Årets upplaga av Socialistiskt Forum som hölls förra helgen på ABF-huset i Stockholm präglades av ett konstruktivt myller av olika viktiga teman. Mot bakgrund av den politiska situationen efter valet utkristalliserade sig en fråga som mer än någon annan dominerade samtalet: Hur ska vänstern slå tillbaka?
Det tyngsta bidraget kom från Vänsterpartiet. Det är uppenbart att Jonas Sjöstedt, stärkt av partiets framgångsrika valrörelse och tiotusentals nya medlemmar, är beredd att ta täten i formerandet av en ny vänsterkraft. Redan i forumets första seminarium, Ett nytt hopp och en vänsterrörelse som vinner, anslog han tonen. Det är dags att bygga en bred, flexibel socialistisk vänster. Framgångarna i valet berodde på att Vänsterpartiet valde att prata om sina viktiga frågor, jämlikhet, solidaritet, rättvisa. Men partiet måste också, underströk han, ut från de slutna politiska rummen, ut till rörelserna i samhället, svara på dem och bygga dem. Som favoritexempel lyfte han fram den tyska miljöorganisationen Ende Geländes infallsrika civila ohörsamhetsaktioner, riktade direkt mot de profitörer som skadar miljön.
I ett följande seminarium inbjöd Sjöstedt hela vänstern att delta i Vänsterpartiets programdebatt inför kongressen 2020. Han underströk att partiet nu måste lyfta fram socialismen som en konkret och nödvändig lösning på de akuta problem vår tid står inför. Han avvisade varje steril motsättning mellan reformism och revolution och menade att man måste söka sig fram efter olika vägar. Att skapa från marknaden befriade öar inom välfärden under demokratisk kontroll. Att verka för arbetarstyrda företag. Arbetstidsförkortning. Att använda pensionskapitalet för klimatinvesteringar och ökat löntagarinflytande. Det är uppenbart att Sjöstedts sätt att tänka ligger nära de idéer om strukturreformer som hans företrädare CH Hermansson inspirerades av på 1960-talet, eller tankarna om övergångskrav från den tidiga kommunistiska rörelsen.
Ett centralt tema var också nödvändigheten av att knyta samman den europeiska vänstern, inte minst för att bekämpa EUs åtstramningspolitik. Sjöstedts utspel om att åtminstone temporärt tona ner kraven på ett svenskt EU-utträde har som bekant väckt debatt också inom partiet. Frågan togs upp av Magnus Marsdal från den norska tankesmedjan Manifest. Han menade att inte minst för att vinna kampen mot den EU-kritiska högerpopulismen var det nödvändigt att bestämma sig för om man ville vifta med EU-flaggan eller den egna nationens flagga. Vilken flagga valde Sjöstedt, undrade han provokativt. Den röda, blev det korta svaret.
Det är uppenbart att det förhållande att Vänsterpartiet befriats från uppgiften att vara en socialdemokratisk regerings stödparti har underlättat att lansera vad som måste ses som början till en ny inriktning. Och det är tydligt att åtminstone Sjöstedt är djupt påverkad av liknande strömningar runt om i Europa. Det måste nu vara en uppgift för alla som vill vara en del av den breda socialistiska vänsterpol, som Sjöstedt deklarerade att han vill skapa, att ge sina bidrag. För Vänsterpartiet återstår att visa att man är beredd att fullfölja initiativet och göra det så brett att det blir attraktivt också för den socialdemokratiska vänstern.
För en sådan finns. Inte minst seminariet kring tankesmedjan Katalys valanalys dementerade kraftfullt oron över att försöken att strama upp ”SocForum” skulle leda till att de kritiska rösterna mot den socialdemokratiska ledningen och politiken skulle försvagas. Analysen är en skoningslös uppgörelse med trettio års nyliberalt inspirerad politik från socialdemokratins sida och en kraftig kritik mot den socialdemokratiska valrörelsen. Framför allt vänder den sig mot den inledande flörten med lag-och-ordning-högern och de misslyckade försöken att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna genom att spela på deras planhalva. Kraven på förändringar är tydliga och välformulerade. Folkrörelsepartiet måste återupprättas. Inte minst krävs en helt ny, radikal ekonomisk politik och omfattande reformer av skattesystemet, pensionssystemet, bostadspolitiken, arbetslivet och klimatpolitiken. Men inte ens uttalade vänstersossar kan idag tala klartext om socialismen som nödvändighet. I
stället försöker Katalys ta genvägen över vänsterpopulism och menar att vänstern ska ta lärdom av ”de populistiska strategier som höger och vänster framgångsrikt använt”. För en utomstående framstår det som obegripligt varför Katalys som tydligare än kanske några andra argumenterat för en tydlig klassdimension i politiken väljer att ge legitimitet åt ett projekt som bygger på att upplösa den i diffusa proklamationer om ”folket” och ”eliten”; varför de som kritiker av en allt för långt driven identitetspolitik ansluter sig till en postmodernistisk tolkning av världen. (Den marxistiska klassanalysen är inadekvat eftersom klasserna är ’konstruerade subjekt´ menar förebilden, Chantal Mouffe).
Nej, vänstern har inget att lära av högerpopulistiska strategier. Men tillsammans, i ett öppet samtal, i en gemensam lärprocess och gemensam kamp kan den förändra det politiska landskapet – i soc(ialistisk) riktning.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
