Alla utropade sig som bekant som segrare under valvakan i söndags. Till och med socialdemokraterna som kunde redovisa sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens genomförande jublade. Att efter två katastrofval tappa ytterligare närmre tre procent, motsvarande bortåt 300 000 röster, betyder tydligen ingenting bara för att man klättrat upp några procent från opålitliga opinionsundersökningar.
Krismedvetandet är obefintligt trots att partiet kommer att förlora regeringsmakten efter bara fyra år. 200 000 väljare har gått över till Sverigedemokraterna sedan 2014. Ungdomarna sviker, färre än 20 procent röstar socialdemokratiskt. I de snabbt utdöende pensionärsskikten däremot 33 procent. Fler män röstar på Sverigedemokraterna än på socialdemokraterna. I de klassiska socialdemokratiska fästena är förlusterna ännu större – fem, inte sällan tio procent, i regel till Sverigedemokraterna. I otaliga kommuner och landsting som sedan urminnes tid styrts av socialdemokratin är majoriteten förlorad och Sverigedemokraterna vågmästare.
Men den allvarligaste siffran från VALUs valundersökning är den som visar hur LO-medlemmarna röstade. Länge röstade 80 procent av LO:s medlemmar på socialdemokraterna (och ytterligare 10 procent på kommunisterna). I förra valet röstade fortfarande 50 procent på socialdemokraterna. I årets val röstade 31 procent av arbetarna på S, 38 procent av de LO-anslutna. (10 procent på V). En majoritet av arbetarna röstar inte längre till vänster. Det var länge sedan ledningen inom socialdemokratin kom från arbetarklassen, men nu är partiet inte längre ett arbetarparti ens i sociologisk mening.
Konsekvenserna är svåra att överblicka. Hur ska fackföreningsledarna till exempel motivera att donera många miljoner kronor till ett parti som bara har stöd av en dryg tredjedel av medlemmarna? Vad händer om Sverigedemokraterna, som redan ligger hack i häl, blir lika stora?
Till denna bild ska läggas att de partier som traditionellt räknats som vänstern i Sverige, V och S, tillsammans bara fick lite mer än en tredjedel av rösterna. (Idag är det väl tveksamt om socialdemokraterna längre vill räkna sig till vänstern. I SVTs GAL/TAN-test placerade Löfven sitt parti så nära mitten som det över huvud taget var möjligt.)
Det höga pris partiet får betala för bristande självinsikt ochkrismedvetande är att man blir helt ur stånd att lära några läxor av nederlaget. Det är uppenbart att orsaken till att socialdemokraterna förlorat valet framför allt är att partiet abdikerat från det som historiskt varit dess starka kort: försvaret av en jämlik och solidarisk välfärdsstat. Istället satsar partiledningen nu allt på att få till stånd blocköverskridande överenskommelser med partier som så tydligt i valrörelsen deklarerat hur de vill fortsätta att försvaga och sälja ut välfärdsstaten, angripa fackliga rättigheter och lagstifta om lönedumpning.
Det som finns kvar av en radikal socialdemokrati har bråda dagar nu. Annars har de att se fram mot en valvaka som firar att socialdemokraterna fortfarande är ett tioprocentsparti.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerat i Internationalen
Socialdemokraterna, Socaldemokratiska Arbetarpartiet som det så vackert och högtidligt heter, är idag ett parti utan relevans och därför onödigt. Det finns marknadsliberala ”mittenpartier” så att det räcker och blir över.
Fram till mitten av 70-talet fanns i partiet en sann fördelningspolitisk övertygelse. Här fanns ett allvarligt menat välfärdsbygge, det kan vi inte ta ifrån partiet. Genom valförluster både 1973 och 1976 skrämdes partiet från vettet och började vandringen mot den marknadsliberala ”mitt” där partiet, efter det att vandringen fullbordades av Göran Persson, sitter hopplöst fast.
Ännu sorgligare är att vänsterpartiet inte på något substantiellt sätt lyckats attrahera den ännu kvarvarande socialdemokratiska vänsterflygeln. Istället tittar det introverta och syniska maktspelande vänsterpartiet på när LO-medlemmar vandrar genom den öppna dammluckan mot SD.
Ur led är tiden…