Ofta får man höra att en bidragande faktor till svårigheten för människor att greppa klimatförändringarna är frågans inneboende brist på pedagogik, eller dramaturgi om man så vill. Konfliktdimensionen är oklar. Det är svårt att greppa kopplingarna mellan det egna ansvaret och planetens öde. Varje diskussion om utsläpp fastnar också i teknikaliteter såsom huruvida vi bedömer utsläpp efter vad ett land producerar inom sina gränser, eller vad dess befolkning faktiskt konsumerar.
När CNN twittrar om den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC (8/10) låter det så här: ”Skrämd av den där nya rapporten om klimatförändringarna? Här är vad du kan göra för att hjälpa till”. Sedan följer tre tips om att äta mindre kött, ta buss eller tåg istället för bil och flyg, samt att införskaffa en smart termostat till hemmet och köpa mer energieffektiv hemelektronik. Livsstil och konsumtion alltså, så brukar det låta.
Eller så låter det som när Dagens Nyheter intervjuar Isabella Lövin (8/10). Då talas det om länders åtaganden, om hur man kommit överens om att sänka utsläppen med 40 procent till 2030 och om ”viljan att se över våra klimatmål”, eftersom det behövs sänkningar med 45 procent för att ens hålla sig inom 1,5 graders temperaturökning. Ingenstans finns frågan om hur det är tänkt att vi skall uppnå de alldeles för lågt ställda målen om vi samtidigt skall säkra vinster för industrin och hålla tillväxten uppe. Individens ansvar och politiker som talar i skägget. Kanske är det inte så konstigt att vi inte förmår tala klarspråk om ödesfrågornas ödesfråga.
Men klimatfrågan saknar varken konturer eller konfliktdimensioner. Klimatfrågan blir bara luddig därför att starka intressen gör den luddig. Samma intressen som flyttar fokus från system till privatmoral i alla stora och avgörande systemiska frågor. Om vi skall snacka konflikt; varför frågas inte Lövin ut om hur det påverkar klimatpolitiken när Svenskt Näringslivs internationella sammanslutning Businesseurope arbetar outtröttligt och pumpar in miljoner för att miljömålen INTE skall höjas? Varför tar hon inte upp det själv?
Den engelska organisationen CDP, som arbetar med att sammanställa och presentera data kring utsläpp och åtgärder, konstaterade i Carbon Majors Report (juli 2017) att bara hundra företag är ansvariga för 71 procent av alla utsläpp som görs globalt. Företag som riskerar sina enorma investeringar varje gång klimatåtaganden kommer på tal. Det är förstås ingen slump att Sverigedemokrater och deras reaktionära syskon och kusiner världen över har det gemensamt att de mer eller mindre öppet förnekar klimatförändringar och inte heller att näringslivet kampanjar outtröttligt för att ge dem politisk makt. I USA lyckades ExxonMobil med konststycket att få in sin representant i Trumpadministrationen. Det gäller att säkra vinsterna med alla till buds stående medel.
Det här är ett drama med episka kvalitéer. Antika tragedier och medeltida ballader. Kungen som knyter band med underjordens krafter för att behålla makten, trots att hela kungariket hotar att rämna på kuppen. Ändå lyckas vi i det offentliga samtalet bara prata om köttfria dagar och bussen till jobbet. Det är alltid i det sista ledet, hos konsumenten, som fokus hamnar, och där dör hela frågan. Men det är om systemet vi måste tala och mot systemet vi måste ta kampen. Varje åtgärd vi måste göra kommer att ske i kamp mot kapitalet, till skada för systemet. Det är en insikt för hela vänstern att omfamna. Man behöver inte kalla det ekosocialism, men en hållbar värld kan bara finnas bortom kapitalismen. Ekologi är i sitt väsen antikapitalistiskt.
En ledare från tidningen Internationalen.
