Mot högermajoriteten

Om du vill uppleva radikalisering i realtid skall du inte söka dig till den ”Sverigevänliga” sfären på sociala medier utan till alla de borgerliga som arbetat oförtrutet de senaste åren med att opinionsbilda för ett borgarblock som innefattar SD. De är många, dessa konservativa som investerat stort i förskjutningen av Sveriges samlade höger, och när C och L nu inte vill spela med i utvecklingen utmålas de som både Judas och socialister av opinions­bildare som fångats av högerradikaliseringens centrifugalkrafter.

Samtidigt sker en uppluckring av blockpolitiken från andra hållet, en som gått de konservativa tyckarna helt förbi. Det har länge varit en återkommande truism i media och den breda debatten att Miljöpartiet – en gång lanserat som ett parti helt utanför höger-vänsterskalan – numera är ett parti helt rotat på vänstersidan. Men sådana utlåtanden går bara att göra för den som är fullständigt blind för högerförskjutningen som skett av hela det mainstreampolitiska fältet.

”Nyliberaler på cyklar” kallade Jutta Ditfurth – grundaren och sedermera skarp kritiker av det tyska syskonpartiet Die Grünen – partibildningen som så snabbt gick från utmanare till upprätthållare av den politiska ordningen. I samma spår har det svenska Miljöpartiet vandrat och att MP i Stockholm nu väljer att gå in i en blågrön koalition är inget att bli överraskad över – även om många av partiets stödröstande vänsterväljare lär ha blivit det.

I Stockholms läns landsting kan Moderaterna, som straffades hårt av väljarna, ändå regera vidare och nu med ett majoritetsstyre tack vare en utsträckt hand från Miljöpartiet. ”Det blir stabilare beslut och kan leda till ett snabbare reformtempo” som Iréne Svenonius formulerade det i DN (14/10). Vad Miljöpartiet hoppas kunna vinna på koalitionen är mer oklart. Det mumlas något om att stänga ute SD och om att visa väljarna resultat i klimatpolitiken. Oavsett vad landstingspolitikerna försöker intala väljarna och sig själva så sätter partiets beslut ett finger på läget i politiken.

Det finns en sanning att ta fasta på i GP:s chefsideolog Alice Teodorescu prat (bl.a. i GP 13/10) om en ”antisocialistisk” majoritet i politiken, men liksom hela det högerkonservativa fältet missar hon att den majoriteten sträcker sig in i både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. När rödgröna gång efter annan ropar om blockpolitikens död och sträcker ut händer till borgerliga är det bara med utsikten om att flytta den egna politiken högerut. När MP nu sällar sig till Alliansen i Sveriges största stad är det bara en ytterlighet i en bred trend.

Kanske är det vi ser en formering av en borgerlig partipolitisk uppdelning mellan ett konservativt och ett värdeliberalt block. I så fall är det fullt logiskt för ett krisande miljöparti att försöka slå sig in på Centerpartiets framgångskoncept att tala grönt och frihetligt och samtidigt kryssa i alla bockarna på näringslivets önskelista. Hursomhelst kan vi inte blunda för sakförhållandet.

Sverige har en kompakt politisk majoritet för borgerlig politik, med allt vad det innebär vad gäller allt från arbetsrätten och det gemensamma ägandet till klimatfrågan. Det är dags för den breda vänstern att inse detta dystra men otvetydiga faktum, att sluta prata spelteori, drömma om breda koalitioner eller blanda bort de politiska korten med fantasier om ansvarstagande och anständighet. Det är dags att organisera motståndet.

En ledare från tidningen Internationalen.

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Mot högermajoriteten”

  1. ”Kanske är det vi ser en formering av en borgerlig partipolitisk uppdelning mellan ett konservativt och ett värdeliberalt block.”

    Så enkelt är det knappast och vad är ”värdeliberalt” för begrepp? Ska man förstå borgerlighetens, socialdemokrati och miljöparti inkluderad, idémässiga struktur måste en djupare analys göras.

    I sakpolitiska flykting- och invandringsfrågar finns den minsta gemensamma nämnaren mellan moderater, socialdemokrater och sverigedemokrater, även om de två förstnämndas inställning mer bottnar i pragmatism och rädsla för förändring (konservativa ståndpunkter) medan de sistnämnda grundar sin åsikt på riktigt otäckt etniskt baserat tankegods (rasim).

    I den marknadsliberala dimensionen är det centerpartiet som står för ytterligheten. Lööf är den som mest aggressivt angripit arbetsrätten och ingen har som Lööf sjungit välfärdkapitalismens lov.

    Fördelningspolitiskt hittar vi Liberalerna i ytterkantsträsket. Björklund var den ende, som i valrörelsen, aktivt drev frågan om värnskattens avskaffande och därigenom inkomstklyftornas fördjupande.

    Det är alltså inte så enkelt att beskriva den politiska verkligheten med streck på en höger-vänster skala.

    ”Det är dags att organisera motståndet.”
    Det borde det redan ha varit när socialdemokratins högersväng började under 70-talets senaste del men till detta har vänstern varit totalt oförmögen. En av orsakerna är att vänstern inte förmår att beskriva samhället på ett sätt som människor känner igen sig i. Gamla dogmer och föreställningar förlamar och någon idédebatt, i ordets verkliga betydelse, finns inte inom vänstern – i alla fall inte i vårt land. Det enda vi har är ett disparat vänsterparti – just nu med raketfart är på väg ut i maktlöshetens politiska iskyla – totalt inkapabelt nytänkande. Den tragiska sanningen är att vi sitter fast i den rådande ordningen utan att besitta några verkliga krafter att ta oss ur den. Vänsterns försvagning kommer bara att fortsätta …

  2. Miljöpartiet är emotionellt sett ett vänsterparti, dvs de samlar gärna in ännu mer av löntagarnas surt förvärvade slantar i skatt och avgift, mot klimatteoretiska avlatsbrev. Ingenting händer med klimatet, men nödvändigheter blir dyrare, och det är hela poängen. Konsekvensen av mp´s politik är att låginkomsttagare tvingas av vägen, fantasiprojekt för järnvägen utreds som om de vore verkliga, och flygtrafiken mobbas samtidigt som inrikesflyget fylls av politiker och tjänstemän till och från ”jätteviktiga” möten.

    Sociologiskt sett är miljöpartiet totalborgerligt, men det är de inte ensamma om bland vänstern. S vill vara ett medelklassparti, och vänsterpartiets koppling till arbetarklassen är inte större. Kanske utgör Norrland ett undantag.

    Vi bör koppla bort begreppen höger/vänster från idén om klasser, och hur vissa säger sig ha klassmedvetande. Politik är korruption, politiker är en särskild grupp byråkrater med hängslen, livrem, säkra och höga löner. I praktiken föreligger två idéer om fördelning av andras lön; antingen ökar man skatteuttaget hela tiden, eller så sänker man förmånerna som utlovats vid tidigare skattehöjningar. Alla politiker intar en position på den skalan, men företräder bara sig själva och sitt egenintresse. De spenderar också andras pengar på sk ”satsningar”, de kokar alltid ner till köp av väljare för deras egna pengar, eller andras.

    I praktiken är politiken delvis könssegregerad, vänstern domineras feminint, högern maskulint. Sd är ett parti som tagit över så många s-väljare att vissa fackförbund inte alls kan ses som representativa för medlemmarna längre, och Sd hindrar m från att växa. ”Debatten” om alliansens sd-stöd är helt fiktiv; S är det parti som ligger närmast Sd, och på intern begäran dessutom. Alliansen tänker inte föra Sd-politik, den lider av Postkristen Psykos och kan inte förmå sig till de åtgärder som krävs mot islamism. Den självklara åtgärden, att internera utvisningsdömda brottslingar, finns inte på kartan. På lokalplanet i Sthlm går det bra, där gäller det bara mobbning av bilister och cykelsymbolism, samt en och annan försäljning av andras egendom. Storslaget som alltid.

Kommentarer är stängda.