Antirasismen är en del av klasskampen

Extremhögern har fått sätta agendan för hela det politiska spektrat i Europa. Det är som om de övriga politiska aktörerna inte trott sig ha något annat alternativ än att ständigt anpassa sig till rasisthögern, som onekligen kunnat utnyttja missnöjet med den förda nyliberala politiken och spela på rädsla och otrygghet bland arbetande människor i den senkapitalistiska krisens epicentrum.

Runt omkring i Europa påverkas även progressiva ”vänster”politiska formationer av extremhögerns tillväxt. Jean-Luc Mélenchon i Frankrike ställer till exempel franska arbetare mot utländska arbetare och säger att den ”oreglerade migrationen” är ett verktyg i det globala kapitalets händer. Egentligen är denna inställning inte ny utan härrör från en gammal inställning hos den franska fackliga rörelsen som fanns långt före Marine Le Pens tid som ledare för Front National (som senare döpts om till Rassemblement National). Man gör anspråk på en slags nationell suveränitet gentemot europeiska finansinstitutioner och förenar den med en idealiserad nostalgi om ett svunnet Frankrike. Det handlar alltså om efterkrigstidens välfärdsstat där borgarklassen kunde balanseras/konfronteras med hjälp av starka fackföreningar. Men då rådde det andra förhållanden, långt innan de nyliberala avregleringarna som i den offentliga debatten genom en logisk kullerbytta blivit invandrarnas fel.

I Tyskland har Die Linkes ledande vänsterpolitiker Sahra Wagenknecht lagt fram den politiska plattformen Aufstehen. ”Aufstehen” är tyska för att ”stå upp”, och likt många av dem som på svenska webbsidor ”står upp för…” (Sverige, Peter Springare, Katerina Janouch, och så vidare), handlar det i Sahra Wagenknechts tappning om att kraftigt begränsa invandringen.Wagenknecht vill omvandla denna plattform till en populistisk rörelse, inspirerad av Mélenchons France Insoumise och Jeremy Corbyns Momentum, för att samla folk alltifrån Die Linke, över det socialdemokratiska SPD och De Gröna, till sådana som gått över till det högerextrema Afd. Ett försök att skapa en politisk samlingspunkt för att vinna tillbaka de desillusionerade.

Wagenknecht och hennes allierade utgår helt riktigt ifrån att löntagarnas arbetsvillkor försämrats. Men med tillägget att de tyska löntagarnas identitet är hotad på grund av ökad invandring. Vidare anser hon att vänstern har gjort för många eftergifter till den globaliseringsvänliga medelklassen i storstäderna och glömt bort förlorarna. De senare måste vinnas tillbaka genom en ny fördelningspolitik och en viss ”välfärdschauvinism”. Wagenknechts förslag innehåller åtgärder med socialdemokratiska förtecken som i dag kan uppfattas som radikala, åtgärder såsom högre löner, en förstärkning av välfärdsstaten och ökad progressiv beskattning. Men Wagenknech spelar också ut det nationalistiska kortet och vill reglera invandringen utifrån kapitalets gamla recept med arbetskraftsinvandring som enda ingrediens.

Givetvis måste man utmana ultrahögern utifrån ett trovärdigt politiskt projekt för att attrahera en arbetarklass som inte längre stöder ett progressivt alternativ i ett land där socialdemokratin genomfört en nyliberal politik. Att tala om social rättvisa och en rättvis omfördelningspolitik samtidigt som man slår fast att man måste stänga gränserna innebär dock att man avstår från att bekämpa eliterna och finanskapitalet för att istället utse invandrarna till syndabockar. En politik som säger ”tyskarna först” kan inte vara bästa sättet att stoppa nyfascismen. Wagenknecht går här både emot Die Linkes officiella linje och partiets medlemmar som försvarar en generös flyktingpolitik och stöder den antifascistiska rörelsen.

Nationens suveränitet i en alltmer globaliserad värld är idag, i bästa fall, en inbillning. Inskränkningar i invandringspolitiken kommer dessutom inte att lösa de centrala ekonomiska problem kapitalismen brottas med, och inte heller majoritetsbefolkningens krav på en annan fördelningspolitik. Det är inte invandrarna som är arbetarnas fiende utan de mäktiga i samhället. För att hindra att olika delar av arbetarklassen går emot varandra måste man kräva fler rättigheter, inte färre. Det som gör att arbetskraften blir billigare är politiska beslut och avsaknad av socialt skyddsnät, faktorer som tvingar människor att ta arbete under sämre arbetsvillkor.

Vänstern måste ha en tydlig strategi när det handlar om att bekämpa myterna om invandringen. Invandrare behövs i en förändrad demografi bland annat för att de stimulerar tillväxt, betalar skatt och gör att välfärdsstaten blir hållbar.

Varje människa kan vara en resurs om den tillåts vara det. Invandrade arbetare utgör en viktig social kraft i kampen mot åtstramningspolitik och extremhögern. Det som krävs är självorganisering för att kunna utveckla dess potential. Ju större rättigheter desto större politisk medvetenhet och delaktighet vilket gör det svårare för samvetslösa arbetsköpare och rasisthöger. Vi måste inse att den invandrade arbetskraften är en oskiljaktig del av den moderna arbetarklassen och att vi behöver organisera den för att bekämpa de krafter som utgör det verkliga hotet mot välfärdsstaten. Arbetarklassen utgör sedan länge en brokig mosaik, vars medvetenhet kan, och måste, utvecklas i takt med kampen för sina egna intressen. Idag innebär det att kampen mot högerns öppna rasism och sexism måste sättas i första rummet. Det är klassens och inte nationsgränsernas suveränitet som en vänster värd namnet ska försvara.

Socialdemokratin försöker ibland utmåla sig själv som en del av vänstern när den i själva verket utgör en konservativ och borgarvänlig partikonstellation. Visserligen är Socialdemokratin fortfarande rotad i arbetarklassen och fackföre­ningsrörelsen, men sedan 80-talet har den bedrivit avregleringar som underlättat den nyliberala högeroffensiven som i sin tur skapat en grogrund för den tilltagande rasism vi ser i Sverige.

Vänstern måste ha ett annat perspektiv. Vår rörelse måste byggas på basis av ett demokratiskt framtidsprojekt som syftar till att avskaffa det kapitalistiska system som världsordningen vilar på. Följaktligen måste vänstern kännetecknas av antirasism, feminism, pluralism, ekosocialism, antiimperialism och internationalism; och sist, men inte minst, av antikapitalism.

Alex Fuentes och Marco Jamil Espvall

Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.

Liked it? Take a second to support Marco Espvall on Patreon!
Become a patron at Patreon!