Det där med svenskhet

Det är klart att jag är svensk. Jag har svenskt pass, är född i sverige, har svenska som modersmål och heter Anders Svensson. Men hur svensk är jag egentligen? Min fars modersmål var engelska, han växte upp i ett område där jiddisch var vardagsspråket och flera i familjen förstod och pratade jiddisch. Judar var de dock inte.

Alla som kan prata jiddisch är alltså inte med nödvändighet judar, men den som pratar jiddisch har rätt att använda sitt språk i olika sammanhang i Sverige. Jiddisch är vid sidan av finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska och romani chib erkända minoritetspråk i Sverige med särskilda rättigheter. Meänkieli är dock kanske egentligen att betrakta som en finsk dialekt och hur är det med bohuslänska dialekter som ju egentligen är mer norska eller danska än svenska. Varför är de inte godkända minoritetspråk?

Med samiska är det än krångligare. Det finns minst 5 olika samiska språk i Sverige, nordsamiska, lulesamiska, pitesamiska, umesamiska och sydsamiska. Några av dem går inte att förstås för en del av dem som talar nåt annat samiskt språk och några talas i princip inte av någon. Ska vi betrakta alla som olika minoritetsspråk eller hur är det tänkt? Romani kan också vara helt  eller lite olika språk beroende på vilken romsk eller resande-grupp det handlar om.

Med all sannolikhet var min morfar resande. Om han kunde tala resanderomani har jag dock ingen aning om men kanske kunde han tala den starkt romaniinfluerade svenska dialekten som talades av arbetarklassen i Jönköping en gång i tiden.

Min mormor mor var född i Finland, troligen med en rysk soldat som far och en finsk mor. En hel del tyder på att den ryske soldaten kan ha varit tatar, dvs mongol. Min engelska farmors mor var irländska och hennes far var fransman.

Gör det mig mindre svensk att jag har förfäder som är finnar, ryssar (kanske mongoler), resande, engelsmän, fransmän och irländare. Kanske, kanske inte. Det spelar egentligen ingen roll. Jag uppfattar mig som svenska, men ibland som nåt annat. När jag varit på St. Patricks Day i New York tillsammans med folk som uppfattar sig själva som irländare har det flera gånger visat sig att jag rent biologiskt är mer irländare än vad dom varit. Så kanske är jag irländare.

Till råga på allt har jag haft ganska mörkt hår och mustasch hela mitt liv. Jag är högljudd och gestikulerar vilt när jag pratar. Folk tror ibland att jag är arg, fast jag inte alls är det. Jag är tvärsäker och sällan ger jag med mig i en diskussion. Fast jag kan ändra mig nästa dag. Jag har aldrig känt mig accepterad i Sverige. Fler av mina syskon känner på samma sätt. Fastän vi heter Svensson. Är vi då verkligen svenskar? Många har trott och tror fortfarande ibland att jag är från det forna Jugoslavien. Jag har ju dessutom lite mörkare skinn än de flesta i Sverige. Dessutom en styvbror som har svart skinn.

Sanningen är att en individ själv bestämmer om den är svensk eller inte. Och självklart kan en person vara både svenska, irakier och kurd eller kristen, arab, libanes och svensk, såväl syrian,turk, svensk och kristen eller iranier, zoroastrian och svensk. Nån annan kan vara både same, svensk, finne och ateist, jag är kanske både ateist, svenska, irländare och resande. Osv. Vi kan ha många olika identiteter, etniciteter och kulturella identiteter. Det är oundvikligt. Och självklart.

För mig är den som definierar sig som svensk en svensk. Den som har ett svenskt medborgarskap är också svensk. Den som bor i Sverige är också svensk. Den som är född i Sverige är också svensk. Den som talar svenska men aldrig satt sin fot i Sverige är också svensk. Det finns folk som bott i USA i flera generationer, inte kan nån svenska men de betraktar sig ändå som svenskar. Det finns personer med somaliska eller iranska (och persiska) föräldrar, födda i Sverige, men sen länge bosatta i USA som betraktar sig som svenskar. Osv.

Att vara svensk och svenskhet är med andra ord många olika saker med många olika betydelser och med olika kulturella, etniska och politiska konnotationer. Det är något flyktigt, någots socialt konstruerat, men också något beständigt och fast. Det är inte lättdefinierat och inte något för alltid bestämt. En gång i tiden var skåningar, hallänningar och blekingebor såväl som bohusläningar inte svenskar.

Det är klart jag är svensk. Men jag är också bohusläning, röröbo, göteborgare, medelklass med arbetarklassbakgrund, egenföretagare, journalist, bloggare, elektriker, reparatör, programmerare, politiker, socialist, ateist och mycket mer. Kanske jag också irländare, fransman, engelsman, resande, mongol, finne och ryss. Kanske är jag också jude och kristen.

Läs också:

Advertisements