Sverigedemokraterna, antirasism och politisk taktik

På förekommen anledning skulle vi vilja föra ett resonemang om yttrandefrihet, demokratiskt förhållningssätt, och frågan om när det eventuellt är motiverat att hindra sina politiska motståndare från att göra sin röst hörd.

Den normala utgångspunkten i ett demokratiskt samhälle måste vara att människor respekterar varandras åsikter, och andras rätt att framföra även de åsikter man själv finner förkastliga. Denna rätt måste rimligen innefatta även rätten att framföra så kallade extrema åsikter. En rätt att framföra harmlösa åsikter som ingen invänder mot, är inte särskilt mycket värd.

Yttrandefrihet innebär rätten att säga emot, och den rätten svarar mot den demokratiska plikten att lyssna på det ens meningsmotståndare har att säga.

Det är kort sagt, som absolut huvudregel, demokratiskt otillständigt att hindra människor från att delta i det offentliga samtalet eller försöka hindra politiska partier från att ställa upp i demokratiska val. Detta måste rimligen gälla även dem som försöker skapa politiska motsättningar mellan arbetare och flyktingar.

Gränsen för det ovan sagda går enligt vår mening vid välorganiserade miliser som har till syfte att internera sina motståndare i läger och att hänga sina medmänniskor i lyktstolpar. När den sortens fascistiska grupper försöker ta det offentliga rummet i besittning har varje anständig demokrat ett ansvar att störa ut, blockera och jaga bort demokratins fiender från våra gator och torg. Det här är egentligen inget konstigt, det är tvärtom normal anständighet.

Konstigt blir det däremot, när delar av borgerligheten vill fly sitt personliga demokratiska ansvar genom att överlåta åt polisen att hantera de fascistiska våldsverkarna, eller när självutnämnda antirasister tar sig rätten att försöka störa ut partier som accepterar att verka inom demokratins ramar. Konstigt blir det med andra ord, när Ung Vänster får för sig att likställa SD med NMR.

Sverigedemokraterna är ingen beväpnad fascistisk milis! Det är häpnadsväckande att detta ens ska behöva påpekas. Sverigedemokraterna står dock för en politik som på alla plan är fullständigt förkastlig. De tar konsekvent parti för företagens rätt att öka sina vinster, för mäns rätt att behandla kvinnor illa och för rasisters rätt att hata invandrare.

Stödet för SD beror emellertid inte på att deras politiska förslag förtjänar att tas på allvar. Stödet för SD beror på att S och M inte ens förmår se de problem som SD visserligen ser men inte kan lösa. Stödet för SD är en konsekvens av de övriga partiernas politiska oförmåga.

Därför presenterar SD heller aldrig några fungerande lösningar på de problem som plågar vanligt folk: arbetslöshet, sexuellt våld eller hot om deportationer. Likt alla andra etablerade partier i riksdagen, är SD:s affärsidé att presentera problem, för att sedan säga: låt oss fixa detta, genom att ge oss på en grupp som egentligen är oskyldig till era problem. I mötet med den politiskt oförmögne, kan den politiskt olämplige framstå som handlingskraftig.

Vårt demokratiska ansvar som antirasister är därför inte, och kan inte vara, att fysiskt konfrontera SD på gator och torg. Så länge SD som parti väljer att respektera demokratins spelregler, saknas det anledning att förneka dem tillträde till demokratins arenor. Skulle det i framtiden visa sig att SD:s nyvunna respekt för demokratins spelregler är fernissa kan vårt ställningstagande naturligtvis behöva omprövas.

Vårt demokratiska ansvar som antirasister är att lyssna på de erfarenheter av klassamhället som SD:s väljare bär på. Vårt ansvar som demokratiska socialister är att därefter presentera fungerande politiska lösningar på de problem som det svenska klassamhället ger upphov till.

Eftersom vi tror oss ha något eget att säga om det som förtjänar att talas om, har vi med andra ord ingen anledning att ställa oss vid sidan av, och skrika om andras så kallade värdegrund. Vi litar nämligen på våra egna ord och idéer. Men viktigast av allt är att vi litar på arbetarklassens egen förmåga att genom egna erfarenheter och politiska strider själv se med vem man har gemensamma intressen mot överklassen.

Magnus Johansson, Roger Hultgren, Mikael Åhman och Anita Blixt, medlemmar i Socialistiska Partiet Göteborg.

Advertisements
  1. ”Stödet för SD är en konsekvens av de övriga partiernas politiska oförmåga.”

    Och även vänsterpartiet – som organiserat och aktivt ger stöd åt den ”rödgröna” regeringen – är en väsentlig del av denna oförmåga. Därför är inte Ung Vänsters agerande enbart ett problem utifrån grundläggande demokratiska övervägande utan också sällsynt dåligt ur ett rent taktiskt perspektiv.

    Om syftet med Ung Vänsters agerande är att reducera SD’s andel i valet är det hela kontraproduktivt. Det finns en uppsjö på det politiska etablissemanget (vänsterpartiet är genom sitt regeringsstöd en del av detta) mycket besvikna socialdemokrater och moderater. Denna grupp kan mycket väl komma att se Ung Vänsters agerande som en del etablissemangets ”orättfärdiga” attack mot den representant för ”nya friska fläktar” som SD i sin självbild utmålar sig som. Risken är då att man driver en del av denna grupp i armarna på SD. Vad är då vunnet?

    På det rent ”operativa” planet ger man dessutom krut till Jimmie Åkesson, en skicklig retoriker, att använda i partiledardebatter. Åkesson kommer inte att missa tillfället att utmåla vänsterpartiet som en odemokratisk kraft och han kommer att göra allt för att väcka minnena av ett unket förflutet till liv. För Sjöstedt innebär det att han kommer tvingas lägga värdefull debattid på defensivt försvar istället för att kunna använda tilldelade minuter till offensiv. Konsekvenstänkande är knappast Ung Vänsters starka sida.

    Än mer beklämmande är att Sjöstedt, i en radiointervju, lämnar åt polisen att sätta gränserna för ungdomsförbundets agerande. Hur tror Sjöstedt sig kunna vinna något av detta? En grundförutsättning för framgång ”i strid” är att ha kontroll över sina trupper. En odisciplinerad trupp har föga chans mot en disciplinerad trupp. Risken är att Sjöstedt genom denna sin strategi öppnar för ytterligare självmål, självmål som enbart kommer att skada.

    Värst av allt i detta är ändå att Ung Vänster uppenbart inte tilltror sig att med sakliga argument i en öppen debatt kunna vinna mot det av brun färg solkade SD. Ett sorgligt tecken på vänsterns svaghet och stora oförmåga att analysera och beskriva vår samtid på ett relevant och begripligt sätt. Kan vänstern inte i sak och på ett attraktivt sätt berätta om det samhälle man strävar efter, ja då är vänstern de facto död.