Nu är det månaden maj, 40 år efter 1968. Ett år som omges av ett visst skimmer. Ett skimmer som lett till att en ungdomsgeneration kallats 1968-vänstern. Ett skimmer som lett till att året har fått symbolisera hela den nya vänster som faktiskt främst växte fram på 1970-talet.
Anledningen till att 1968 blivit symbolen för denna nya vänster, av vilken i stort sett bara de så kallat trotskistiska organisationerna finns kvar, är kanske främst händelserna i Paris i maj 1968. Många av dessa trotskistiska organisationer var dock av äldre ursprung, vilket inte gäller den svenska trotskistiska rörelsen som i första hand representeras av Socialistiska Partiet.
Just maj 1968 formades det som under lång tid var Europas och ett av världens mest framgångsrika vänsterpartier, det franska LCR. Det formades i gatustrider, studentprotester och arbetarstrejker i en process som bland annat beskrivits av Daniel Bensaid och Henri Weber i boken Maj 1968, en generalrepetition. En som skrivit om 1968-vänsterns framväxt i Sverige är Kjell Östberg, 1968 – när allt var i rörelse.
Men 1968 var inte bara upproren och protesterna i Frankrike. Det var också Pragvåren 1968, när vi trodde på en ljusning och en förbättring i Tjeckoslovakien. Det var Tet-offensiven i Vietnam som fick min far att jubla framför TV-apparaten hemma i Stenungsund. Det var polska studentuppror som rann ut i sanden, amerikanska universitetsockupationer på bl.a. Columbia University i New York och protester i Harlem. Protester mot rivningar av bostäder för byggen till just Columbia University. Något som återigen, 40 år senare, är aktuellt i Harlem och nu demonstreras det där igen mot gentrifiering och bortkörande av fattiga och vanligt folk (deltog i en sån demo när jag nyss var i New York). Det var händelserna vid demokraternas konvent i Chicago.
Det var OS i Mexico år 1968, ett land med tvivelaktigt demokratisk status och studenterna i landet demonstrerade och blev massakrerade. I år är det OS i Kina och protesterna mot det landets förtryck och bristande demokrati har varit många. På OS i Mexico protesterade också en del av de aktiva, främst minns man kanske de två löparna, John Carlos och Tommie Smith som sträckte upp sina knutna nävar i en Black Power-gest.
Läs mer om 1968:
Tariq Ali, Den permanenta revolutionens era
Ernest Mandel, Det nya avantgardet
Anna Libera, En vår som aldrig upphör
Pierre Frank, Från studentoroligheter till proletär socialistisk revolution
Pierre Rousset, Tet-offensiven
Pierre Frank, Tjeckoslovakien: en första bedömning
Daniel Bensaid & Henri Weber, Maj 1968 – en generalrepetition
Örjan Appelqvist, Majhändelserna 1968 och organisationsfrågan
Franska revolutionen maj-juni 1968. En dokumentation. Bygger mycket på intervjuer, men återger även material från massmedia, flygblad, sådant som skrev på husväggarna m m.
Frankrike -68 – Kampen fortsätter. Dokumentsamling om upproret i maj 1968.
Från ungdomsuppror till generalstrejk – maj -68, av Anders Hagström. Innehåller även ett tillägg som tar upp utvecklingen i Frankrike fram till idag (mars 2008).
Den stora resningen i Frankrike, av Sigyn Meder. Ur Marxistiskt Forum 3-68, organ för det maoistiska KFml.
Om maj -68 i Frankrike. Artiklar om majupproret i Frankrike ur Clarté årgång 1968.
Revolution! Frankrike 1968. En bok skriven av två engelska journalister som fanns på plats i Paris under hela förloppet. Boken ger en levande redogörelse för det som hände.
Om maj -68 och efteråt, ur tidskriften Kommentar. En längre artikel om det franska kommunistpartiets roll, samt flera artiklar som rör tiden efter maj -68, bl a repressionen mot vänstern.
Intressant?
Andra bloggar om: 1968, Maj 1968, Studentuppror, 68-vänstern, Frankrike, Paris, Pragvåren, Socialistiska Partiet, Vänstern, Historia, Politik, Samhälle
