Sommarens bränder och andra svårigheter, liksom den stora mobiliseringen bland frivilliga för flyktingmottagande eller katastrofbekämpning, visar vilken kraft som kan utvecklas underifrån när människor gör gemensam sak. Det var den kraften, organiserad av folkrörelser, som en gång bar fram förändringen av Sverige från fattigland till ökad välfärd och jämlikhet.
Idag när så mycket raseras, är det just sådana krafter som avgör framtiden. Det finns ingen viktigare uppgift än att inspirera, stötta och mobilisera människors gemensamma aktivitet för att försvara välfärd, jämlikhet och klimat. Högeraggression, rasism och maktlöshet kan bara mötas när vi själva sätter stopp, tar plats i vardagen och offentligheten – och hävdar våra gemensamma intressen.
Rösta vänster
I valet till Sveriges riksdag måste alla ansträngningar göras för att blockera högerkrafterna och rasisterna från att vinna ökad makt. Socialistiska Partiet röstar för Vänsterpartiet som i många frågor förespråkar viktiga reformer och försvar av välfärden.
Kämpa i vardagen
Men att rösta och lämna över politiken till valda församlingar räcker inte. Även vänsterpolitiker har inte sällan blivit en del av problemet när de ställt upp på nedskärningar och försämringar. Det har bidragit till hopplöshet och brist på verkliga alternativ som extremhögern utnyttjat. Istället behöver vi bryta de ramar som borgerligheten drivit igenom i form av budgettak, marknadsanpassning och vinsttänkande. Det kan vi bara göra genom att kämpa tillsammans i vardagen kring våra gemensamma intressen. Det är i gräsrotsarbetet, i fack och folkrörelser som framtiden avgörs.
Även om jag ibland – i alla fall hypotetiskt – övervägt att rösta blankt som en markering mot vänsterpartiets disparata agerande och stöd för den socialdemokratiska makten är min slutsats att partiet efter valet kommer att vara den enda vänsterkraften i riksdagen. Något reellt inflytande, som partiet haft under innevarande mandatperiod, lär det dock knappast bli frågan om.
Vi vet redan idag att Allianspartier och SD förklarat att de kommer att rösta bort Löfven, dessa partiers väljare kommer inte acceptera att Löfven räddas kvar genom nedlagda röster – det är närmast att betrakta som uteslutet.
Vill Löfven rädda sig kvar, i en situation där de ”rödgröna” är större än Alliansen, kommer hans enda möjlighet att vara ett tydligt avståndstagande från vänsterpartiet. Han skulle då kunna sitta kvar under något som i praktiken är ett förmyndarskap där Allians och SD är förmyndare, som kommer att avsätta honom om han så mycket som tittar åt vänsterpartiet. Vid första anblicken är detta kanske inte en så trolig utveckling men med vetskapen om socialdemokraternas kärlek till makten går detta inte att utesluta. Alternativet lär vara att något Alliansparti tar på sig självmordsuppdraget att bilda en minoritetsregering.
Det intressanta är att vänsterpartiet, i de situationer som skisseras ovan, faktiskt kan anta utmaningen att bli det oppositionsparti man faktiskt redan under denna mandatperiod borde ha varit. Ett oppositionsparti fritt från makten. Detta skulle kortsiktigt och realpolitiskt inte förändra den pågående samhällsutvecklingen men långsiktigt skulle det möjligen kunna bli början på något.