För att förändra ett samhälle krävs det ofta att människor bryter mot lagar. I diktaturer är opinionsyttringar av olika slag oftast förbjudna och det finns i allmänhet också organisationsförbud av olika slag. Vill någon störta diktaturen krävs det därför nästan alltid att lagbrott sker. Eftersom ingen demokrati är fullständig och utan problem krävs det väldigt ofta även lagbrott när vi vill förändra i ett demokratiskt samhälle.
Som Malin Björk från Vänsterpartiet skriver i en debattartikel i GP har lagbrott i form av civil olydnad alltid varit ett viktigt politiskt vapen för de som kämpar mot orättvisor:
Att vägra lyda order, eller lagen, har alltid praktiserats. Civil olydnad har varit en viktig del av utvecklingen av demokratiska samhällen. Tvärtemot vad Billström hävdar är den inte planlös, den har ett politiskt mål, och utövas uppriktigt och transparent. Elin Erssons facebookfilm visar detta på ett tydligt sätt. Civil olydnad har haft en avgörande betydelse för flera rörelser, såsom fredsrörelsen, anti-apartheid-rörelsen och miljörörelsen. Nu används det av asylrättsrörelsen också. Det är ett fredligt sätt att ta ställning och försöka förändra händelsernas gång. Ett demokratiskt samhälle tål att folk utmanar lagar som är orimliga eller implementeras på ett orimligt sätt.
Demokrati sig är något som ständigt måste utvecklas och fördjupas. I demokratin ingår möjligheten att protestera, demonstrera och agera. Ibland kräver aktionerna att lagar bryts. Det är ofta fallet när felaktigheter i asylpolitiken ska uppmärksammas och när nazister dyker upp. Att bar hålla sig om lagens råmärken är i sådan fall inte alltid möjligt. Lagstiftningen kan i sig vara odemokratisk och illegitim. Sådan lagstiftning finns det ingen anledning att acceptera utan sådan lagstiftning ska bekämpas på alla sätt och vis. Att bryta mot andra lagar i kampen för förändring är i ett sådant fall fullt naturligt. Att bryta mot den illegitima lagen är naturligtvis helt självklart.
När det gäller asylpolitiken så valdes den nuvarande regeringen på ett mandat med en tolerant och öppen mottagning av flyktingar. Efter det har regeringen frångått sina löften och bytt till en restriktiv och hård flyktingpolitik. Helt mot det mandat de valts på. De har inte respekterat sina väljares åsikter och därför är den aktuella lagstiftningen illegitim. De flesta i Sverige är fortfarande positiva till flyktingar, även om många år oroliga för mängden flyktingar. När regeringen därför för en kraftigt negativ flyktingpolitik är den också illegitim i de flesta människor ögon.
Att protestera mot den illegitima lagstiftningen och att försöka stoppa utvisningar är därför fullt legitimt och faktiskt det enda rimliga. Att bryta mot lagar är i sammanhanget naturligt och självklart inget fel. Vill vi ha förändring av en illegitim lagstiftning kan vi behöva bryta mot lagar. Annars kommer inget att hända, inget att förändras.
”De har inte respekterat sina väljares åsikter och därför är den aktuella lagstiftningen illegitim.”
Man kan också ställa sig frågan om inte civil olydnad alltid har en relevans om det handlar om skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter även då de lagar som åsidosätts har ”legitimt” stöd av en majoritet. Har inte jag som människa en moralisk plikt att t.ex. förhindra en utvisning där det på goda grunder kan anses att den utvisade kan lida allvarlig skada och i värsta fall avrättas oavsett om det regelverk som åberopas är helt ”legitimt” i demokratisk mening (majoritetsbeslut i god konstitutionell ordning)? Eller skall jag alltid underkasta mig ”legitima” demokratiska beslut även om de kränker de mest grundläggande av mänskliga rättigheter? Det finns fortfarande länder som i ”god demokratisk ordning” tillämpar dödsstraff och där det enligt undersökningar ännu finns en majoritet för straffets bibehållande, från ett människovärdesperspektiv är inte dödsstraffet, som jag ser det, mer rätt för att det stöds av en majoritet.
Reflexmässig blir mitt svar, på ovanstående frågeställningar, att civil olydnad kan vara relevant även om den strider mot lagar som stöds av en demokratisk majoritet. Sedan finns ett dilemma att tolkningen av när civil olydnad är relevant eller inte absolut inte är glasklar utan snarare en diffus gråzon. Tolkningsföreträdet ligger hos den ”olydige” och det kan självklart missbrukas och i extremfallet förvandlas till något som inte alls rimmar med demokrati. Med detta i beaktande blir kanske inte mitt svar lika reflexmässigt men jag har ändå svårt att frigöra mig från tanken att det inte alls skulle finnas situationer där civil olydnad är relevant.