Svenskarna fortfarande väldigt invandrarvänliga

Den som tror att Sverige blivit mer rasistiskt de senaste åren eller de senaste årtiondena har extremt fel om hur läget är. I själva verket finns inga stora skillnader över tid enligt den undersökning som kallas Mångfaldsbarometern. Ett problem med den är dock att den bygger på ett för litet underlag intervjuade så det är svårt att dra några större och långtgående slutsatser utifrån undersökningen. Trender och utveckling kan dock vara korrekta ändå även om de aktuella talen kan vara lite felaktiga.

Enligt Mångfaldsbarometern anser sex av tio tillfrågade, 59 procent, att den etniska mångfalden utvecklar den svenska kulturen vilket är lika lågt som den lägsta siffra som uppmätts vilket skedde år 2010. De senaste tre mätningarna visar också på en negativ trend, med en minskning från 65 procent 2014. Även de som helt tar avstånd från detta påstående har ökat och når rekordhöga 22 procent, från 18 procent 2016 och 11 procent 2014. Enkäten visar att det är bland kvinnorna som attityderna har försämrats kraftigt och det gäller både lågutbildade och högutbildade. Även personer över 50 år sticker ut med en ökad negativ syn. Unga under 30 år går mot strömmen och uppvisar istället en positiv trend med förbättrade attityder. En negativ inställning ifråga om kultur beror sannolikt på rasistiska förklaringsmodeller hos många av de tillfrågade, men måste inte göra det i alla fall. Svaren på frågan är sannolikt i stor utsträckning kopplade till svaren om religion och kvinnors situation (se nedan) vilket gör att Mångfaldsbarometerns index påverkas flera gånger av samma sak vilket gör det opålitligt.

Samtidigt har andelen av de som svarar i enkäten som säger sig ha goda erfarenheter av att ha kollegor med utländsk bakgrund, i skolan eller på jobbet, ökat till 74 procent, den högsta uppmätta andelen någonsin. Det är en ökning med fyra procentenheter från 2016 och den högsta uppmätta andelen i Mångfaldsbarometern sedan 2005. Det är främst män under 50 år som har förbättrade erfarenheter. Undersökningen visar att erfarenheterna hos dem som arbetat eller studerat tillsammans med utlandsfödda personer är allmänt goda. Högutbildade är mest positiva och för unga fås rekordhöga mätvärden, men fortfarande föredrar 23 procent att ha svenska kollegor. Åtta av 10 anser att människor med utländsk bakgrund skall ha samma arbetsvillkor som infödda svenskar.

17 % av de tillfrågade svarade att svenskarna skulle känna ett större ansvar för sitt arbete än de människor som kommer från andra länder och den siffran har varit stabil över tid.Denna uppfattning är med stor sannolikhet baserad på rasistiska föreställningar. En majoritet, 55 %, anser att det inte är någon skillnad på svenskar och invandrare.

Attityderna till mångfald i ett religionsperspektiv når i årets mångfaldsundersökning rekordlåga nivåer och det är främst män över 50 år, med grund- eller gymnasieutbildning, som står för försämrade attityder. Allt fler anser att muslimska kvinnor är mer förtryckta (66% mot 61% 2016) och att islamska friskolor motverkar integration (71% mot 54% 2016) samt att böneutrop stör mer än kyrkklockor (56% mot 46% 2016). Att någon är negativ till religion är i de flesta fall troligen inte ett tecken på rasism. Att någon är negativ till islam är sannolikt i större utsträckning relaterat till rasistiska föreställningar. Att anse att människor och kvinnor är mer förtryckta i muslimska länder är dock inte en rasistisk föreställning utan en ganska realistisk inställning till förhållandena i länder som Egypten, Saudiarabien, Iran, Turkiet, Marocko osv.

Det är i grunden inte en dålig utveckling att folk är mer negativa till religion utan snarare en bra utveckling. Genom att mångfaldsbarometern ser detta som nåt negativt blir det också en negativ utveckling för mångfaldsindex och därför menar jag att mångfaldsindex är en missvisande siffra så som det beräknas i Mångfaldsbarometern. Jag menar att det är ett felaktigt sätt att se på saken. Ett problem är dock att Mångfaldsbarometern bara frågar om islam. För att få en vettig bild av utvecklingen borde frågor också om kristendom och judendom finnas (kristna skolor etc).

Acceptansen för hijab har trots ökad skepticism mot religion och islam ökat rejält bland de undersökta personerna. En majoritet tycker fortfarande att det är oacceptabelt med slöja på arbetsplatsen eller i skolan, men andelen som tycker att det är acceptabelt har nästan tredubblats, från 12 till 30 procent. Vad gäller förändringar i attityder till hijab på allmänna platser, är fler personer i årets Mångfaldsbarometer positiva än negativa. Denna utveckling tyder snarast på minskad rasism än på ökad.

Tidigare var en klar majoritet av befolkningen positivt inställda till att människor ska ha samma sociala rättigheter oavsett om en person är född i Sverige eller utomlands. Det fanns dessutom en svag uppåtgående trend från 2011 som bröts 2016 då resultatet kraftigt försämrades. Årets mätning visar på en viss återhämtning men fortfarande ligger resultatet långt ifrån tidigare resultat på 77 procent – nu på 61 procent. Andelen som tydligt tar avstånd till detta påstående om sociala rättigheter ligger också kvar på de numera lägre nivåerna kring 30 procentstrecket, nämligen 28 procent. Detta är en utveckling som tydligt hänger ihop med en rädsla för att den svenska staten inte ska ha råd att ta hand om alla de flyktingar som kom hit år 2015. Det kan vara baserat i rasism, men måste inte på något sätt vara det och är det sannolikt inte i de flesta fall.

Fyra av tio svarande anser att många med utländsk bakgrund kommer till Sverige bara för att utnyttja våra sociala förmåner. Lika stor andel, fyra av tio tar avstånd från påståendet. Attityderna är mycket stabila i denna fråga över tid sedan mätningarna började. Detta gäller såväl andelen som håller med om detta negativa påstående, som andelen som tar avstånd. Andelen som varken instämmer eller tar avstånd har dock minskat tydligt i år vilket kan tyda på en allt kraftigare polarisering i frågan. Det här är en komplicerad fråga om en komplex verklighet. Den är ofta baserad i rasistiska föreställningar och går dåligt ihop med en annan rasistisk schablon som är vanlig, att invandrarna kommer hit och tar våra jobb.

Eftersom nya invandrare har svårt att få jobb lever de på bidrag i större utsträckning än befolkningen i sin helhet. Det finns alltså en materiell bakgrund till föreställningen, orsakerna till detta är väl kartlagda och har inget med inställningen hos de som kommit hit att göra. Flyktingar flyr från krig, politisk förföljelse och våld, andra invandrare kommer hit för att arbeta och har ett arbete när de kommer (ex. polska byggarbetare, indiska programmerare).

Det är när det gäller brottslighet som de mest negativa attityderna finns. 66% anser att brottslingar födda i annat land ska utvisas. 22% anser att det vore fel. Frågan är för enkelt ställd och innehåller en komplex verklighet. Att ställa en sådan här allmänt formulerad fråga om nåt mycket komplext är i det närmaste oansvarigt. Faktum är att utländska medborgare utvisas om de begått grova brott. Men de utvisas inte om det är risk att deras brott leder till dödsstraff eller svår förföljelse i hemlandet. Det är alltså svårt att utvisa människor till länder med dödsstraff och svårt att utvisa de som fått politisk asyl. En person som är svensk medborgare kan inte utvisas då det är i strid med svensk lag.

Fortfarande är det en majoritet, 56 procent, av befolkningen som instämmer helt eller delvis med att det är bra att människor som kommer till Sverige behåller sitt modersmål och lär sina barn det. Det är exakt samma nivå som 2009. Resultatet är relativt stabilt sedan mätningarna började 2005 och ligger fortfarande inom intervallet 56-61 procent även om resultatet minskat sedan 2016.

Det finns tendenser till en mer negativ syn när det gäller kultur där andelen som tycker att människor med utländsk bakgrund ska ha möjlighet att bevara sina kulturella traditioner nu bara 46 procent (mot 49% 2016 och 57% 2014). Denna negativa trend med rekordlåga indexvärden återfinns såväl bland kvinnor som män, samt bland personer över 50. 39 procent är negativa och 15 procent neutrala. Denna negativ syn på kultur har sannolikt mycket med inställningen till kvinnors situation i de länder varifrån många flyktingar kommer att göra. Dessutom är den kopplad till en generellt negativ syn på religion. Den kan alltså vara baserad i rasistiska föreställningar men måste inte vara det. Det kan finnas en rimlig syn på kultur bakom uppfattningen.

En majoritet, 53 procent, skulle inte flytta om nyanlända flyttade in i deras trappuppgång. Det är en ökning med nio procent från 2016. Knappt hälften, 45 procent, anser inte att nyanlända är mer högljudda och stökiga än svenskar, också det en ökning från den senaste undersökningen. Svenskar är väldigt negativa till högljuddhet. Uppfattningen kan vara baserad på en verklighet där invandrare faktiskt är mer pratsamma och högljudda. Samma attityder drabbar också högljudda svenskar som exempelvis min egen släkt.

I stort sett tyder undersökningen på att svenskar generellt är mer positiva till invandrare och flyktingar. Vilket naturligtvis är bra. Detta är motsatt bild till den som ges i media och motsatt bild till vad många tror. Den stora flyktingvågen 2015 orsakade dock ett kraftigt hack i en utveckling där svenskar stadigt blev allt mer positiva. Det är tydligast när det gäller sådant som kan påverka samhällsekonomin. Detta är en oro som jag finner ganska naturlig och den har troligen mycket lite med svenskars generella attityder till invandrare att göra. Jag tycker tolkningen i Mångfaldsbarometern är tveksam på denna punkt.

Den ansvariga för undersökningen, Fereshteh Ahmadi, uttrycker i en artikel i GP att siffrorna tyder på att acceptansen för idén om den ”starka mångkulturalismen” i viss mån ifrågasätts. De ser detta som nåt enbart negativt. Det finns ingen anledning att se det på det sättet. Det krävs ett visst mått av konformitet i ett land för att inte upplevda eller verkliga skillnader och motsättningar ska bli för stora och få negativa uttryck. I GP skriver Fereshteh Ahmadi också att det hela handlar om komplexa frågeställningar:

Bilden av förändringen i attityder till etnisk mångfald är komplicerad och i viss avseende paradoxal. Att attityden blev mer negativ mot flyktingströmmar behöver inte nödvändigtvis innebär en försämring av attityder mot mångfalden i samhället. Det finns trots allt en viss skillnad mellan attityden till invandring och till flyktingar.

Man kan vara mer öppen för invandring av grupper som har hög kompetens eller humankapital och samtidigt vara mer negativ mot att Sverige ta emot fler flyktingar.

En sådan inställning är i de flesta fall knappast baserad i rasistiska föreställningar men jag skulle naturligtvis inte hålla med en person med den uppfattningen.

Det är också tydligt från Mångfaldsbarometern att unga människor blir allt mer invandrar- och flyktingvänliga.

 

Advertisements

One Reply to “Svenskarna fortfarande väldigt invandrarvänliga”

  1. Alldeles oavsett vad undersökningen egentligen säger (för mig verkar frågorna i mycket vara av karaktären ”som-man-frågar-får-man-svar” vilket för mig gör dess värde begränsat) är det stora problem av idag normaliseringen av främlingsfientliga åsikter. Alldeles oavsett de ”etablerade” partiernas ibland näst intill ”tårdrypande” avståndstagande från SD är verkligheten en annan. Det är denna verklighet som förskräcker och då är en ”som-man-frågar-får-man-svar”-undersökning en mycket klen tröst.

    I praktisk politik har ett allt starkare SD substantiellt och konkret exempelvis drivit både socialdemokrater och moderater i främlingsfientlig riktning. Om det enbart vore frågan om att nå en realpolitisk överenskommelse om flyktingfrågan skulle en sådan med stor sannolikhet ganska ”enkelt-och-lätt” kunna slutas mellan SD, socialdemokraterna och moderaterna, partier som samlar storleksordningen 65 procent av riksdagens ledamöter.

Kommentarer inaktiverade.