Hamnarbetarstrejken 1969 var den strejk som inledde 1970-talets strejkvåg och som förebådade den stora gruvstrejken som startade samma år. På Arosmässan i Västerås den 28/10 1969 sa dåvarande finansministern, Gunnar Sträng följande:
”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”
Kort därefter inleddes hamnarbetarstrejken i Göteborg. Hamnarbetarna i staden var mer utsatta för rationaliseringar än andra, även jämfört med andra hamnarbetare, och det var antagligen detta som gjorde att det startade där.
Det hela började med en konflikt om övertid och betalning för denna. Två arbetare blev avskedade med omedelbar verkan. Efter förhandlingar omvandlades det hela till 2 veckors suspendering utan lön. Detta var måndagen den 10 november 1969. När hamnarbetarna fick veta detta gick de omedelbart ut i strejk. Budet kom på ett medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums aula dagen efter och medlemsmötet övergick efter sitt slut i ett strejkmöte.
Dagen därpå samlades den valda strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. De beslutade att strejken skulle fortsätta tills de två suspenderade åter var i arbete. Samtidigt krävdes också månadslön, bättre arbetarskydd, företagsdemokrati, insyn i jobbet och hamnens finanser osv.
16 november var de suspenderade i arbete igen och de strejkande återupptog arbetet. Tre veckor senare startade den stora gruvstrejken.
Läs också:
Hamnarbetarstrejken 1974
Hamnarbetarförbundet fyller 40 år
Lästips:
Hamnarbetarstrejken, Broschyr från Proletärkultur, 1980
Tidskriften Arkiv nr 7/8
Hamnarbetarstrejken i Göteborg, Zenits småskriftserie nr 4, 1980
Kommunist nr 16
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, Liber, 1982
Steg för steg, Ordfront, 1974
Christer Thörnqvist, Arbetarna lämnar fabriken, Historiska institutionen, 1994
Erik Nyhlén & Nils Viktorsson, Stuvat – spelet om hamnarna
Om strejken på Sävenäs lokverkstad på 80-talet:
Torgny Karnstedt, Gnistskärmen, Hammarström & Åberg, 1990
Om varvsarbete och varvsarbetare i 70-talets Göteborg:
Aino Trosell, Hjärtstocken, Ordfront, 1979
”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”
Ett idéhistoriskt intressant citat visande på den korporativistiska prägel, som allt sedan 30-talet med dess Saltsjöbadsavtal, varit en väsentlig men ändå outtalad (vem vill förknippas med korporativism, en av den politiska facismens bärande principer?) del av det socialdemokratiska tankegodset. Klasskampen må ha funnits kvar i retoriken (och kanske gör det fortfarande i något förstamajtåg-tal) men i sin praktik handlade det socialdemokratiska samhällsbygget om korporativism. Genom organisering av all upptänkliga områden byggdes, med tydlig förankring hos det socialdemokratiska partiet, så kallade ”folkrörelser” där förstås ”facklig-politisk” samverkan – läs arbetarfackens underordning under det ”statsbärande partiet” var och fortfarande är en grundbult.
Utifrån ovan skisserade värld utvecklades en nära och förtrogen samverkan med det som väl fortfarande vid tiden för Strängs citat kallades ”storfinansen”. Allt handlade om organisationernas överbryggande av ”intressekonflikterna”, givetvis med det ”statsbärande partiet” ytterst hållande i de styrande trådarna.
Med efterkrigstidens tillväxt blev det hela tämligen framgångsrikt. Välfärdsreform följde på välfärdsreform och att det under denna tid fanns en grundmurad fördelningspolitisk vilja kan vi inte ta ifrån vare sig Gunnar Sträng eller andra ledande socialdemokrater.
År 1968 var zenit för det socialdemokratiska maktinnehavet, egen majoritet i riksdagen och självkänsla utan gräns. Tio år senare hade allt förändrats, med korporativismen följde maktblindhet och ”pampvälde”, tidvis stod ”pamparnas skandaler” som ”spön i backen”. Kapitalets vilja att medverka i partiets korporativistiska samhällsbygge minskade allt mer även om det knappast var ”storfinansen”, som först lämnade tåget. Samtidigt hade tillväxten skapat en välmående socioekonomisk medelklass bland vilken det inte var en självklarhet att på valdagen stoppa ned en socialdemokratisk sedel i kuvertet.
Idag finns inte mycket kvar av det en gång så storstilade samhällsbygge. Det mesta har krackelerat, fördelningsambitionerna har givits upp och partiet har mer och mer – i sin allt mer tynade tillvaro – funnit sig i rollen som ett bland andra marknadsliberala partier. Ett fundament har dock bevarats i det närmaste intakt – ”facklig-politisk samverkan” – arbetarfackens underordning under partiet. Utifrån en faktisk samhällsanalys borde det vara omöjligt men icke desto mindre är det sant.