Antalet anmälda narkotikabrott säger inget om brottsligheten

Antalet anmälda narkotikabrott har inget med den verkliga narkotikabrottsligheten att göra. Därför är det inte speciellt oroande eller alarmerande att antalet anmälningar för narkotikabrott ökar kraftigt nånstans. Det enda en sådan ökning visar är att polisen just nu prioriterar narkotikakontroller i det område där anmälningarna ökar.

År 2017 anmäldes det cirka 100 000 brott mot narkotikastrafflagen enligt Brottsförebyggande rådet (Brå), vilket var en ökning med 11 procent jämfört med 2016. Den senaste tioårsperioden har de anmälda narkotikabrotten ökat med 28 procent. Ökningen skedde i huvudsak fram till 2013, för att därefter minska fram till 2016. Brå skriver vidare på sin hemsida:

I likhet med rattfylleribrotten hör narkotikabrotten till de brottskategorier där antalet anmälda brott i huvudsak är ett resultat av polisens spanings- och ingripandeverksamhet.

Antalet misstänkta för narkotikabrott påverkas påtagligt av graden av insatser från polisen, tullen och andra rättsvårdande myndigheter. År 2017 misstänktes 540 personer per 100 000 invånare för brott mot narkotikastrafflagen (1968:64). Det är en ökning med 45 personer eller 9 procent jämfört med 2016. Tidigare har antalet per 100 000 invånare ökat från 2008 fram till 2012, för att därefter ligga på en relativt jämn nivå fram till 2016. Jämfört med 2008 är nivån 28 procent högre.

[…]

Narkotikabrott är ett typiskt så kallat spaningsbrott, och utvecklingen av antalet lagföringsbeslut kan för denna brottstyp till stor del förklaras av förändringar i framför allt polisens resurser och prioriteringar.

Enligt Brå utgörs hela ökningen av ringa narkotikabrott, dvs det handlar om personer som har små mängder narkotika på sig. I huvudsak handlar det om cannabis för eget bruk. Ökningen är helt avhängig att polisen ökat kontrollen av personer som de misstänker använder cannabis.

Samtidigt är det välkänt att denna typ av polisarbete har noll eller ingen effekt på narkotikabruk eller -missbruk. Dessutom innebär det att polisen inte arbetar på längre sikt för att sätta ditt langare och andra. En ökning av de anmälda narkotikabrotten kan därför innebära att langarna i praktiken lämnas ifred och inte löper någon som helst riska att bli gripna. Bara 1,3 procent av lagföringarna under 2017 gällde grova narkotikabrott. Att vara langare på grossistnivå förefaller vara ett ganska riskfritt yrke.

Göteborgs-Postens hysteri och skrämselkampanj kring knarklangning i Nordstan saknar därför att relevans. Det finns ingenting som tyder på att knarklangning är vanligare idag än för några år sen och inget som tyder på att bruket av narkotika blivit vanligare.

Polisen som satsar mot narkotikan i Nordstan ägnar sig inte åt något försök att få bort narkotikan för deras sätt att arbeta leder inte till det. Möjligtvis flyttar de langningen till andra platser men så fort satsningen är slut kommer langarna tillbaks till Nordstan. Istället ägnar sig polisen främst åt att trakassera förortsungdomar som åkt in till stan, olyckliga ungdomar som hänger på stan och unga flyktingar som inte har nån annan stans att ta vägen. Det är ett kontraproduktivt agerande som kommer att driva en del av dess ungdomar in i kriminalitet och som skapar ett avståndstagande till samhället.

GP backar upp detta kontraproduktiva agerande från polisen och gör det än värre. De sprider felaktigheter och lögner. De oroar folk i onödan. De skapar en falsk bild av verkligheten och skapar en opinion mot något som inte finns. För någon större ökning av narkotikamissbruket, narkotikabruket eller narkotikabrottsligheten finns inte.

Att öka antalet narkotikakontorller är också något polisen gör för att öka sin uppklarningsprocent. Narkotikabrott, dvs ringa narkotikabrott, har mycket hög uppklarningsprocent. Gör polisen många narkotikakontroller ser det ut som om de klarar upp fler brott i dt stora hela. Det är också ett sätt att förfalska verkligheten.

Läs mer:

Advertisements