Militären får visst användas i fredstid

Tomas Sterner som skriver ledare i ETC Göteborg har en skrivit en nostalgisk ledare om Ådalen. Läsvärd om än inte så politiskt intressant. I slutet skriver han om skotten i Ådalen 1931 och att det ledde till att militären inte fick sättas i fredstid. Det är felaktigt på flera sätt och det är att vilseleda.

Inga sådan lagar infördes efter Ådalen. Det var fram till 1960 stadgat i brottsbalken att militär fick sättas in mot upplopp och liknande. Det fanns också riktlinjer från regeringen om hur detta fick göras:

I själva verket fanns det under större delen av 1900-talet noga reglerat hur militär kunde upprätthålla ordningen och sättas in mot upplopp. Den sista föreskriften om detta utfärdades av regeringen Tage Erlander (s) 1958 och ersatte då regler från 1919 och 1942.

Den undertecknades av försvarsminister Sven Andersson, på posten 1957–73. Han var en avsocialdemokratins ledargestalter, tidigare partisekreterare och utrikesminister 1973–75.

”Då civil polis icke är tillgänglig eller då den är otillräcklig får militär trupp användas för ordningens upprätthållande. Den militära truppen kan därvid bliva nödsakad att bruka våld och vid upplopp bruka vapen”, står det i föreskrifternas första paragraf. Den militära förkortningen var FAVO (Föreskrifter för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän ordning med mera).

När nya Regeringsformen (en av grundlagarna) infördes 1975 så stadgades det i den om när militären får användas. De är endast för att möta väpnat angrepp mot riket samt vid kränkning av rikets territorium som militären kan sättas in. Det stadgas inte om när militären inte får användas. Detta har tolkats som att militär inte får användas mot den inhemska befolkningen i fredstid.

Det handlar alltså inte om fredstid i sig, utan om att militären inte fick användas mot den egna befolkningen. Militären får mycket väl användas i fredstid om främmande makt kränker svenskt territorium. Men inte mot inhemsk befolkning i fredstid. Detta ledde exempelvis till att militären avböjde propåer från polisen i Göteborg om att hjälpa till under kravallerna 2001.

2002 kom det ny förordning som handlar om hur försvarsmakten får användas i fredstid för stöd till civil verksamhet. Där sades uttryckligen att militären inte får utöva våld eller tvång mot enskilda. En förordning är en författning som beslutas av regeringen. Den kan alltså upphävas eller ändras genom ett regeringsbeslut utan att riksdagen behöver blandas in.

Det tredje är att den sistnämnda förordningen inte finns kvar. Militären får numera användas mot den egna befolkningen oavsett om det är krig eller fred. Lagarna kring detta ändrades 2006 som en följd av händelserna i Göteborg 2001 och terroristangreppet i New York samma år. Den nya lagen har beteckningen Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning (Lag 2006:343) och innebär följande:

I denna lag finns bestämmelser om Försvarsmaktens stöd till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen vid terrorismbekämpning i form av insatser som kan innebära användning av våld eller tvång mot enskilda.

Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får begära sådant stöd om

1. stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
2. ingripandet kräver resurser av särskilt slag som varken Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen har tillgång till, och
3. regeringen har lämnat sitt medgivande.

Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.

Regeringens medgivande behövs inte i sådana brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska i ett sådant fall omedelbart underrätta regeringen om att stöd har begärts. Den myndighet som begärt stödet ska även underrätta den andra myndigheten om detta. Regeringen ska pröva om beslutet att begära stöd ska undanröjas eller bestå.

Om den lagen funnits år 2001 hade militär satts in mot demonstranter på Göteborgs gator.

Sen har Thomas Sterner fel på ytterligare ett par punkter. Att Sverige skulle ha varit när en revolution 1932 är exempelvis bara ren och skär fantasi. Det finns bara ett tillfälle när det varit nära arbetarrevolution i Sverige och det var 1917. Skotten i Ådalen lade inte grunden för socialdemokraternas maktdominans. Det gjorde händelserna 1917 och införandet av den allmänna och lika rösträtten för män och senare också kvinnor åren 1918-1921 samt den sociala kamp som bedrevs i arbetarrörelsens många organisationer.

Advertisements
  1. ”Det finns bara ett tillfälle när det varit nära arbetarrevolution i Sverige och det var 1917.”

    Det fanns högst sannolikt inte förutsättningar för en fullbordad revolution 1917, revolutionsförsök kunde det möjligen blivit men knappast fullbordad revolution. Socialdemokratin var disciplinerad och många av dess medlemmar var präglade av lutherska pliktideal, inpräntade sedan flera 100 år tillbaka i tiden, här fanns ingen revolutionsvilja. Dessutom fanns en omfattande och i huvudsak konservativ grupp av småbönder. Vid tiden för första världskrigets slut fanns ~120 000 jordbruk med upp till 2 hektars areal och ~270 000 jordbruk i intervallet 2-20 hektar (idag är dessa traditionella jordbruk i princip borta) [http://www.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/Amnesomraden/Statistik,%20fakta/Annan%20statistik/Statistikrapport/20056/20056_kommentarer.htm]. Min egen farfars far var småbrukare med stor familj, visst det fanns mat på bordet och förhållandena var ordnade men några ”utsvävningar” var det på inget sätt frågan om. Han gick i bondetåg och röstade på högern och han var långt ifrån ensam i denna grupp . Det hela speglar sig i resultaten för andrakammarvalen där den revolutionära delen av arbetarrörelsen fick 8.1% 1917 och 6.4% 1920, motsvarande siffror för högern var 24,7% och 27.8%, liberala partier hade 27.6% respektive 21.8%. En fullbordad revolution under dessa omständigheter hade varit fullständigt orimlig.

    Historien visar att revolutioner, i meningen maktövertagande med påföljande momentan och genomgripande samhällsförändring, förutsätter ett samhälle i upplösning – som Ryssland. I Sverige fanns inte dessa förutsättningar. Det samma gällde det krigsstukade Tyskland 1918 där det förvisso förekom kortlivade revolutionsförsök men någon fullbordad revolution blev det inte. Också i Tyskland fanns en disciplinerad socialdemokrati och fungerande samhällsinstitutioner. Historien är krass och det har vi att förhålla oss till.