I en bra debattartikel i DN påpekar forskaren Clara Sandelid att möjligheten att hantera och ta emot kvotflyktingar förutsätter rätten att söka asyl var som helst. Utan asylrätt inga kvotflyktingar, utan kvotflyktingar ingen asylrätt. De två förutsätter varandra:
Ett kvotsystem förutsätter en asylrätt. Missuppfattningar som denna gör att debatten saknar en realistisk bild av vad som kan och bör göras. Det pågår just nu ett enormt arbete inom FN för att reformera flyktingpolitiken globalt. Få svenska debattörer verkar bry sig. Förvisso inger inte FN:s nya förslag hopp om några drastiska förändringar, men lösningen på dagens problematik måste i slutändan vara global.
Globala lösningar är inte orealistiska. Världen har tidigare lyckats tidigare. Mellan 1975–1995 vidarebosattes till exempel 1,3 miljoner indokinesiska flyktingar genom ett kvotsystem, de flesta under en mycket kortare initial period. Att replikera sådana insatser bygger inte på att avskaffa asylrätten. Vi kommer dock heller ingen vart med mantrat att asylrätten ska ”respekteras”, samtidigt som det blir svårare för människor att söka skydd i praktiken genom alltmer stängda gränser.
För att ett kvotsystem ska fungera krävs rätt till asyl och att asyl kan sökas överallt. Rätt till asyl innebär inte nödvändigtvis rätt till bosättning id et land där någon får asyl utan bosättning kan sek i annat land. Sådant kräver dock internationella överenskommelser och kan inte lösas i ett enskilt land.
En självklar ingrediens i detta är också rätten att inte bli utvisad till ett land där personen utsätts för livsfara, exempelvis Afghanistan, Jemen, Syrien och Somalia. Den rätten utgör en grund för asylrätten som i sin tur är en förutsättning för att kvotflyktingar ska kunna existera.
Att hjälpa flyktingar på plats är ett mantra som många debattörer för fram. Det är ett helt orealistiskt koncept. För det första måsta vi fråga oss vad det egentligen betyder. Är det nån som tror att judarna i Tyskland och Danmark hade kunnat hjälpas på plats? Eller ens kunnat söka asyl från flyktingläger i andra länder? Naturligtvis var det inte möjligt. Så är det också för flertalet flyktingar idag. De flesta flyktingar finns inte i flyktingläger och de har i de allra flesta fall inte möjlighet att få hjälp på plats eller söka asyl på plats. Inte heller i de fattiga länder som tar emot flertalet av de flyktingar som finns i världen. I Syrien, Jemen och Somalia kan ingen få hjälp på plats. I Iran kan knappast någon gå in på en ambassad för att söka asyl och sen fortsätta leva i Iran. I Ryssland kan förföljda hamna i fängelse utan möjlighet att söka asyl. Osv.
Utan möjligheter att komma in i asylsystemet på annat sätt måste flyktingar därför ha rätt att söka asyl i vilket land som helst, inklusive Sverige. Med ett internationellt fungerande kvotsystem kan därefter flyktingar fördelas rättvist och proportionellt mellan olika länder som har möjlighet att ta emot. Asylland måste inte var det samma som bosättningsland. Hänsyn kan också tas till de asylsökandes preferenser. Sannolikt finns det bland de som söker asyl i Sverige många som hellre skulle bo i USA, Kanada, Frankrike eller Storbritannien och bland de om söker asyl i Danmark, Norge eller Italien en del som hellre skulle bo i Sverige. Med ett sådant system skulle också återföreningar av familjer förenklas. Åter till Sandelid:
Vad finns det då för förslag för att reformera den globala flyktingpolitiken?
Ett är att skilja på asylsökarland och bosättningsland.Detta är i praktiken vad kvotsystemsförespråkarna vill, men de misstar sig när de tror att asylrätten är problemet. Det land man söker asyl i behöver inte vara det land man får uppehållstillstånd i. Detta förutsätter ett globalt omfördelningssystem eller avtal länder emellan. Globalt vore att föredra, men Sverige skulle redan nu kunna förhandla med enskilda länder. Det är till exempel denna åtskillnad mellan asylansökan och bosättningsland som är grunden för avtalet mellan EU och Turkiet.
Fördelen med att ha en sådan åtskillnad globalt är, som den kanadensiske juridikprofessorn James Hathaway påpekat, att pengar som västländer lägger på att utreda asylansökningar kan användas mer effektivt i ett centraliserat system. Få personer lär ta sig hela vägen till Sverige om en asylansökan här inte per automatik ger uppehållstillstånd här. Detta är återigen vad kvotsystemsförespråkarna påpekat, men de utgår felaktigt från att det kräver att asylrätten avskaffas eller att det är något Sverige kan göra på egen hand.
[…]
I stället bör det vara juridiskt bindande att ta emot kvotflyktingar. Detta bör kombineras med ekonomiska avtal och bidrag till länder som i praktiken kommer fortsätta att vara första asylland. Frivilligheten i dagens kvotsystem gör att flyktingmottagandet blir helt avhängigt dagspolitiska omsvängningar
[…]
Om ett lands flyktingkvot blir bindande kan man också överväga handel med flyktingkvoter. Många är obekväma med detta förslag. Finns tydliga krav på varje lands flyktingmottagande, som att ge permanenta uppehållstillstånd och fulla ekonomiska rättigheter från dag ett, kan jag dock inte se hur det skulle vara en försämring mot dagens system. Däremot skulle det kunna bidra till att resurser fördelas mer effektivt globalt.
Alla lösningar måste dock inkludera flyktingar i beslutsprocesser. Deras önskemål om var de vill bo måste också tas i beaktande. Även om det viktigaste är att leva i säkerhet så får ett omfördelningssystem inte bli ett tyranni.
För att asylrätten ska fungera bra krävs helt enkelt internationella överenskommelser. Detta krävs också för att system med mottagning av kvotflyktingar ska fungera. Sådana system fungerar inte heller utan asylrätt. Asylflyktingar och kvotflyktingar är i själva verket två sidor av samma sak. Det ena är inte tänkbart och möjligt utan det andra.
