Klanstrukturernas bakgrund och sönderfall

KlanenBoken Klanen: Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige, redigerad av Per Brinkemo och Johan Lundberg, beskriver klanstrukturers historia, hur klanstrukturer fungera på olika håll i världen och en del av dess implikationer för Sverige idag. Det är vad boken uppger att den visar på. Men jag upplever mer att den handlar om släktens och familjens betydelse än om klansamhälle. Den visar också upp många exempel på hur klansamhällen faktiskt sönderfaller när starka religioner som islam och kristendom tar över normbildningen. Flera kapitel visar också hur starka stater fungerar starkt nedbrytande på klanstrukturer.

De flesta av författarna, exempelvis Per Brinkemo, Johan Lundberg, Tomas Lappalainen i boken skriver om klaner på så vis att ordets betydelse blir synonymt med betydelsen av ordet släkt. Så används det också i en lång kommentar och recension av Martin Neuding Skoog i tidskriften Smedjan. Det är om det används på det viset ett helt meningslöst begrepp som bara förvirrar. Kanske till och med bidrar till fördomsfulla och rasistiska inställningar även om det inte är syftet och även om boken inte kan ses som rasistiskt på något sätt. Alla gör det dock inte, exempelvis inte Joanne M Ferraro som skriver om det italienska stadsstaterna på medeltiden och skiljer tydligt på klan och familj (släkt) och Jens Stilhoff Sörensen som skriver om klansystem i Kosovo och Sydsudan.

Det som beskrivs i kapitlen om Albanien, som Richard Swartz skrivit, och Nathan Shachars om Palestina handlar om släktens och familjens heder, inte om klaner. De aktuella avsnitten hade lika gärna kunnat handla om Kreta på 1970-talet då jag levde där. Eller om Sicilien, Kalabrien och Korsika. Det handlar om vendettakulturen som numera kallas hederskultur.

Kapitlet där en somalier, Abdi-Noor Mohamed, som flyttat till Sverige beskriver situationen är i huvudsak en provkarta på fördomar och förutfattade meningar om svenska. Kapitlet borde inte fått vara med.

De historiska kapitlen om Grekland är visserligen mycket intressant men också ganska tråkiga. Ett av dem är skrivet av Tomas Lappalainen. Mer intressant för mig kanske än många andra då jag levt i en by på södra Kreta där livet då, på 1970-talet, dominerades av hederskultur med blodshämnd, att kvinnor inte skulle ha utbildning osv. Men det var också en tid när detta släktbaserade system började brytas ner på grund av turismen och turisterna samt på grund av oss gästarbetare.  Denna nedbrytning pågår än idag och är ännu inte fullbordad.

Så även om begreppet klan inte används konsekvent i boken och för det mesta används synonymt med släkt så pekar boken på en del intressant och problematiska saker.  Den överdriver dock skillnaderna mellan Sverige, svensk kultur och släktbaserade kulturella system med andra sätt att lösa konflikter.

Det pekas på att i ett släktbaserat eller klanbaserat system så är konfliktlösningar förhandlingsbaserade. Men så är det ju till stor del i Sverige också. Den som vänder sig till statens rättsapparat, den formella rättsapparaten, omedelbart i samband med en konflikt om träden på tomtgränsen eller nåt annat liknande problem, ses nog som en hopplös paragrafryttare och rättshaverist. Det normal är ju att prata och förhandla först och när det inte går att finna en lösning via rättssystemet. På den punkten finns ju ingen skilland emellan hur det fungerar i Sverige och hur det fungerar i klan- och släktbaserade samhällen. Boken gör dock sitt bästa för att framställa det som om skillnaderna är enorma.

Det svenska samhället är ju känt för att vara förhandlingsbaserat, koncensusinriktat. Det är en av kvalitéerna. Varför då förhandlingslösningar härstammande från ett klan- och släktsystem skulle vara problematiska i grunden övergår mitt förstånd. De kan ju lätt integreras i det svenska samhällets inriktning på konsensus. Det är ju nästa steg som är skillnaden. När förhandlingslösningar inte fungerar var alternativet på 1970-talets Kreta inte alltid att vända sig till myndigheterna utan då blev det en fråga om våld och hot. Det är ju där skillnaden ligger. I klanbaserade system finns ingenting ovanför de förhandlingsbaserade lösningarna, men det har vi i Sverige. Det som behövs är att folk accepterar de överliggande strukturerna i det svenska samhället. Det brukar ta ungefär 2 generationer. Så kommer det att bli med dagens invandrare också.

I boken konstateras också att klansstrukturer och släktbaserade konfliktlösningar i allmänhet inte fungerar som de ska i det svenska samhället. De faller sönder vilket beskrivs bra i en ledare i Barometern som tar avstamp i boken. En del av gängvåldet i Sverige kan kanske förklaras med att de traditionella strukturerna är i sönderfall men de har ännu inte ersatts av en acceptans för staten, lagstiftningen och myndigheterna. Det behövs i allmänhet 2 generationer i Sverige för att det ska ske.

I vissa kapitlet i boken påstås också att senare års invandrare till Sverige har en generellt lägre utbildning än tidigare generationers invandrare. Det är inte sant. Det gäller möjligtvis somalier, afghaner och en del kurdiska invandrare, men det gäller inte de invandrare som kommit från Syrien under senare år. Jag tycker det blir lite oärligt när det gäller detta i vissa av bokens kapitel. De jugoslaviska flyktingarna som kom på 1990-talet hade också i allmänhet bättre utbildning än de arbetskraftsinvandrare som kom på 1960-talet.

Det är en intressant bok, men den överdriver problemen med klanstrukturer och släktbaserade rättssystem I Sverige. Problemet ligger nog inte där, utan problemet är att de traditionella samhällssystemen för många invandrare snabbt faller samman i Sverige, så snabbt att de inte inte hunnit ersättas av de nya normer och funktionssätt som finns i det svenska samhället. Jag kan faktiskt inte se att eventuella klanstrukturer utgör ett stort hot mot det svenska samhällets funktionssätt.

Samtidigt visar dock avsnittet om resandefolket på att ålderdomliga hedersstrukturer och klanbaserade rättssystem kan överleva i befolkningsgrupper som mycket länge levt som isolerade minoriteter. Det gäller resande och andra romer i Sverige såväl som i andra europeiska länder och det gäller sannolikt också mhallamigruppen som i delar av Mellanöstern länge haft en liknande social position som resande och romer i Europa och levt isolerade rån majoritetssamhället. Det är också från mhallamigruppen de enda konkreta exemplen på klanbaserade rättssystem i funktion i Sverige har hämtats, Hashem Ali Khans (Abu Saleh) syn på sig själv som medlare.

Läs också: Klanen – en bok som jag inte kan uppfatta som rasistisk

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!