Under det senaste halvåret har oppositionen mot regeringens utredning om inskränkningar i strejkrätten vuxit inom den fackliga rörelsen. Orden har varit ovanligt hårda: ”Ett beställningsverk från Svenskt Näringsliv”, ”Vi förväntar oss att utredningen åker rakt i papperskorgen”, ”De ska ge fan i konflikträtten”, ”Strejkrätten är en facklig grundbult som inte ska inskränkas” har det låtit från förbundsledningar och kongresser. Det har även givit råg i ryggen åt lokala opinionsyttringar och på flera håll har nätverk vuxit fram för att försvara strejkrätten som fått facklig uppbackning av såväl LO- som tjänstemannafack.
Men så kallade plötsligt fack och arbetsgivare till presskonferens den 5 juni och la fram ett alldeles eget förslag till lagändring. I hemliga överläggningar hade de tagit fram en förändring som med ”kirurgisk precision” skulle ”lösa” problemen i Göteborgs hamn där ett par hundra bråkiga hamnarbetare hotade välfärden och ”den svenska modellen”. På några minuter gjorde arbetsmarknadsminister Ylva Johansson förslaget till regeringens eget. Alldeles oavsett vilka konsekvenser förslaget får i stort är det fullständigt skandalöst att som ledningarna för LO, TCO och SACO gjort, tillsammans med arbetsgivarna lägga fram ett förslag vars uttalade syfte är att avväpna det lilla Hamnarbetarförbundet i dess långa och kostsamma strid mot den antifackliga transportjätten Maersk. Men det är inte bara detta förslaget handlar om. Att i lag förbjuda strejker mot arbetsgivare som har avtal med en annan fackförening är ett gammalt krav från Svenskt Näringsliv som syftar till att försvaga hela den fackliga rörelsen. Det förslag som fackliga ledningar, arbetsgivare, regering och opposition nu är överens om öppnar upp samma risk för ”avtalsshopping” som de fackliga ledarna nyss avfärdade med stor kraft. Detta är inte någon kompromiss, det är en ensidig eftergift för Svensk Näringsliv och deras långsiktiga ambition att försvaga fackföreningarna och nya krav finns redan på dagordningen. En eftergift som dessutom gjorts över medlemmarnas huvuden.
Möjligheten att strejka är grundvalen för all facklig verksamhet och varje inskränkning i rätten att strejka är en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel som är lika viktig att försvara, oavsett vem förslagen kommer ifrån. Den ”fackligt-politiska samverkan” som de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarna nu har visat prov på gör arbetet med att försvara strejkrätten svårare men inte omöjligt. Opinionen mot försämringarna går fortfarande att organisera och lagförslaget är fortfarande möjligt att stoppa. Alternativet är att låta ilska och hopplöshet breda ut sig, med antifackliga stämningar och frustration i kölvattnet. Något som leder bort från kollektiva lösningar.
Det nya läget kräver en ännu mer omfattande opinionsbildning och organisering underifrån i fackföreningarna. Att detta nu sker i opposition mot de ledare som hellre solidariserar sig med regering och storföretag än stridbara arbetare och de egna medlemmarnas strejkrätt gör också frågan om demokratin i de fackliga organisationerna central. Utmaningen är nu som alltid att bortse från det som skiljer oss och ena den stora majoritet som har behov av försvarad strejkrätt och starka fackföreningar.
Socialistiska Partiets partistyrelse
16 juni 2018
