De rikas paradis, men?…

Det är på modet inom högern att tala om Sverige som ett samhälle präglat av klanstrukturer – ett samhälle som slits isär i ett Vi och ett Dom. Mot bakgrund av att endast femton finansfamiljer förra året styrde bolag för nästan 5000 miljarder kronor (det vill säga 400 miljarder mer än Sveriges BNP), är det en oro med visst fog för sig. 2000 av de miljarderna kontrolleras av enbart familjen Wallenberg. Snacka om klansamhälle…

Nu oroar sig så klart inte högern för de rikas parallellsamhälle utan om grupper i samhället med oproportionerligt lite samhällsinflytande – och det är i sig inget konstigt eftersom högern aldrig någonsin vill sätta ljuset på samhällets eliter. Då är det tur att andra gör det åt dem. Den nyutkomna rapporten från den fackliga tankesmedjan Katalys, ”Ägande- och förmögenhetsstrukturen och dess förändring sedan 1980”, visar på en ägandeutveckling som styr hur hela vårt samhälle ser ut, men nästan helt utan att diskuteras. I ett samhälle där allt mer politisk retorik har nationalistiska övertoner kan det tyckas märkligt att så lite kraft läggs på att diskutera vilka effekter det kan få av det faktum att nästan hälften av den samlade svenska ekonomin idag ägs från utlandet.

Katalys rapport blottlägger en kraftig ökning av klyftorna, men också koncentrering av ägandet inom den rikaste procenten. Färre äger allt mer och allt mindre av rikedomen kommer ur produktion. Det i sig kommer kanske inte som en blixt från klar himmel, men tydligt uppställt och svart på vitt borde dessa fakta ha politisk betydelse. Rapportens författare deklarerar i DN (13/4) också sin förhoppning om att höstens riksdagsval nu skall komma att handla om just ägandeutvecklingen. Detta kommer med största sannolikhet inte att hända, trots att Katalys här faktiskt har serverat en riktig smash åt den krisande socialdemokratin. Istället lär regeringspartiet fortsätta den inslagna vägen med att försöka locka marginalväljargrupper samtidigt som de gör sig själva allt mindre politiskt relevanta – och undergräver förtroendet för hela det politiska systemet.
Retoriken låter allt tuffare men understryker bara den politiska oförmågan mer och mer.

Men är vi inte maktlösa inför utvecklingen då? Den ekonomiska utveckling som Katalysrapporten illustrerar är ju internationell, precis som efterkrigstidens kombination av stark industri och utbyggd välfärdsstat var en del av sin tids internationella trend. Ja, detta kan ge intrycket av att det finns mycket lite att göra för att påverka de politiska trenderna, men det är att lura oss själva. Politiska trender drivs inte av sig själva och att Sverige kanske är det land som gått längst, så att säga i båda riktningarna, har berott på aktiv politik. Om det är någonting som Katalys rapport visar så är det politikens makt. Från mitten av sjuttiotalet och fram tills idag har det, oavsett regeringsfärg, tagits beslut efter beslut för att avreglera, konkurrensutsätta, sälja ut och för att steg för steg inskränka politikens makt till förmån för, inte någon osynlig hand eller självreglerande marknad, utan för kapitalet – ett fåtal familjer. En samhällsklass som inte skulle kunna fylla ett medelstort svenskt torg.

Maktfrågans utträde ur den breda politiska diskussionen håller på att få fruktansvärda politiska effekter för hela samhällsklimatet. Vårt offentliga samtal klarar helt enkelt inte av att en hel dimension skärs bort. Ägandefrågan kräver sin plats.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Notera också att två av de övriga familjerna i Katalys rapport, Lundin och Söderberg, är nära släkt med familjen Wallenberg. De kan sägas tillhöra samma klan. Familjerna Schörling och Douglas kanske också sägas bilda en egen klan med kopplingar till kungahus, politiken och adeln. Familjen Stenbeck hör för sin del samman med ett par familjer utanför listan, Klingspor och von Horn.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!