Nedlåtenhetens arkitektur

När jag, en vanlig dag på väg till jobbet, ser mig omkring på spårvagnen är den full av unga människor, av bruna människor och av kvinnor och pensionärer. Jag är tämligen unik i min egenskap av medelålders, vit man. Kollektivtrafik är för losers, som Markoolio konstaterade i sin populära melodi från 1998; vinnare, dvs. män med pengar, bra jobb och position i samhället åker inte pendeltåg. Den här indelningen tycks manifesteras i formgivningen.

Titta in i en dyr bil. Sober, diskret och vilsam färgsättning utan “lekfulla” mönster och färger. De som kan välja väljer inte en inredning som ser ut som en fleecetröja från Ullared. Jämför det med inredningen i bussar och tågvagnar som är formgiven som vore den gjord för en lekstuga, med bjärta färger och skojiga mönster på sätenas textilier.

Spårvagn, Göteborg.

Det är som att någon, någonstans, tycker att alla som hamnat i skikten under de mest privilegierade i samhället är att betrakta som barn som behöver en glad och tokrolig miljö att vistas i. Det är inte särskilt troligt att det är en medvetet uttänkt strategi utan är nog snarare uttryck för ett slags välvilja; att det finns en känsla av omsorg om de mindervärdiga och att man vill ge dem en glad miljö. Kanske är det en liknande välvilja som ligger bakom den arkitektur som växt fram de senaste åren i produktionen från vissa arkitektkontor. Kontor som tex Utopia, OkiDoki och Wingårdhs, tycks alla, i alla fall ibland, ha förstått att det inte är riktigt juste att framhärda i att ge folket grå funkislängor. Men på samma sätt som inredarna av våra kollektiva fordon ser de alternativet i att skoja till det och folket får sneda väggar, skrikiga färger, assymetrier och fantasifulla mönster. Ja, titta själva här.

Putsegården i Lundby, Göteborg. Designat av What! Arkitektur.
Ting1 i Örnsköldsvik, designat av Gert Wingårdh.
Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Ritat av Wingårdhs.
Kronhuset i Uppsala kallas i folkmun för “osthuset”. Ritat av Utopia.
Kuggen i Göteborg. Ritad av Gert Wingårdh.

Jag känner mig alltid lite illa till mods i kollektivtrafiken. Varför tror de, som formgivit, att vi inte önskar en sober och värdig miljö? Samma olust, samma känsla av att bli nedlåtande behandlad, känner jag när jag ser sådant som kuggen och osthusen. Är förvriden och gräll arkitektur verkligen det enda tänkbara alternativet till maskinestetikens seriella monotoni?

Jag tror att formgivarna, och arkitekterna, vill väl men att det finns en arrogans inbäddad i själva deras verklighetsuppfattning. Att där finns ett slags folkhemstanke, där överheten är förvissade om att de vet undersåtarnas bästa, men där de är lika säkra på att undersåtarnas bästa av någon anledning ser ut som motsatsen till överhetens bästa. Kanske känner de sig till och med storsinta när de nedlåter sig till att ge allmogen nåt skojigt?

Albert Svensson
Arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret

Tidigare publicerad på Arkitekturupprorets hemsida

Liked it? Take a second to support Albert Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!