Extraval eller högerregering? Det börjar blir tydligt att vad som än kommer ur Sveriges riksdagspolitiska låsning så kommer det vara folkflertalet som betalar notan. Antingen mitten-högerpolitik eller höger-högerpolitik. Socialdemokraterna har visat sig villiga att anpassa sig till det mesta för att få behålla makten, bara inte nog för att tillfredsställa extremcentern.
Det är inte otroligt att Annie Lööfs märkligt obändiga förhandlingsstrategi skadar hennes trovärdighet som mittenpolitiker, men egentligen är inte kompromisslösheten i sig särskilt märklig. Alla borgerliga partier representerar näringslivsintressen – och villkoret för att ha en borgare vid makten är att högerpolitik förs. Det är helt logiskt, men eftersom hela det offentliga samtalet gått på föreställningen om att politik utgår ifrån ett abstrakt allmänintresse så framstår det som obegripligt.
Just detta allmänintresse är den blinda fläcken när det offentliga samtalet handlar om politik. Tolkat ur ett allmänintresse framstår det ju som ett misslyckande när talmannen får gå en ny vända utan ny regering, men om du representerar ett åttaprocentsparti som vill få ett 28-procentsparti att slå knut på sig själv – är det verkligen allmänintresset du bryr dig om då?
När Aftonbladets ledarsida skriver om Annie Lööf framställs hon konsekvent som vimsig och hybrisdrabbad. ”Så vad vill egentligen Centerpartiet? Det är svårt att svara på”, skriver Anders Lindberg (11/12). Jaså? Är det verkligen svårt? Är det inte snarare oklart vad Socialdemokraterna vill som tycks beredda att föra vilken politik som helst och stämpla den som ”ansvarsfull”? Är det inte snarare vimsigt av arbetarrörelsens stora parti att bedriva antifacklig politik med hänvisning till just detta ogripbara allmänintresse?
Att låtsas som att egenintresse är allmänintresse är förstås ett gammalt politiskt knep, men det är också så nyliberalismen kunnat smyga sig in och sprida sig i hela samhället. Inga är så förment objektiva som kapitalets representanter, och den som försvarar folkflertalet stämplas alltid som ett särintresse. När bokstavstroende Timbrostöpta nyliberaler skall argumentera blir det som mest genomskinligt, varför deras åsiktsproduktion kan vara en nyttig ingång för den som vill skola sig. På timbroitiska ligger allt från höjda hyror till farliga arbetsplatser i allas intresse. Uppdragsgivarens hand är så osynlig att hans fingeravtryck syns överallt. Närmare realpolitiken blir knepen mindre genomskinliga, men det är samma grepp överallt. Det man förespråkar är allmänt bra för alla.
Propagandan är egentligen lätt att punktera. Med högerpolitik får ju så allmänna företeelser som att bo till ett rimligt pris, känna någorlunda materiell trygghet, ha en lön som går att leva på och en vård som går att lita på, alla stryka på foten. Till och med något så allmänt som en beboelig planet är ett särintresse vid sidan av kapitalets. Men när Stefan Löfven kritiserar högerns budget är det utifrån argumentet att den skulle vara hafsigt genomförd, som om det var frågan om skicklighet i statsmannaskap och inte om kamp mellan olika samhällsintressen. För alla intressen är särintressen, men bara vänstern kan representera majoritetens.
Ledare från tidningen Internationalen.
