I början av 1900-talet bodde folk i de svenska städerna i usla bostäder och det var samtidigt bostadsbritts. För att råda bot på problemet byggdes därför på många håll en slags barackstäder för fattiga i en slags början på en social bostadspolitik. Dessutom startades en mängd stiftelser med ändamål att bygga billiga bostäder för fattiga. I Göteborg är en av dessa privata stiftelser, Robert Dicksons stiftelse, idag en av de större hyresvärdarna. genom att de inte behöver leverera vinster till ägare erbjuder de också en del av staden absolut billigaste hyreslägenheter. De första allmännyttiga företagen som ägdes av städerna och drevs utan vinstintresse uppstod också vid denna tid liskom flera kooperativa fastighets- och byggföretag.
Naturligtvis räckte inte dessa åtgärder och barackstäderna var dessutom helt undermåliga som bostäder. 1935 genomfördes därför den Bostadssociala utredningen som ledde till att räntesubventioner infördes för byggande av lägenheter för trångbodda barnfamiljer. Detta ledde till byggandet av de så kallade barnrikehusen men också till skapandet av småhusområden som de i Bräcke, Pölsebo, Fräntorp och Utby. Min farmor och farfar fick en lägenhet i ett barnrikehus. För dem var det att flytta in i en lyxlägenhet. Det som byggdes utan räntesubventioner på denna tid, som exempelvis Johanneberg i Göteborg, fick så höga hyror att det var svårt att få lägenheterna uthyra.
Bland annat på grund av andra världskriget blev byggandet dock inte så omfattande som det var tänkt och nya utredningar kom att genomföras. De statliga räntesubventionerna utvidgades och nya stadsdelar som Högsbo, Järnbrott, Kortedala, Guldheden, Björkekärr och Biskopsgården i Göteborg började byggas på 1940- och 1950-talen. Till stor del var det de allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen som kom att äga de nya hyreshusen medan bostadsrättshusen ägdes av Riksbyggen eller av föreningar som ingick i HSB. En del av dem byggde också i egen regi, andra använde de stora byggföretagen, varav minst ett var fackföreningsägt. Liknande stadsdelar byggdes även i andra städer. Men bostadsbristen bestod vilket ledde till att mina föräldrar fick bosätta sig i några släktingars sommarstuga.
Att bostadsbristen bestod ledde så småningom till det byggpolitiska program som vi idag kallar miljonprogrammet. Med hjälp av stöd och räntesubventioner kom över 1 miljon bostäder, såväl hyresrätter, bostadsrätter som radhus och egnahem (villor) att byggas. Även dessa hyreslägenheter kom i huvudsak att ägas av allmännyttiga bostadsföretag utan vinstkrav och vinstintresse. Bostadsrätterna var främst lägenheter inom ramen för Riksbyggen och HSB medan villorna främst ägdes av enskilda. Radhus byggdes både med enskilde ägare och som bostadsrätter. Miljonprogrammet lyckades bygga bort bostadsbristen och i slutet av 1970-talet fanns det istället för många bostäder i många städer. Göteborgsstadsdelar och områden från denna tid är exempelvis Nya Masthugget, Nordostpassagen, Länsmansgården, Nolered, Frölunda, Tynnered, Skintebo, Backa, Bergsjön och Hjällbo.
Stöd till byggande avskaffades, all form av statlig bostadspolitik övergavs och till slut togs också räntesubventionerna bort. Detta genomfördes till stor del av borgerliga regeringar men också av socialdemokratiska regeringar. Marknadskrafterna skulle nu se till att det fanns tillräckligt med bostäder. Resultatet var förutsägbart. Det är för bygg- och fastighetsbolag lönsamt att ha bostadsbrist. Då kan priser på villor (som de byggt), radhus och bostadsrätter hållas uppe. Även hyrorna för hyresrätter kan sättas höga. Det blir lönsammare att bygga bostadsrätter då ett byggbolag snabbare får tillbaks de investerade pengarna.
Genom medlemskapet i EU blev det också krav på att inga offentligt ägda företag får konkurrera med privata företag genom att drivas utan vinstintresse. Det ställdes därför vinstkrav på dem. Resultatet av detta är självklart höjda hyror. Andra åtgärder som den förra borgerliga regeringen genomförde var att införa lättnader för andrahandsuthyrning vilket ledde till minskat antal lägenheter på förstahandsmarknaden (rika människor kan äga många bostäder i syfte att hyra ut dem dyrt i andra hand) såväl som höjda hyror.
Kombinationen av bostadsbrist och höga hyror innebär att de resurssvagaste och fattigaste människorna i ett land inte kan få tag på bostäder både på grund av bristen och på grund av att de inte har råd. Det betyder missbrukare men också invandrade barnfamiljer utan kontakter i samhället vilket mina föräldrar en gång i tiden hade.
Orsaken till bostadsbristen är bristen på bostadspolitik, bristen på räntesubventioner och bristen på stöd till byggande. Det som behövs är en statliga bostadspolitik med inriktning på socialt byggande, dessutom måste även allmännyttiga företag få drivas utan vinstintresse precis som privata stiftelser. Det kan uppnås genom att söka dispens från EU:s regler, något de flesta EU-länder sökt och fått. Eller så kan reglerna kringgås genom att bilda stiftelser av samma sort som Robert Dicksons stiftelse.
Det är inte flyktingarna som är orsaken till bostadsbristen även om den del felaktigt och lögnaktigt hävdar det. Flyktingarna är istället offer för bristen på bostadspolitik på samma sätt som många andra, framförallt unga människor, är.
