Om en person begår brott i Sverige och utvisas genom beslut i domstol så finns det i allmänhet en tidsgräns för hur länge personen inte får återkomma till Sverige. Den tidsgränsen är i praktiken meningslös.
En person utvisats på grund av allvarliga brott får i verkligheten aldrig återvända till Sverige såvida det inte handlar om en EU-medborgare. I stort sett alla andra måste ju söka visum för att bara få komma hit som turist och vill de få uppehållstillstånd så måste de söka sådant. En person som tidigare dömts för allvarlig brottslighet får sannolikt inte visum och absolut inte uppehållstillstånd. I praktiken är en utvisning av en person på grund av brott en utvisning på livstid oavsett vad som sägs i domen. Jenny Sonesson argumenterar mot en situation som i verkligheten inte finns.
Vidare kritiserar hon att domstolen, i detta fall hovrätten, gör en egen säkerhetsbedömning av situationen i det land personer kan utvisas till. Men det är vad lagen och praxis säger att de måste göra:
Frågan om det föreligger hinder för utvisning på grund av utlänningens anknytning till Sverige bör i de flesta fall inte avgöras av åklagaren. Den proportionalitets- och skälighetsbedömning som slutligen avgör huruvida den åtalade vid fällande dom ska utvisas bör, i alla fall utom de uppenbara, göras av domstol.
Det är enbart domstolens bedömningar som ska ligga till grund för straffet efter ett brott. Utvisning är en del av straffet.
Att hovrätten kommit fram till att en palestinier kan råka mycket illa ut i Israel liksom i Palestina förfaller inte som något konstigt. Palestinier är inte fullvärdiga medborgare i Israel och de förföljs och diskrimineras. Palestina är inte en demokrati och dessutom till stor del ockuperat av Israel och utsatt för militära aggressioner så det är uppenbart att en palestinier som kastat en brandbomb mot en synagoga skulle kunna råka mycket illa ut.
