Det har nu gått femtio år sedan upprorsåret 1968. Kjell Östberg bläddrar i sin almanacka från den tiden och minns de intensiva kampdagarna. Men att uppmärksamma 1968 handlar inte bara om en nostalgitripp. Det är också nödvändigt för att förstå de progressiva rörelser som växte fram ur denna explosion, och för att kunna fortsätta kampen för social rättvisa idag.
Hur kommer det sig att vi nu firar 1968, femtio år efteråt. Det är ju ändå rätt få händelser som firas vart tionde år, som 68 har gjorts. Är det bara nostalgi från oss gamla 68or?
Visst finns det mycket att minnas. Jag plockade fram min gamla anteckningsbok för 1968 och strax slår tiden emot mig. Den 14 april för femtio år sedan ska jag iväg och lyssna på Fred Åkerström. Dagen efter har värnpliktsvägrarna möte och jag finns där. Till helgen hålls en stor Vietnamdemonstration på lördagen och Greklandsdemonstration på söndagen.
Så flyter det på dag efter dag. Teach ins, solidaritetsmöten. I mitten på maj står det Båstad med stora bokstäver, bussresa för att demonstrera mot Davis cupmatchen mot den Rhodesiska rasistregimen. Vi lyckades stoppa den.
Lördagen därpå står det Svjatoslav Richter spelar Bethoven på Konserthuset, men det är överstruket. Kårhusockupationen kom emellan, det blev ett försök att ta Operan istället för att gå till konserthuset. Jo visst, det var härliga dagar, till och med häggen blommade röd den våren. Och lyfte vi blicken såg vi att vi bara var en liten del av ett väldigt internationellt uppror.
Tetoffensiven i Vietnam skakade världens starkaste militärmakt. Studenter demonstrerade, inte bara i Paris, i Japan ockuperades universiteten i månader, i USA drog protesterna mot Vietnamkriget i våg efter våg över kontinenten. I Polen började protestdemonstrationerna redan i mars och i Tjeckoslovakien verkade för ett ögonblick en socialism med mänskligt ansikte vara möjligt. Och i Frankrike och Italien följdes studentupproren av vågor av strejker.
Nog var 1968 ett märkligt år, med få motsvarigheter i vår samtid. Det var en tid när allt plötsligt tycktes möjligt, samtidigt över hela världen. Men var det allt?
I Sverige har fenomen som Kårhusockupationen använts för att reducera 1968 till ett generationsuppror, gärna kryddat med lite kittlande historier om blodtörstiga maoistiska rebeller. Mot slutet av året har etablissemanget segrat över hela linjen. Inget förändrades egentligen, studenterna återvände snart till sina sociala rötter, gjorde karriär och övergav sin ungdoms ideal, menar till exempel Henrik Berggren i sin nyutkomna bok.
Jag vill inte på något sätt förneka betydelsen av den kamp som framför allt unga människor förde. Världen förändrades verkligen, unkna värderingar sopades bort, socialismen blev ett alternativ för miljontals människor över hela världen. Men den stora betydelsen låg inte i de spektakulära händelserna i sig. Den låg i de sociala rörelser som bar upp dem och som under de kommande åren kom att fördjupas och sprida sig och på djupet förändra det svenska samhället.
Nej, det stämmer inte att 1968 var en snabbt övergående karneval. De flesta av de fenomen som vi idag förknippar med 68 är i själva verket 70-talsfenomen.
1970 var det år när Grupp 8 inledde sitt utåtriktade arbete. Då spred en grupp kvinnor i Stockholm ett flygblad utanför några typiska kvinnoarbetsplatser. Där kunde man bland annat läsa: ”Vill du arbeta för flera daghem, bättre villkor på arbetsplatsen, fri abort? Vill du vara med i kampen för ett socialistiskt samhälle? Kom till Grupp 8:s informationsmöte …”
Genomslaget blev bedövande och 1970-talets nya kvinnorörelse blev den mest inflytelserika av alla 70-talets nya sociala rörelser. De vidareutvecklade 60-talets nya arbetsformer med skicklig opinionsbildning, uppmärksammade spektakulära aktioner, intensiv skolning. Och inte minst: den nya kvinnorörelsen lyckades bilda allianser som grundligt kom att förändra kvinnors situation.
1971 blev Almstriden symbol för en ny miljökamp. Formellt handlade det om att rädda några almar i Kungsträdgården. I realiteten var det en revolt mot det rivningsraseri som härjat i de svenska städernas innerkärnor, och kanske också mot det alltför snabba byggandet av miljoner lägenheter i storstädernas ytterområden.
Det var en protest mot en ohelig allians av politiska pampar och kommersiella intressen. Men almstriden var en viktig vattendelare i ett annat avseende. De långhåriga demonstranterna som satt uppklättrade i träden – som hade fått finna sig i att kallas huliganer och träskmänniskor på Svenska Dagbladets ledarsidor – kunde till sin förvåning se hur överklassen från Östermalm kom ner till Kungsträdgården i pälsar och svinlädersportföljer och tackade demonstranterna som så resolut, och utan våld, hade hindrat polisen från att såga ner träden.
Det var ett tecken på att vissa av de nya sociala rörelsernas krav – och arbetsformer – nu accepterades av breda grupper i samhället. Radikaliseringen hade spridit sig. I den stora folkrörelsen Nej till kärnkraft samarbetade yttersta vänsterns trotskister och maoister inte bara med Vänsterpartiet, utan också det ledande borgerliga partiet Centern och med KD:s ungdomsförbund.
1970 var också det år de första gärdesfesterna hölls – proggen höll på att bli en folkrörelse.
Men viktigast av alla 70-talsfenomen var ändå arbetarkampens pånyttfödelse. När 5 000 gruvarbetare i Malmfälten gick ut i strejk vid Luciatid 1969 gick en skakning genom makteliten. Fram till dess hade både kapitalet och den socialdemokrati som innehaft regeringsmakten i snart 40 år, kunnat ta revolterna med ro. Även om socialdemokraterna börjat oroa sig för att ungdom valde en mer radikal linje hade man ändå kunnat trösta sig med att de traditionella kärntrupperna var partiet troget.
Men nu var det plötsligt allvar. Sverige som under årtionden tillhört de länder där arbetarna strejkat som minst drabbades nu av en våg av vilda strejker över landet.
Och det som oroade mest var kanske ändå det breda stöd de strejkande gruvarbetarna fick. Den stora majoriteten av befolkningen stödde den trots att den formellt var olaglig.
Inte minst byggdes allianser mellan den tidens radikala rörelser och gruvarbetarna. Det är uppenbart att de mest uppmärksammade strejkerna, alltifrån gruvstrejken till städerskestrejkerna några år senare, stod i nära symbios med den pågående radikaliseringen.
Människovärdiga arbetsvillkor, en dräglig arbetsmiljö och protester mot kvinnors underordnade ställning var krav som väl lät sig inpassas i tidens allmänna stämningar, och delvis vuxit fram ur dessa. Strejkvågen bekräftade och fördjupade vänstervinden. Inte minst kom den att få avgörande betydelse för socialdemokratins fortsatta radikalisering.
Och kombinationen av arbetarkamp, kvinnokamp, miljökamp, uppkomsten av nya sociala rörelser och radikalisering av de gamla ledde under några år på 70-talet till en social reformvåg med få motstycken i modern historia. Det var trycket från den som ledde fram till bygget av den kollektiva välfärdsstat, som idag håller på att utmanas och monteras ner, skapades.
Ja, frågan ställdes till och med om Sverige höll på att bli ett annat land – och LO:s förslag till löntagarfonder var ett försök att skissa på hur kapitalismen skulle kunna ersättas med ett annat system.
Nu blev det inte så. Borgerligheten gick till motattack, socialdemokratin bangade ur, de sociala rörelserna mattades av. Men det är de här dramatiska åren som gör att 1968 fortfarande har sånt genomslag i samhällsdebatten, inte kårhusockupationen.
Det är styrkan i, ja rädslan för, de sociala rörelserna om är orsaken till att Fredrik Reinfeldt talade om det galna kvartsseklet och Ingvar Carlsson försöker reducera 68-vänstern till en grupp överklasstudenter och tycker att reformerna gick för långt.
När vi idag uppmärksammar 1968 är det inte för att göra nostalgiska tillbakablickar till en turbulent tid. Inte heller tror vi att gamla 68or kan lära dagens unga hur de ska föra sin kamp.
Det är för att påminna om att det som verkligen kan förändra världen är den gemensamma solidariska kampen i sociala rörelser. Det gällde den ryska revolutionen för 100 år sedan. Det gällde 60-talsradikaliseringen. Och det gäller den kamp som förs idag.
Kjell Östberg
Professor i historia och aktuell med boken 1968 – När allt var i rörelse.
En artikel från tidningen Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Historia, Vänstern, Socialism, Feminism, Jämställdhet, Rättvisa, Klass, Arbetarklass, Arbetarkamp, Kvinnokamp, Miljökamp, 1968, Studentuppror, Kvinnorörelse, Tetoffensiven, Gruvstrejken, Sociala rörelser, Samhälle, Politik
