Parti med stort P

Bokanmälan
Natt klockan 12 på dagen
Arthur Koestler
En bok för alla

Parti med stort P

Detta är en klassisk verklighetsbaserad roman om trettiotalets stalinistiska Moskvaprocesser då revolutionen torterade och åt sina egna barn. En skarp skildring av PARTIET som Gud – som bärare av Historien, Framtiden, Vetenskapen, Framsteget och den totala Sanningen. Publicerad 1940 men värd att läsa om, då även delar av den svenska vänstern länge förföll till att tala om sitt eget parti med stort P.

PARTIET i Sovjetunionen satte kollektivet före individens rätt och frihet. Offrade nutidens generationer för framtiden utopiska lyckorike. Menade att ändamålet rättfärdigade medlen. Orsakade nationella och humanitära katastrofer med sina felanalyser. Liknade gubbstyrda religiösa sekter i sin ofelbarhet.

Författaren Arthur Koestler födde i Ungern men verkade i England. Han var tidigt knuten till kommunistpartiet, men låter bokens huvudperson sammanfatta den egna desillusioneringen med den sovjetstalinistiska realsocialismen 1924-1953:

Så konsekventa, att vi, för att få till stånd en rättvis uppdelning av jorden, avsiktligt låter fem miljoner bönder och deras familjer svälta ihjäl på ett år. Så konsekventa var vi, när vi skulle befria folket från de industriella exploatörernas bojor, att vi sände omkring tio miljoner människor att utföra tvångsarbete i de arktiska regionerna och i urskogarna i öster under ungefär samma villkor som de, vilka erbjöds antikens galärslavar. Så konsekventa, att vi endast kände till ett argument för att för att göra upp en meningsskiljaktighet: döden, vare sig det gällde undervattensbåtar, gödsel eller vilken partipolitik som borde föras i Indokina.

Våra ingenjörer arbetar med den ständiga vissheten, att ett misstag i kalkylerna kan föra dem till fängelset eller schavotten. De högre tjänstemännen i vår administration plundrar och trakasserar sina underordnade, emedan de vet, att de själva kommer att ställs till svars för minsta felsteg. Våra poeter avgör diskussioner i stilfrågor genom att ange varandra för hemliga polisen…

Medan vi konsekvent handlar i kommande generationers intresse, har vi åsamkat den närvarande sådana fruktansvärda umbäranden, att dess medellivslängd kortas av med en fjärdedel. För att försvara statens existens har vi vidtagit speciella åtgärder och utfärdat övergångslagar, som i alla avseenden är motsatta revolutionens avsikter. Folkets levnadsstandard är lägre än den var före revolutionen. Arbetsförhållandena är hårdare, disciplinen mer omänsklig, ackordsarbetet sämre än i koloniländer med infödda kulier. Vi har sänkt åldersgränsen för dödsstraff till tolv år. Våra sexuallagar är mer trångsynta än Englands. Vår ledardyrkan mer bysantinsk än de reaktionära diktaturernas. Vår press och våra skolor uppmanar (till) chauvinism, militarism, dogmatism, likformighet och okunnighet.

Regeringens godtyckliga makt är obegränsad och utan motstycke i historien. Pressfrihet, yttrandefrihet och rörelsefrihet är så omsorgsfullt utrotade som om proklamationen om De mänskliga rättigheterna aldrig hade existerat. Vi har byggt upp en gigantisk polisorganisation med angiveri som en nationell institution och med det mest raffinerade, vetenskapliga system för kroppslig och själslig tortyr. Vi piskar landets kvidande massor fram mot en teoretisk lycklig framtid, som endast vi kan se. Ty denna generations krafter är utdömda. De förbrukades under revolutionen. Denna generation har åderlåtits, och vad som återstår är blott en jämrande, stel, apatisk klump offerkött.

Varför då Moskvarättegångar mot revolutionens egna ledare, förutom Stalins kamp för absolut makt? För att de osofistikerade feodala bondemassorna, och den ur dessa på ynka tio år framstampade nya arbetarklassen, måste ges enkla lättförståeliga svar på ”socialismens” många misslyckanden: Lägga skulden på syndabockar som med sabotage och konspirationer underminerar ”arbetarbondemakten”.

Och varför erkänner sig gamla marxist-leninistiska revolutionärer skyldiga? För att tjäna partiet genom att offra sig själva som syndabockar (senare forskning visar dock att det snarare var tortyr som knäckte de gamla revolutionshjältarna från partitoppen, min kommentar).

En intressant synpunkt i detta sammanhang är att om ”utvecklingen” går snabbt framåt (som industrialiseringen av Sovjet på 30-talet) så hänger inte vanligt folk med den mentala omställningen till ett nytt slags samhälle, vilket underlättar för Partiet att göra dem maktlösa:

Massornas mognad ligger i deras förmåga att förstå vad som tjänar deras egna intressen. Detta förutsätter emellertid en viss insikt i produktionsprocessen och varufördelningen. Ett folks förmåga till demokratisk självstyrelse står sålunda i proportion till graden av kännedom om dess egen sociala kropps struktur och funktioner.

Här ser jag en förklaring till att stenålderns jämlika jägarsamlarsamhälle med jordbruksimperierna och industrialismen förvandlades till klassamhällen. De nya storskaliga och specialiserade samhällena var för komplexa. oöverskådliga och otransparanta för enkla bybor att greppa (fram till nya tiden med dess masskommunikation – jämför sociala mediers roll i dagens globalkapitalism).

Hans Norebrink

# En mer folklig vardaglig skildring av vardagsstalinismen ges i Eino Hanskis bok ”Drömlös”: Terror, Rädsla. Umbäranden. Hyckleri. Förräderi. Klassamhälle. Dock inget litterärt mästerverk.

# En annan bok som bland annat skildrar hur materialistiskt girig, folkföraktande och maktberusade den statliga sovjetiska överklassen var (hur klart medveten om att de var just en härskande privilegierad elitklass de var bakom den röda fernissan), det är ”Att bryta med Moskva” av den avhoppade sovjetiska karriärdiplomaten Arkadij Sjevtjenko.

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!