Privatiseringen av välfärden och dess konsekvenser

De tre senaste rapporterna från katalys i serien Klass i Sverige handla rom klass, hälsa och vård. Den första av rapporterna heter Välfärdsmodellens omvandling och är skriven av Majsa Allelin, Markus Kallifatides, Stefan Sjöberg och Viktor Skyrman. Den handlar om privatiseringen av välfärden som bland annat visar sig i att:

  • Antalet privata aktörer i välfärdssektorn ökar som en följd av politiskt skapade välfärdsmarknader.
  • Gemensamma skattemedlen finansierar i högre grad privata välfärdstjänster, som i allt större utsträckning utförs av stora koncernägda aktiebolag, liksom dessa företags vinster.
  • Omfattande privatiseringar av gemensamt ägande har genomförts.
  • Andelen offentligt anställda har minskat med 10 procentenheter och antalet statsanställda har halverats, medan antalet sysselsatta i privat välfärdsverksamhet fyrdubblats.
  • En högre andel skatter går i allt större utsträckning till att finansiera välfärdsverksamhet som bedrivs av det privata näringslivet.
  • Offentlig sektors totala andel av samhällsekonomin har minskat från 60 procent till 50 procent av BNP

Rapporten innehåller historien om den svenska modellens framväxt i komprimerad form. De tar bland annat upp hur socialdemokratin slagit in på en linje där kompromisser med kapitalisterna krävts och att socialdemokraterna varit den svagare parten.

Kompromiss- och konsensusinställningen gjorde att det en lätt väg mot privatisering av den offentliga sektorn för kapitalintressena. Socialdemokraterna hade genom att de slagit in på kompromissens väg  också slagit in på en väg som innebar attf råntra de arbetande folks sin makt. Demokratisk organisering på arbetsplatserna och möjligheten att ta strid för sina rättigheter slogs gradvis sönder så att en helt passiv och maktlös arbetarklass till slut blev resultatet. Denna kritik förekommer dock inte i det sossevänliga Katalys rapport. Det framstår i rapporten mer som om utvecklingen var oundviklig och inte beroende av socialdemokraternas politiska val och svek.

Det finns i rapporten också till viss del en tvekams historieskrivning. Exempelvis om läkemedelsföretaget Pharmacia. Bolaget ifråga vara bara statligt ägt under några få år (1991-1994) och dess framgångsrika utveckling skedd främst under de tider då företaget var privat ägt. Historieskrivningen i rapporten är oseriös på denna punkt och det finns ett par andra liknande exempel. De missar också några stora privatiseringar såsom försäljningen av ASG (idag DHL).

Rapporten är oavsett detaljfel läsvärd i det stora hela och ger en överskådlig bild av de privata företag som i dagsläget tjänar pengar på den gemensamma välfärden samt vilka konsekvenser detta får:

En som studerat effekterna av konkurrensen är den tidigare generaldirektören för Inspektionen för socialförsäkringar, Per Molander. Framförallt tar sig Molander an reformer inom utbildningsväsendet, hälso- och sjukvården samt socialförsäkringarna (däribland pensionerna) som främst motiverats med ambitioner att sänka det offentligas kostnader genom att konkurrens ska ge upphov till effektivisering, men också genom att tillskriva valfrihet för individen ett egenvärde.

Molanders slutsatser lyder i sammanfattning att utbudet av tjänster ökat, men inte likvärdigt över landet och att belastningen på de offentliga budgetarna varit oförändrade eller inneburit ökade kostnader för välfärdstjänster. Förhoppningen om ett marknadsutbud med exempelvis pedagogisk mångfald och behållen likvärdighet har således inte införlivats. I synnerhet är detta talande om man ser till hur allt större företag köper upp de mindre under sin koncern, så till den grad att vi snart kan tala om ett oligopol. Detta relateras till Molanders nästa slutsats som hävdar att innovationstakten ser ut att vara tämligen opåverkad.

Däremot har så kallade negativa ”bieffekter” på systemnivå, såsom betygsinflation i skolsystemet eller minskad riskutjämning i socialförsäkringarna, blivit allt vanligare. Molander konstaterar också att dessa svenska erfarenheter ligger i linje med vad internationell forskning redan tidigare beskrivit från en lång rad länder och reformområden (ibid, ss. 127–129). Den långt drivna nyliberala styrningen i svensk välfärd, med dess kundvalssystem som internationellt utmärker sig, är med andra ord varken ekonomiskt rationell eller logisk ur en kvalitetsaspekt. Den är istället en stark ideologisk övertygelse där ett så kallat ”private good” premieras före ett ”public good” och där verksamheternas egenvärde ska omstöpas efter vinstmålens mått.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!