Politiskt befinner sig Sverige som bekant i ett limbo just nu. Ändå rullar utvecklingen vidare, klasskampen pågår utan uppehåll och för tillfället väldigt ensidigt. I dagarna gjorde den sig påmind genom två händelser; det förslag om inskränkningar i strejkrätten som arbetsmarknadernas parter lade fram i juni går nu ut på remiss och att Hamnarbetarförbundets medlemmar har gett förbundsstyrelsen mandat att ta till stridsåtgärder gentemot arbetsgivarsidan, om så skulle krävas. Så ser styrkeförhållandena ut. Ett litet fack som kämpar för sin rätt att slå vakt om sina medlemmars rättigheter medan ledningarna för de stora förbunden lägger sig platt för näringslivets krav, över huvudet på sina medlemmar.
Inskränkningarna av strejkrätten förväntas träda i kraft i januari 2020. Vid det laget lär det finnas en riksdagsmajoritet som kan klubba igenom lagändringen, alldeles oavsett vilken typ av mitten-högerregering som sitter vid makten. Vilka följderna sedan blir går inte att förutse. Det är det som är så djupt fascinerande med detta ”kirurgiska” ingrepp som plogat sig igenom alla instanser och fått draghjälp från alla parter på arbetsmarknaden; att ingen vet säkert. Det är en fråga om vad som blir praxis när domarna börjar falla, men det är svårt att tro att vi skulle bli förskonade för avtalsshopping framöver.
Den som läser på regeringens hemsida, eller lyssnar på lagändringsförespråkarna, får intrycket av att det rör sig om en väl genomarbetad och genomtänkt ändring för att tajta till den berömda svenska modellen. Men sanningen är ju att det aldrig har funnits någon modell, endast en kedja kompromisser, ytterst garanterade av parternas styrka ifall samförståndet skulle brytas. Den styrkan har facken visat sig villiga att ge ifrån sig. Det är fler än Hamnarbetarna som lär känna av konsekvenserna, men få andra tycks beredda på det.
Så fast sitter arbetarrörelsen inkörd i 80- och 90-talens nyliberala världsbild att de antingen inte kan se några alternativ än att anpassa sig till ett allt aggressivare näringsliv, eller också ser de inte alls farorna. Det är en ofrånkomlig effekt av hundra års gradvis fjärmande från medlemmarnas verklighet och intressen. Arbetarrörelsernas ledning har marinerats i en ideologi som sätter konkurrenskraften främst och som inte erkänner att det finns några grundläggande motsättningar, bara olika skickligt förvaltande av ett ständigt växande välstånd.
Och om lågkonjunkturen aldrig skulle drabba samhället kanske, kanske inte heller inskränkningarna skulle kännas av, men nu vet vi att samhället inte är statiskt och att ekonomin är allt annat än stabil. Facken är redan hårt pressade och samhällsstämningarna allt annat än harmoniska. I samhällsdebatten kanske inte klasskampens existens erkänns, men den känns, den sitter djupt i huden hos varje underbetald och undervärderad människa. Och när klasskampen bedrivs ensidigt av den ägande klassen erfars den endast som förnedring hos de arbetande. Förnedringskänslan dämmer upp behovet för revanschism – och revanschism är den starkaste motorn bakom vår tids högerpopulism.
Precis som en kedja kompromisser kunde leda till ett välstånd som allt för många började ta för givet kan en kedja nederlag leda rakt in i en politisk katastrof. Kampen om fackföreningarnas själ handlar om mer än fredsplikt och hängavtal.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
