styrka via bidrag från profithungriga företag och snuskigt rika människor med egenintresse att styra politiken enligt deras egna själviska intressen. Detta gör att de i verkligheten kan utöva ett oproportionerligt stort inflytande på den politiska, ekonomiska, ideologiska och kulturella samhällsutvecklingen – dolt eller öppet.
Den uppmärksammade samhällsdebattören Owen Jones, kolumnist på aktade liberal-vänster-tidningen The Guardian, skriver extremt kunnigt, detaljerat, engagerat, övertygande och skakande om detta i sin debatt- och faktabok ”Etablissemanget – Och hur de kommer undan med allt”. Där rannsakar han den lilla överheten i Storbritannien (och andra länder) som utövar ett svåröverskådligt och svårkontrollerbart herravälde under den formella politiska demokratins yta.
Speciellt intressant och ambitiöst är det att han träffar och diskuterar med ledande företrädare för den brittiska eliten, vilka uttalar sig ibland öppet och ibland anonymt (om de har kritik och inte vill äventyra sin karriär). Han talar också med ”sidbytare” som lämnat etablissemanget. Liksom med fackliga representanter och politiska aktivister.
Etablissemanget är ett luddig begrepp. I boken används det synonymt med de rika, de mäktiga, näringslivet, den ekonomiska eliten, de stora företagen, arbetsgivarna, privatkapitalet, finansvärlden, mediajättarna, ledande nyliberaler och marknadsfundamentalister, toppolitiker, högre byråkrater i statsapparaten, chefer, laissez-faire-ideologer, den högsta polisledningen, det konservativa partiet och stora delar av New Labour-sossarna.
Allt detta är välkänt för oss på den socialistiska vänsterkanten, och jag tycker inledningsvis att Owen Jones, född 1984, inte kommer med några sensationella nyheter. Och varför inte säga rakt ut att det handlar om ett kapitalistiskt klassamhälle, där överklassen & borgarklassen i praktiken styr över folket via sin skuggdiktatur under den teoretiska demokratins yta?
Men så förstår jag att det bara skulle leda till den vanliga polariserade och ofta sterila debatten höger/kapitalism versus vänster/socialism. Och författarens syfte är inte att propagera för någon slags traditionell socialism. Detta eftersom realsocialismen misslyckats, socialdemokratin förborgerligats, och det i dagsläget inte längre finns något konkret socialistiskt alternativt samhälle att erbjuda folkmajoriteten.
Detta har gjort att passivitet, uppgivenhet och misströstan över möjligheterna att förändra samhället sedan länge präglar den breda arbetarklassen. Istället vänder överklassen och deras medier rasistiskt frustrationen över den (sedan 1980) galopperande ojämlikheten, nyfattigdomen och maktkoncentrationen mot invandrarna, speciellt de svarta.
De borgerliga brittiska tidningarna spyr också galla över arbetslösa, handikappade, socialbidragstagare, fattiga och enkla arbetare som utmålas som bidragssnyltare. Detta för att vända folkvreden nedåt, inte uppåt dit de verkliga pengarna försvinner från välfärden och den offentliga sektorn via korrumperande privatiseringar.
Författaren beskriver noggrant hur människor på samhällets botten misshandlas fysiskt och psykiskt av polis och vidrigt föraktfulla myndighetspersoner. Den som vill ladda upp sitt klasshat ska läsa denna bok (men jag tror mer på fri debatt och kollektiv organisation – hat i alla dess former är leder politiken fel).
Jakten på fuskande bidragstagande blir dessutom makaber med tanken på att – som Owen Jones detaljerat beskriver – de stora bidragstagarna och snyltarna på staten och samhället är kapitalistklassen. De skäller på staten i ideologiskt syfte, men utnyttjar den själva för stöd och bidrag, utbildning och infrastruktur. Borgarna curlas av den statliga hand de biter.
Speciellt bra skildrar författaren svängdörrarna mellan olika eliter, Hur de mäktiga vandrar fram och tillbaka mellan politiken, näringslivet och media, vilket gör att de kommer att få samma näriga giriga mentalitet a´ la ”Jag förtjänar att vara rik och mäktig”. Det är just den noggranna dissektionen av realkapitalismen som är den stora behållningen i denna viktiga, lärorika och upprörande bok.
Revisionsbyråer hjälper staten med skattesystemet – för att sedan lära sina kunder hur de kan smita från skatt. Detta är bara ett exempel på hur borgarnepotismen fungerar, och den breda överheten därmed formerar sig och smälter samman till en effektiv överklass (det senare mina ord).
En reflektion från min sida dock. Författaren, som läst historia vid Oxford, analyserar främst det brittiska klassamhället. Som var det första industriella klassamhället där aristokratin inte besegrades av borgarklassen utan smälte samman med den. Detta och den långa tiden av modernt klassamhälle har gjort att klyftan blivit extra djup mellan det ”fina” England vi ser som tevetittare och turister och det föraktade proletariatet. Se Owen Jones bok ”Chavs – The Demonization of the Working Class”.
Jag tror därför att klassamhället är djupare och värre i England än i Sverige och andra västländer. Men varken i England eller i andra länder i Västeuropa tror jag att man som författare kan tala om en totalitär utveckling. Det går ju ännu, som författaren beskriver, att få rätt och ursäkt av polis och andra myndigheter – även om det kan ta tjugo år att avtäcka (den borgerliga) statens lögner och mörkläggning.
Vad är då författaren ute efter om inte rop på ett i dagsläget icke existerande socialistiskt samhällsalternativ? Ja, att avslöja och reformera inom samhällsmodellens ramar förstås.
Men också att uppmuntra till kamp för att återupprätta den sociala tryggheten. Eftersom det folkliga motståndet är så ringa återgår samhället ”automatiskt” tillbaka till det klassamhälle som existerade innan den folkliga kampen under 1900-talets första halva drev fram demokrati och social välfärd. Borgarna har kampviljan kvar och driver oss högerut mot ännu större sociala klyftor och maktelitism.
En kamp tillbaka till välfärdssamhället alltså – i den meningen ”var det bättre förr” (mina ord). Men också kontroll av de rikas maktmonopol, diverse åtgärder för att minska deras orättfärdiga odemokratiska makt över samhällsutvecklingen. En politik som närmar sig idealet ”en person en röst”. Det behövs enlig författaren (och jag instämmer). En ny modern demokratisk revolution för att återföra den politiska makten från Eliten till Folket.
Den ekonomiska makten har borgarna redan – en simpel diktatur på arbetsplatserna. Så i första hand handlar boken om att driva tillbaka den nyliberala-konservativa högervågen och återerövra ett fungerande folkhem och en verklig demokrati. Annars hotar än mer politisk passivitet och högerpopulism.
Men författaren ser också bitvis framåt och bortom privatkapitalism och statsbyråkratism (i ”kommunistisk” eller socialdemokratisk klädnad). Han för fram några ansatser till ett delvis nytt tredje samhällssystem. I varje fall genom en gräsrotsreformering av den offentliga sektorn.
Från modern global storskalig centralisering med indirekt styre uppifrån. Till kommunal, lokal, regional och nationalstatlig återdecentralisering med mer direkt styre underifrån.
Owen Jones tänker sig till att börja med att den stats-centralist-byråkratiska offentliga sektorn ska bli mer småskaligt-lokal via en alternativ personal-kooperativ-demokratisk offentlig sektor. Verkligen tankar att gå vidare med.
I Sverige har vi ju privat entreprenad i delar av den offentliga sektorn. Men det finns också i mindre utsträckning intraprenad. Det betyder att den offentliga sektorn förblir offentligägd, men att personalen styr den dagliga verksamheten. Mera sånt!
Hans Norebrink, vänstersocialistisk vårdarbetare
# Men vi har ju representativ demokrati, och då ska väljarnas åsikter avspeglas i politikernas ageranden – via indirekt demokrati mellan valperioderna. Så sker också många fall. Då har vi ju ändå demokrati under kapitalismen eller?
Men som Owen Jones beskriver så blir ju ofta politiken en språngbräda och karriärväg in i etablissemanget. Dels via höga politikerlöner och därmed ett liv fjärran från folkets villkor, dels via det täta samarbetet med näringslivet, vars åsikter och attityder man kommer att dela, dels via möjligheten att varva politik med näringslivsengagemang.
# Borgarklassen accepterade endast motvilligt demokratin inför hotet om revolution för omkring hundra år sedan. Men de anser sig ännu bäst på att styra samhället. Demokratin är blott ett hinder att kringgå. Mycket av det politiska livet handlar om att få den nya demokratin att fungera så att det ändå tjänar de rikas intressen. Som författaren skriver om det nya nyliberala etablissemanget som efterträtt efterkrigsårens keynesianska statsinterventionistiska välfärdskapitalism:
”Etablissemanget är ett försök från dessa gruppers sida att ´hantera” demokratin, för att försäkra sig om att den inte hotar deras egna intressen”.
Han hänvisar också till en gillande formulering av högerbloggaren och kolumnisten Paul Staines:
”Vi har nu haft allmän rösträtt i nästan hundra år, och det som händer är att kapitalet alltid hittar sätt att skydda sig från – ja, ni vet – väljarna.”
# Författaren påpekar helt riktigt att krav på en ny samhällsordning enbart väcks vid kriser för det rådande systemet. Men som finanskrisen 2008 visar har kapitalismen en enastående förmåga att komma tillbaka – tyvärr.
# Min reflektion. Bakom den nyliberala retoriken är det en slags statskapitalism, en statligt understödd kapitalism, som dominerar i västvärlden (liksom i det nya kraftcentrumet Kina). I väst är staten även globalkapitalistisk via världsbanken, IMF och möten mellan västliga kapitaliststater för att dra upp riktlinjerna för den odemokratiska globala kapitalismen. Nej till elitär globalisering – demokratins, folkstyrets och nationens nya fiende!
# När jag var journalist i unga år var det självklart att medierna var folkets och demokratins kontrollanter av makthavarna. Så är det allt mindre idag när medierna i första hand ska tjäna pengar. Se boken ”Profession möter management – Den journalistiska värdegrundens förhandling på svenska morgontidningar” (recension i Göteborgs-Posten 07.04.18).
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Etablissemanget, Owen Jones, Eloiten, Överklassen, Borgarklassen, Klassamhälle, Kultur, Böcker, Politik, Samhälle, Ekonomi, Kapitalism, Demokrati, Diktatur
