De senaste dagarna har ett par bra artiklar om stadsplanering och arkitektur publicerats i Göteborgs-Posten. Den ena förvånansvärt nog skriven av Håkan Boström, den andra av Adam Cwejman vilket väl är mer förväntat.
Håkan Boström som verkligen inte gjort sig känd för att skriva bra artiklar utan i huvudsak inlägg med mycket dålig förankring i verkligheten och felaktiga fakta har lyckats presentera en bra artikel med anledning av att hans födelsestad Borlänge utsetts till Sveriges fulaste stad i en omröstning som skett i Arkitekturupprorets facebookgrupp. Han har en rimlig kritik av omröstningen som jag är benägen att hålla med om:
Jag delar i grunden Arkitekturupprorets kritik mot att ”det bara byggs fyrkantiga lådor” trots att folk i gemen gillar äldre klassisk bebyggelse. Nybyggnationen kunde onekligen vara mindre ängslig och likriktad.
Men när ens uppväxtkvarter blir nedsablade av utomstående vinner lokalpatriotismen. Varje plats har sin identitet. Hur vi ser på en stad är ofrånkomligen styrt av känslor och erfarenheter.
Det är en fullt förståelig kritik och jag tror också Boström har rätt. Vidare fortsätter Boström med att konstatera att i Borlänge har inget rivits för att bygga den modernistiska staden utan Borlänge är en från början modernistisk stad vilket jag också skrev i mitt inlägg om Sveriges fulaste stad. För en gångs skull lyckas Boström få fakta rätt och det är ju trevligt.
Samtidigt missar Boström att många fler människor brukar delta i Arkitekturupprorets omröstningar om Sveriges vackraste stad än antalet som röstar om Sveriges fulaste stad:
Förra året röstade vi om Sveriges vackraste stad. Totalt röstade då över 10 000 personer och vinnare blev Sundsvall. Det visar i alla fall att folk hellre röstar om vackert än om fult, vilket ju är positivt. Den tävlingen fick mycket stor uppmärksamhet i massmedia och avslutades med att Arkitekturupproret delade ut ett diplom inför 15 000 Sundsvallsbor.
Han missar också att Arkitekturupproret visar på exempel på att bli utsedd till fulaste staden kan leda till att en sådan stad börjar satsa på en positiv stadsutveckling:
Våra beslutsfattare har nu under de senaste 60-70 åren visat oss tillräckligt att vackra städer kan förfulas. Därför visar Arkitekturupproret att fula städer faktiskt kan förskönas också. Verkliga exempel på detta finns faktiskt. De senaste åren har Charleroi av flera medier utsetts till den fulaste staden i Europa. Den trista benämningen har fungerat som en väckarklocka för de ansvariga och flera initiativ har satts igång för att göra staden vacker.
Boström skjuter därför lite vid sidan av målet när han kritiserar Arkitekturupproret för omröstningen. En viss kritik av omröstningen är rimligt, men det har i verkligheten en liten betydelse för hur vi bör se på Arkitekturupproret. Kritiken av Arkitekturupproret från Boströms sida är onödig och förfelad.
Boström avslutar sin ledarkrönika på detta vis:
Lärdomen för framtiden är att undvika nya storskaliga byggnadsprojekt. Vare sig dessa drivs på av politiska, ekonomiska eller arkitektideologiska skäl. Sverige står just nu inför en självförvållad akut bostadsbrist. Det bör inte leda till panik. Se över regler. Men ställ krav på fungerande stadsmiljöer. Bygg småskaligt och inkludera medborgarna. För att det ska bli vackert måste det också vara trevligt.
Det är en rimlig och vettig inställning till stadsplanering, arkitektur och byggande. Hans avslutande åsikter har därefter följts upp av Adam Cwejman som skrivit en ledarkrönika med skönhet, historia, småskalighet och delaktighet som genomgående tråd. Samtidigt är krönika en svidande kritik av det förslag om rivningar som finns gällande Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg:
Att riva Sahlgrenskas sammanhängande tegelbebyggelse, vilket detta handlar om, vore inte bara att göra våld på en vacker och historiskt värdefull miljö. Det skulle göra området monotont, anonymt och kargt. Ännu ett homogent sjukhusområde i glas och betong. Ett sjukhusområde som rymmer såväl vårdinrättningar som stora mängder kontor vinner mycket på att ha en vacker och estetiskt mjuk miljö.
[…]
En stad kan inte byggas genom att totalt rensa det som varit. I stället för att riva ut gamla ark bör man tänka på stadsplanering som ett växande träd, med årsringar som lägger på ytterligare ett lager. En sådan försiktig och organisk utveckling går om intet med ett sådant vårdslöst förslag som nu ligger för samråd. När historiskt värdefull och vacker bebyggelse väl är borta kommer den aldrig åter. Sådana misstag låter sig sällan eller aldrig åtgärdas. Facit är Göteborgs 1900-tal.
PS. Håkan Boströms förra ledarkrönika om gröna kulturmarodörer var också ganska bra.
