Hans Norebrink: Varför blev jag stalinist?

Bokanmälan
Nyutnämningen
Aleksandr Bek
Wahlström & Widstrand

Varför blev jag stalinist?

Jag försöker med fack- och skönlitteratur förstå stalinismen och maoismen, och varför jag som ung arbetare på sjuttiotalet blev ortodox, revolutionär, dogmatisk och fundamentalistisk kommunist. Som kallade mig marxist-leninist, men som också var ”maoist”och ”stalinist” (fast de termerna använde vi inte i Pa(r)tiet).

Därför läser jag bland annat denna bok som har kallats för ”den mest betydande skönlitterära skildringen av stalinsystemet” (överdrivet betygsatt anser jag). Men boken kom redan 1973, mitt i det stora vänsteruppsvinget. Redan då fanns det alltså fakta om hur realsocialismen hade urartat – men vi lyssnade inte.

Huvudpersonen är en hårt arbetande, hängiven och extremt plikttrogen stalinistisk byråkrat, Onisimov, en minister för stålvalsning och gjutning. Som med Chrusjtjovs avstalinisering 1956 degraderas till ambassadör i ett nordiskt land. En tragedi för honom då arbetet i den sovjetiska metallindustrin varit hela hans liv (inte bara ett jobb).

Ett liv han nu tänker tillbaka på utan att ifrågasätta det. Ändå klarade han sig med knapp nöd undan från trettiotalets brutala utrensningar av byråkrater, politiker, militärer och oppositionella – vettlöst anklagade för sabotage och spioneri.

Som boken visar måste man under den troligen personlighetsstörde Stalin balansera på en knivsegg för att klara sig. Det var såväl farligt att ta egna initiativ, som att inte göra det. Romanens huvudperson tvingades mot sin vilja att arbeta på ett projekt Stalin trodde på, men inte han själv.

Det sägs att boken bygger på verkligheten, med namnen på de inblandade ändrade för skydd. Boken visar tydligt hur ordergivningen och makten kom ovanifrån toppstyrt och statscentraliserat. Från Stalin och nedåt via ministrar (folkkommissarier) och fabrikschefer. Inte alls från den förment styrande arbetarklassen och uppåt. Lika illa var det i det så kallade kommunistpartiet som Stalin i stort kontrollerade via den makt hans hemliga polis under Beria hade.

Den röde byråkraten Onisimov reflekterar inte över sitt privilegierade överklassliv med fin lägenhet, sommarhus, piga och privatchaufför. I en avslöjande episod blir han inte hämtad av sin chaufför utan bestämmer sig för att ta tunnelbanan. Men han vet inte vad det kostar och har inga småpengar till de väntande medpassagerarnas förvåning och frustration, över denna verklighetsfrämmande ”kamrat”.

Sedan tas han tillfälligt av polisen när han inte använder övergångsställena: ”Bor ni i Moskva och inte vet att man måste använda övergångsställena”, säger de häpna poliserna innan de får se hans partilegitimation, gör honnör och hjälper honom över gatan. Tala om att inte dela folkets villkor!

Som socialismen i stalinistisk tappning ansågs vara ett överlägset samhällssystem var i logikens namn misstag och utebliven framgång tecken på sabotage mot arbetarbondestaten. Systemets brister lastades istället på enskilda chefer, byråkrater och partioppositionella, vilka försvann i de stora Moskvarättegångarna på trettiotalet.

Denna ständiga dödsfara hängde som en bila över Onisimov och över många andra byråkrater som liksom honom bara ville göra sitt jobb, överleva och fortsätta sitt överklassliv.

Ett statsbyråkratöverklassliv som handlade om att ständigt maximera produktionen. Utveckla landet på folkets bekostnad, i varje fall de samtida generationerna. Folket var redskap för utvecklingen, när det borde vara tvärtom. Och realsocialismen utvecklade dessutom samma planetfientliga miljö-klimatkatastrofala ekonomi som västkapitalismen.

Så hur kunde jag som vanlig arbetare få för mig att denna gräsliga stalinistbyråkratiska statliga överklassregim som ovanifrån påtvingades arbetar- och bondeklasserna var socialism? Hur kunde jag se denna toppstyrda skräckinjagande elitdiktatur som representant för gräsrötterna, för vanliga människor, för arbetsplatsernas fotfolk?

Hur kunde jag se den som folkmakt, ekonomisk demokrati, äkta socialism? Hur kunde jag dessutom göra knutennävenhälsning i Lenins mausoleum och lägga ner blommor framför folkmördaren Stalins grav i Kremlmuren? Ungdomligt oförstånd räcker inte som förklaring.

Allt började i tonåren med en allmän socialistisk jämlikhetssträvan – som jag förstås står för än idag. Sedan föll jag för marxismen, inte som ett bidrag bland andra till vetenskapen, men som Det Definitiva Svaret på samhällets och historiens frågor, samt på klasskampens i förväg bestämda utveckling. Invändningar såg jag som borgerlig propaganda i eget intresse.

Jag trodde aldrig på Sovjetunionen utan väcktes politiskt av Maos Kina som den äkta rena socialismen (ihop med lilla Albanien). Men Sovjet hade ju en gång varit lika socialistiskt som Kina, men förborgerligats till revisionistisk ”statskapitalism” – falsk socialism.

När skedde då denna övergång från folksocialism till ett statligt klassamhälle i Sovjetunionen? Det rimliga svaret verkade vara att denna dramatiska politiska förändring skedde efter att Stalin dog. Vilket ju var vad Mao och maoisterna menade.

Så man kan säga att jag som ung arbetare blev marxist och fick Lenin på köpet. Jag blev maoist och fick Stalin på köpet! Vår tvekan inför Stalin tystades redan på den grundkurs i marxism-leninism som föregick partimedlemskapet.

1956, 1966 och 1976 är viktiga årtal i sammanhanget. 1956 börjar avstaliniseringen av Sovjet, men en del gamla arbetarstalinister i Sverige behåller sin tro på Stalin. 1966 börjar Maos kulturrevolution som lockar unga arbetare och studerande i Sverige och annorstädes. Dessa två politiska vänsterströmningar (arbetarstalinism och ungdomsmaoism) sammanfaller i den marxist-leninistiska rörelsen på 60-70-talen.

1976 dör Mao och maoismen samt kulturrevolutionen slutligen med honom. Den extrema maoismen dör gradvis ut. Den mer sansade maoismen reducerar Mao till nationalist och bondeledare, men behåller otroligt nog Stalin som varande kommunist.

Lika otroligt återupprättas det poststalinistiska Sovjet under 80-talet som plötsligt åter varande socialistiskt! Knappt sker denna kovändning innan hela realsocialismen kollapsar i återupprättad kapitalism. En tragisk politisk historia från början till slut.

Själv försvinner jag från partiarbetet och slipper att inifrån se den påstådda socialismen i öst gå under och efterträdas av statskapitalism i olika former. Som ofta genomförs av de forna kommunisterna själva – i sin jakt på fortsatt opportunistisk karriär. Se Ryssland, Kina, Vietnam och Centralasien.

Jag backar själv från hela marxismen-engelsismen-leninismen-stalinismen-maoismen men förblir en allmän demokratisk vänstersocialist – en förvirrad och desillusionerad arbetare med röda ideal – en ensam politisk vilde.

Hans Norebrink

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!