Skör demokrati

Kort om bok
Demokratins genombrott
Bengtsson/Ilshammar
Historiska media

Skör demokrati

Denna antologi presenterar tolv viktiga ”Människor som formade 1900-talet” – speciellt den politiska parlamentariska demokratins genomförande för bara 100 år sedan. Innan dess var Sverige faktiskt en slags hierarkisk och patriarkal diktatur med bara vissa demokratiska inslag.

Som boken påpekar finns det en historielöshet som ser det svenska folkstyret som oproblematiskt självklart. Men demokratin krävde en lång och folklig kamp mot högern, överklassen, monarkin och arbetsgivarna. Blott revolutionerna i Ryssland, Finland och Tyskland tvingade samhällseliten att motvilligt acceptera den förhatliga folkmakten.

Vid flera avgörande händelser stod det och vägde mellan reformkamp och revolution i Sverige – bra skildrat i boken. Men den mäktiga och rika överheten insåg att gradvis och återhållsam reform gynnade dem bättre än kommunistisk folkrevolution – en borgerlig omvändelse under galgen.

Och istället valde den svenska arbetarklassen fredlig klasskamp framför våldsam. Men rent principiellt har folket förstås rätt att ta till vapen vid såväl utländsk ockupation som inhemsk diktatur. Då är ju de fredliga demokratiska vägarna stängda. Det måste alla demokrater instämma i.

Men, med tanke på de leninist-stalinist-maoistiska diktaturer som de socialistiska revolutionerna gav upphov till i öst å ena sidan, och å andra sidan den svenska frihetliga sossefolkhemsvälfärden som gjorde Sverige till ett av världens bästa länder att leva i – så var det ett gott val av den svenska arbetarrörelsen att välja klasskompromiss-vägen sossereformism före radikal kommunistrevolution.

Det erkänner jag skuldmedveten som gammal desillusionerad sjuttiotalskommunist, som ärligt ser tillbaka på hur det faktiskt blev med arbetarrörelsens två grenar vid makten.

Socialdemokratin gav dock samtidigt och mycket tidigt upp kampen för verklig socialism och ekonomisk demokrati – alltså drömmen om ett äkta genomdemokratiserat folksamhälle, det visar boken. Vilket många glömmer var det ursprungliga målet för såväl socialdemokrater som kommunister.

Den breda mångfaldiga och idérika vänstersocialistiska rörelsen vid sidan om sossemajoriteten i arbetarklassen, den kom att malas sönder av enkelspårig Sovjetbolsjevikisk dogmatism. Det ledde till en simpel uppslutning kring Moskvas auktoritära diktat – och till vänsterns splittring.

Stora delar av vänstern i världen ville så gärna tro på den ryska revolutionen att de blundade för dess förtryck och framväxande nya klassamhälle (som vi gamla maoister senare ville tro på Kinas revolution…).

Men boken pekar också på en liknande idémässig utarmning, likriktning och byråkratisering inom socialdemokratin, som mellan 1918 och 2018 nådde sin valresultat-topp 1968. Först 50 år av framgångar, sedan 50 år av förstelning och nedgång. Nya och alternativa tankar växte sedan sjuttiotalet istället fram utanför den traditionella arbetarrörelsen.

Vår unga nationella demokrati har dessutom visat sig vara ganska skör som jag ser det. Politikerkarriärism, kommunsammanslagningar, riksbanksmakt, EU-centralism, växande ojämlikhet sedan 80-talet, privatisering av offentlig verksamhet (”den demokratiska sektorn”), etniska klyftor, avskaffad värnplikt (folket i vapen), segregerat skolväsende och boende, finansiell oro, samt den utpressning mot nationalstaten som den ofta socialt, nationellt och ekologiskt ansvarslösa globalkapitalismen ägnar sig åt.

Allt detta försvagar demokratin och den nationella tillitsfulla vi-känsla som folkstyret vilar på. Demokratin kan inte tas för given, den måste aktivt upprätthållas hela tiden. Något få engagerar sig för idag.

Frågan är om överklassen verkligen på allvar har accepterat hundraåringen demokrati. Eller om de bara inväntat rätt tillfälle av arbetarklasspassivitet (dagens situation) för att gradvis undergräva hela tanken på att vanligt enkelt folk ska bestämma i samhället.

En återgång till 1800-talets elitära hierarkiska ståndsdiktatur är dock knappast aktuell. Snarare en fortsatt gradvis och smygande formalisering av en allt mer avlövat ytdemokrati.

Demokratin som framsteg ska försvaras. Men själv har jag arbetat på olika sätt politiskt i över 50 år och jag känner mig helt maktlös och olyssnad på som vanlig medborgare. Samma på mitt jobb i 30 år som vårdarbetare i offentlig sektor – jag har kommit med över 100 förslag till förbättringar (många billiga) men cheferna lyssnar inte.

Så jag kommer att rösta blankt i impotent protest i år. Det måste gå att skapa en politisk demokrati verkligen värd namnet. Men jag vet verkligen inte vägen dit.

Hans Norebrink, 68, vårdarbetare

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Skör demokrati”

  1. ”Blott revolutionerna i Ryssland, Finland och Tyskland tvingade samhällseliten att motvilligt acceptera den förhatliga folkmakten.”

    I Finland slogs ”de röda” ned i ett inbördeskrig av på inget sätt svaga borgerliga krafter understödda av en division från Tyskland. Någon genomgripande samhällsförändring blev det inte. De gamla maktstrukturerna i samhället bestod i huvudsak

    Någon revolution i meningen genomgripande samhällsförändring var det heller aldrig frågan om i Tyskland, förvisso utropades några kortlivade ”rådsrepubliker” på sina håll men dessa var knappast ett hot. Kejsaren tog tåget till Holland och öppnade dörren för en – som det kom att visa sig – svag Wiemarrepublik som i allt väsentligt bevarade rådande maktförhållanden. Vacuum efter detroniserade härskardynastier (som välvilligt kompenserades ekonomiskt av den nya republiken) tillsammans med Versaillesfredens krigsskadestånd lade i stället grunden för den mest avskyvärda regim världen någonsin skådat. Det patetiska är att denna regim lyckades gripa makten inom den ”demokratiska” Weimarrepublikens strukturer.

    Inte heller i vårt land var nog revolutionen särskilt nära trots ”revolutionsromantiska” beskrivningar av händelser bl.a. i Stockholm. Vi måste komma ihåg att det vid denna tid fanns en stor och i huvudsak konservativ jordbrukarbefolkning, som levde på egna gårdar – stora som små – och som knappast var särskilt intresserade av en revolutionär förändring.

    För mig, som en gång trodde på revolutionens möjligheter, kan det ibland känns ”lite surt” när man reflekterar över den faktiska historien. Den slutsats jag kommer till är att revolutioner, i meningen genomgripande samhällsförändring, endast skett i länder som – ofta genom krig – totalt brutit samman både organisatoriskt och ekonomiskt. Dessa förhållanden förelåg vare sig i Finland, Tyskland eller Sverige där det fanns fungerande samhällsstrukturer, därför blev det heller inga revolutioner.

Kommentarer är stängda.