Jesper Sandström är gästskribent på GP:s ledarsida. Han har nu skrivit en ledare om bostadspolitik där han menar att avreglering och införande av marknadshyror inte skulle leda ill ökad hemlöshet. Som exempel tar han Finlands bostadsmarknad. Sandströms påståenden och resonemang är dumheter och Finlands bostadsmarknad kan användas som exempel på det.
Bostadsmarknaden i Finland är uppdelad i två delar. En privat med huvudsakligen äganderätt och få bostadsrätter samt en allmännyttig där marknadsregler inte gäller. Det finns också en offentlig subvention av markkostnader där marknadsregler inte gäller.
Den privata delen av bostadsmarknaden har fri hyressättning. Men det har inte varit helt fritt. Sådant som byggts med statliga lån och statligt stöd har inte fått höja hyrorna förrän lånen varit återbetalda. Subventionerna av av mark från det offentliga gör dock att det inte är helt marknadsstyrt och avreglerat. Det finns dock också skattesubventioner för privat ägande av bostaden.
Bostadsrätterna motsvarar av så kallade bostadsaktiebolag där en lägenhetsinnehavaren äger aktier i företaget som äger fastigheten. Ägandeformen liknar därför svenska bostadsrätter men är inte exakt samma sak. Ett problem i denna ägandeform är att spekulanter (investerare) köper upp allt fler lägenheter och sedan hyr ut dem till högre hyror.
I en finska allmännyttan (häften av bostadsmarknaden) är hyressättningen inte fri utan hyressättning och val av boende enligt fastställda regler är vad som gäller. Dessutom finns ett stort inslag av stöd till människor som inte klarar sig på en privata marknadsstyrda delen av bostadsmarknaden. För att undvika bostadsbrist och hemlöshet finns därför ett stort inslag av socialt byggande och subventioner på denna del av marknaden. Från år 2007 finns dock enbart räntesubventioner kvar när det gäller direkt statligt stöd till byggande. Inom allmännyttan finns ett stort inslag av socialt boende med statligt stöd riktat till de mest behövande.
Hyreshöjningar har inte varit tillåtna i fastigheter som byggts med statliga lån eller statligt finansieringsstöd. Det är ett system med hyreskontroll av samma modell som finns i många städer i USA. Tidigare byggdes ungefär hälften av alla bostäder med statliga lån, idag är det 6%. Konsekvensen av detta är att det funnits en mängd bostäder på den privata marknadsreglerade delen av bostadsmarknaden där marknadsregler faktisk inte gällt. Dessa har varit en del av finska statens stöd till socialt utsatta grupper.
Staten i Finland har varit redo att finansiera mer hyresbostäder än byggherrarna har varit villiga att producera vilket tyder på att en total privatisering och avreglering skulle lett till minskat bostadsbyggande.
Intresset för produktion av sociala hyresbostäder har minskat i Finland på grund av minskat statligt stöd. Det visar att utan statlig bostadspolitik så får fattiga det svårt med att skaffa bostad.
Det är alltså framförallt en statlig bostadspolitik som lett till lägre hemlöshet i Finland:
För det första har man valt att hantera hemlöshet som ett bostadsproblem som går att lösa snarare än som en konsekvens av människors personliga problem. Hemlöshet har alltmer kommit att betraktas som ett brott gentemot en persons fundamentala rättigheter, och denna förändrade syn har fått konsekvenser.
För det andra har man utformat en nationell integrerad strategi, som innefattar ett framgångsrikt samarbete mellan stat, lokala myndigheter och lokala aktörer. Framgångsfaktorn i den integrerade strategin är att utgå från den hemlöses rättigheter och behov.
Man har samlat in all tänkbar data för att förstå varför till exempel unga, barnfamiljer, människor med psykisk ohälsa, missbrukare och andra grupper berövats boende. Därefter har man tagit fram olika boendelösningar (bostad först-lägenheter, prisvärda bostäder, hyresrätter, huskooperativ, modulhus och så vidare) som matchar med behoven. Flera härbärgen har omvandlats till permanenta boendelösningar, så kallade supported housing untits, för gäster som inte klarar isolering och ensamhet i egna lägenheter.
För det tredje har man finansierat uppbyggnaden av en stiftelse, Y-Foundation, som ägs av statliga, kommunala och idéburna aktörer. Stiftelsens enda uppdrag är att köpa, bygga och hyra boende för hemlösa. I dag förfogar stiftelsen över fler än 16 000 lägenheter och finns i 50 städer runt om i Finland.
Det är socialt byggande med statligt stöd och offentliga subventioner av mark som lett till att Finland har låg hemlöshet och ingen bostadsbrist. Det finns en separat social bostadssektor där det byggs subventionerat för de som inte har tillräckliga resurser för att köpa sin bostad. I Sverige är det brist på statligt stöd till byggande som lett till bostadsbrist och i Sverige finns inget subventionerat byggande för fattiga.
Finlands bostadsmarknad bevisar att det behövs socialt byggande för fattiga med hjälp av statliga subventioner. Den bevisar inte det som Sandström tror. Enbart privatisering och marknadsstyrning skulle i verkligheten leda till ännu större bostadsbrist och hemlöshet. Utan social statlig bostadspolitik som i Finland skulle fattiga inte ha råd med bostad. Precis motsatt mot vad Sandström tror. Sandström fantiserar, hittar på och ljuger. Antingen har han ingen som helst koll, har inte läst på eller så ljuger han medvetet. Det är svårt att veta vilket som gäller.
PS. Göteborg har Nordens kraftigaste ekonomiska tillväxt vilket gjort problemen med bostadsbrist större här. Sverige har en befolkningstillväxt på 1,4%. Finland har 0,3%, dvs i praktiken ingen alls. Det är lätt att hålla bostadsbrisen borta när det inte finns nån befolkningstillväxt. Sandström är ute och cyklar på många sätt i sin förljugna ledare.
