”Socialist”-eliten avslöjad inifrån

Att bryta med Moskva
Arkadij Sjevtjenko
Bonniers

”Socialist”-eliten avslöjad inifrån

Arkadij Sjevtjenko var en sovjetisk toppdiplomat i New York – biträdande generalsekreterare i FN under Kurt Waldheim – som hoppade av till väst via samarbete med CIA. Han ger en initierad och osminkad bild av den sovjetiska överklassen.

Ibland använde exempelvis vissa ledande sovjetiska politiker ett ytterst grovt rasistiskt språkbruk om kineser och judar (ständigt denna ryska antisemitism). Och trots att de var en ny överklass trodde de ändå på sin falska ojämlika ”socialism”. Samma dubbeltänk som USAs ledare som tror på frihet samtidigt som de förtrycker andra nationer.

De sovjetiska diplomaterna och KGB-agenterna i USA dreglade efter amerikanska konsumtions- och lyxvaror de samlade som statussymboler för sina stora lägenheter och sommarhus (datjor) i Moskva.

Eller för att sälja med stor profit på den svarta marknaden i Ryssland, avslöjar författaren och gör följande kommentar om det så kallade kommunistparti som sades representera arbetar- och bondeklassen:

”Även om en handfull fabriksarbetare och bönder är medlemmar av de högre partiorganen, är de så få jämfört med alla partifunktionärer, statstjänstemän, militärer och intellektuella att de inte spelar någon som helst roll i dessa organ. Elitskiktet och dess maktbastioner befinner sig mycket långt från den vanliga människan och hennes vitala behov och stämmer i själva verket mycket bättre med Marx definition av en härskarklass än någon social eller ekonomisk skiktning eller någon kvarvarande monarki i andra större samhällen i världen.”

Partiets elit var en härskande klass, som försvarade den egenmakt de såg som nödvändig för både sig själva och Sovjetunionen, klargörs det i boken. Det var när Stalins efterträdare Chrusjtjov planerade en omorganisering i partiet som hotade de andra ledarnas livstidsmakt, som han störtades i en politisk kupp av de hotade partitopparna.

Tala om makten koncentrerad i toppen – där avgjordes allt ovanför folkets huvuden. I simpla strider mellan alfahannarna. Precis som i Maos Kina. Precis som i kapitalistiska samhällen. Oavsett den politiska fernissan – överallt i världen och i historien finner vi makthungriga män som strider om att vara på toppen (mina kommentarer).

På toppen i Sovjetunionen fanns välsorterade och billiga specialaffärer för de lyckliga privilegierade, som slapp de simpla statliga livsmedelsaffärerna där vanliga människor med vanliga inkomster stod i kö efter bristvaror – om de alls fanns.

På toppen fanns hälsokliniker reserverade för eliten, vilka samtidigt var de bästa semesterhotellen i Sovjetunionen. Där fanns bra skolor för elitbarnen, bekväma reserverade resor, bilar med chaufförer. Där fanns en kokong av privilegier avskuren från kontakten med det samhälle de som rika och mäktiga styrde. Och vidare i det av författaren beskrivna hyckleriet om att Sovjet var en folket stat:

”Min personliga belöning för att vara rådgivare åt (utrikesminister) Gromyko var att jag kom med på nomenklaturan, en förteckning över de viktigaste befattningshavarna inom alla delar av partiet, regeringsadministrationen och andra institutioner. Dessa befattningar tillsätts antingen genom direkt partiutnämning – av politbyrån eller centralkommitténs sekretariat – eller med partiets godkännande. Nomenklaturan är ett kastsystem som gäller endast för elitskiktet. De många olika nivåerna ger privilegier i varierande grad beroende på rang. För politbyråns medlemmar finns det ingen gräns och inga restriktioner för privilegierna. Under denna nivå börjar gradindelningen. Centralkommittén fastställer och definierar platsen för var och en som kan tänkas bli inplacerad i de olika kategorierna, högre apparatjiki i partiet, ministrar och andra personer i viktiga befattningar av olika slag. Fabriksarbetare, bönder, ingenjörer, advokater, läkare, butikschefer och andra privatpersoner är uteslutna från systemet och dess speciella fördelar.

Till skillnad från vanliga dödliga har medlemmar av eliten omfattande exklusiva privilegier: höga löner, bra lägenheter, datjor, statliga bilar med chaufför, speciella järnvägsvagnar och bekvämligheter, specialbehandling på flygplatser, semesterställen och sjukhus dit utomstående inte har tillträde, speciella skolor för barnen och speciella affärer med konsumtionsvaror och mat till reducerade priser och i riklig mängd. De lever ett exklusivt liv långt borta från gemene man och måste faktiskt göra något ovanligt om de vill frottera sig med de mindre upphöjda. Det översta skiktet på nomenklaturan är i själva verket skiljt från flertalet medborgare genom en barriär som psykologiskt är lika imponerande som kinesiska muren. Denna klass utgör i praktiken en stat i staten. Det är så att varje information om denna socialgrupp faktiskt är en statshemlighet. Varken det sovjetiska folket eller världen i övrigt förutsätts vet något som helst om dem.

Det totala antal som hänförts till systemet är emellertid inte litet. Det omfattar flera tusen över hela Sovjetunionen, inordnade från de högsta till de lägsta. De bildar den stela ryggraden inom den statliga och samhälleliga strukturen. De kommer inte att tillåta någon att förändra detta samhälle eller ändra dess utrikes- eller inrikespolitik på ett sätt som kan påverka deras extra förmåner. Det ligger inte så litet ironi i det förhållande, att denna fossiliserade elit styr det land som manar andra länder att bryta stabiliteten och göra revolution och att ge upp privilegier för det proletära samhällets välsignelser.

Jag hade hört talas om mycket av detta innan jag och min familj kom med bland de smorda. När vi blev medlemmar av denna klass betraktade vi lyxen och de speciella förmåner vi beviljades med förtjust undran. Allt för snart blev samlandet i ladorna och de andras underkastelse något som vi uppfattade som en självklarhet.”

Det var ju så här vi gamla sjuttiotalsmaoister trodde att det var i det revisionistiska, förborgerligade nya klassamhället Sovjet, men vi hade inga så klara skildringar av urartningen som detta. Och sedan visade det sig att Maos Kina bakom den fagra jämlikhetsretoriken fungerade på samma antisocialistiska sätt.

Än en gång: Klassamhällen har inget med statligt eller privat ägande att göra. Realsocialismens statliga klassamhällen påminde om medeltidens statliga jordbrukimperier utanför det privatfeodala europeiska undantaget.

Klassamhällen skapas uppenbarligen inte via privat ägande, som vänstern oftast tror, utan via sociala hierarkier som här beskrivs vad gäller Sovjetunionen (och Maos Kina var samma bakom sin ultrarevolutionära retorik). Sociala hierarkier vi har ärvt från våra sociala däggdjursförfäder.

Men vi har som sagt också ärvt jämlikhetssträvanden från våra jägarsamlaranförvanter under stenåldern. Kunde ett jämlikt samhälle fungera då kan det fungera igen i framtiden – även om det verkar avlägset i dagens statsprivata globalkapitalistiska värld.

Hans Norebrink

Advertisements