Svenska Akademin är en feodal kvarleva och det är inget för en vänstermänniska att försvara skriver Janan Zapata i en ledare ETC Göteborg. Det känns spontant som om ledaren är viktigt och intressant och den innehåller en del sanningar och tankeväckande passager men också en del märkligheter:
Visst visar behandlingen av Sara Danius att patriarkatet frodas. När mäktiga män blir påkomna med sitt svineri, slaktas närmsta kvinna. Men det innebär inte automatiskt att det är feministiskt att stödja Danius. I ett försvar för Danius skriver Linnéa Bruno i en ledare i ETC att en systemförändrande feminism behöver duktiga individualistiska hårt arbetande flickor. Vilken feminism behöver flickor som leder feodala organisationer? Feodal feminism?
I sin strävan att stötta kvinnor verkar vissa feminister gå så långt att de inte längre funderar på vad kvinnan faktiskt står för. Danius valde att gå med i en feodal organisation. Hon accepterade att bli dess företrädare. I en intervju med SvD i december 2017 sa hon att Svenska Akademien bara ansvarar inför två instanser: Skatteverket och eftervärlden. Inte ett uns av insikt om att ansvarsfriheten var ett problem.
Faktum är att Svenska Akademin inte är något feodalt alls. Sverige har för det första aldrig haft någon egentlig feodalism och när Svenska Akademin skapades så var det under den tid kapitalismen började tåga in i det svenska samhället samtidigt som den dåvarande kungen, Gustaf III, gjorde en statskupp och återinförde det kungliga enväldet.
För det andra är Svenska Akademin som vilken ideell förening som helst. Bara medlemmar har fullständig insyn. Ingen myndighet eller överhet bestämmer över föreningen eller har någon som helst insyn så länge så länge inte tar emot offentliga och gemensamma pengar i form av bidrag. Så tror jag också att vi ska låta det vara. Staten, landstingen eller kommunerna ska inte ha bestämmanderätt över ideella föreningar.
Svenska Akademin är dock en speciell förening med mycket större betydelse än de flesta föreningar. Om detta skriver Bo Rothstein och Gustaf Arrhenius i GP:
Svenska Akademien och Nobelpriset i litteratur är två mycket viktiga tillgångar för det svenska samhället. Inom forskningsområdet som kallas internationell politik har man alltmer kommit att fästa avseende på denna typ av ”mjuka” tillgångar som viktiga för nationer.
I dagsläget har emellertid Svenska Akademien imploderat. Endast elva ledamöter av ”de aderton” ledamöterna är operativt kvar i verksamheten. Det innebär att man enligt stadgarna inte kommer att kunna välja in några nya medlemmar eftersom detta kräver att minst tolv ledamöter är närvarande vid ett sådant beslut. Därmed har de facto Svenska Akademien upphört att fungera, vilket självklart inte bara är ett svårt bakslag för det svenska kulturlivet och för litteraturprisets status utan som vi ser det för den internationella Sverigebilden i stort.
De menar också att den svenske kungen nu måste träda in för att lösa problemen eftersom Svenska Akademin uppenbarligen inte kan göra det själva:
Som vi kan bedöma saken är den enda instans som med någon legitimitet kan agera i nuläget kung Carl Gustaf som enligt statuterna är Akademiens ”beskyddare”. Kungen har nu möjlighet att göra en historisk insats som med all sannolikhet skulle förläna honom hjältestatus i landet och även internationell renommé.
Som ett första steg borde han enligt vårt förmenande nu förklara samtliga medlemmar i Akademien entledigande. Som ett andra steg borde ha uppdra åt förslagsvis Vitterhetsakademin, Författarförbundet och Kungl. Vetenskapsakademin att utse två personer vardera och låta denna grupp om sex utse en helt ny besättning för Akademien.
De skriver sedan att en arvsmonarki dock inte är nåt självklart sätt att utse statschef och tycks men att om kungen inte tar sitt ansvar och löser problemet i Svenska Akademin bör vi i Sverige kanske fundera över om vi har ett bar sätt att utse statschef eller inte.
Janan Zapata i ETC tycker inte vi har det. På denna punkt har hon rätt när hon säger att kungen är en feodal kvarleva. En feodal kvarleva som dock är helt utan formell makt. Det är en symbolisk post som enbart har en makt som innehavaren i sig själv kan skapa utan att formellt ha nåt att säga till om. Men det märkliga är att när Sverige var som mest feodalt, innan Gustav Vasa tog makten och centraliserade den, då hade vi valkungadöme. Det kan vi naturligtvis skapa igen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Akademin, Feodalism, Janan Zapata, Bo Rothstein, Gustaf Arrhenius, GP, ETC, Kungen, Gustaf III, Carl XVI Gustaf, Monarki, Gustav Vasa, Demokrati, Diktatur, Historia, Feminism, Samhälle, Politik
