Demokraterna är ett lokalt missnöjesparti i Göteborg. Framförallt handlar missnöjet om kollektivtrafiksatsningen i Göteborg, närmare bestämt Västlänken. Nåt missnöje med motsvarande satsningar på bilismen, dvs trafiklabyrinten Röde Orm i Gamestaden/Marieholm och Marieholmstunneln har de inte uttryckt.
Någon annan politik än motstånd mot Västlänken har partiet egentligen inte, men en del oroväckande signaler finns. I ETC Göteborg har Cecilia Verdinelli nu skrivit en bra ledare om detta missnöjesparti:
Om löftet att stoppa Västlänken behöver inte mycket mer sägas än det bland andra Gert Gelotte flera gånger sagt: att Västlänken överhuvudtaget skulle gå att stoppa förefaller inte troligt, att det skulle gå att stoppa utan mycket stora kostnader för Göteborgs del är helt uteslutet. Att gå till val på ett sådant löfte är därför djupt ohederligt.
Men vad mer vill Demokraterna? De vill ha ut 300 snabbutbildade nästan-poliser på gatorna. De vill införa tvålärarsystem i skolorna och minska barngruppernas storlekar. De vill ha fler platser på äldreboende. De vill bygga fler villor centralt och omvandla allmännytta till bostadsrätter. De vill ge chefer inom vård och omsorg ännu större utrymme för individuell lönesättning av sina anställda. De vill införa motprestation för försörjningsstöd (”den som ansöker om samhällets stöd ska också vara med och bidra, till exempel genom att utföra olika samhällsnyttiga uppgifter”). Det är en ganska blandad påse smått och gott, som talande nog går under namnet ”att-göra-lista”. Det är inte en slump att partiet väljer bort ordet ”partiprogram”.
Uppenbart är att det sammantaget handlar om riktigt dyra reformer (tvålärarsystemet är inte bara dyrt utan också destruktivt i ett läge där lärarna inte räcker till för ett en-lärarsystem: det förutsägbara resultatet skulle bli att innerstadsskolor skulle ha två lärare och skolor i låginkomstområden blir helt utan). Men Demokraterna vill absolut inte höja skatten. Frågan om finansieringen behandlas på ett svepande sätt; huvudsakligen ska reformerna betalas med utförsäljningar samt genom att ”banta byråkratin” i kommunen, minska antalet politiker och stoppa ”kommunala jippon” och ”slöseri”. Det är här någonstans som Demokraterna gör mig riktigt bekymrad.
[…]
Men att låta påskina att fontäner eller regnbågsdekorationer skulle betala särskilt många barnskötarlöner är direkt lögnaktigt. Att låtsas som att en halvering av antal politiker i olika nämnder och styrelser skulle ha en märkbar inverkan på stadens ekonomi är bara trams. Det handlar om fritidspolitiker, och olika ersättningar samt kaffebrödet eller fruktkorgen till mötet uppgår knappast till en summa som överhuvudtaget skulle synas i staplarna bredvid kostnaden för dubblerat antal lärare, 300 nya kvarterspoliser och liknande.
Som helhet betraktat är det uppenbart att Demokraterna är ett parti utan seriös politik. Ett klassiskt lokalt missnöjesparti.
Fast en sak har Verdinelli fel om. Chef är inte Unionens medlemstidning. Unionens medlemstidning heter Kollega. Chef är en kommersiell tidning för arbetsledare och chefer, med koppling till fackförbundet Ledarna (tidigare Sveriges Arbetsledareförbund,
