Klimatpolitiken och dess ramverk under kapitalismen har alltid byggt på icke-reformer som tillåter de rikaste att ackumulera kapital, samtidigt som straffskatter läggs på arbetarklassen för att styra den i ”rätt riktning”. Men som de Gula västarnas protester visar vägrar många arbetande människor acceptera kapitalismens moralistiska förhållningssätt gentemot klimatförändringar.
Om någon behöver en lektion i hur man inte hanterar klimatförändringarna, är det bara att fråga Emmanuel Macron. Skattereduktioner för de rikaste, följt av högre bränsleskatter: ett sätt att skjuta sig i foten och samtidigt påstå sig gå en grönare framtid till mötes. Under de senaste två decennierna har den kapitalistiska klimatpolitiken haft denna typ av halvillusoriska, halvt destruktiva pseudo-reformer som utmärkande drag. På något sätt säkerställer den alltid att de faktiska bördorna hamnar på de fattigas axlar: den omvandlar jordbruksmark till biobränslen och driver upp matpriserna, kompenserar lyxutsläpp genom växande skogar i Uganda eller någon annan avlägsen plats, där bönderna först måste vräkas.
Den säger till vanliga konsumenter i västvärlden att det är dom som bär ansvaret för överskottet av koldioxid i atmosfären, och att konsumenterna måste välja bättre (och oftast dyrare) alternativ. Eller, för att kunna fortsätta med ”business as usual” ett tag till: planera för storskalig manipulation av jordens klimatsystem (så kallad Geo-engineering), även om effekterna är okända och kan hota existensen för miljontals människor.
Macron är den kapitalistiska klimatpolitikens sista hjälte. Som självutnämnd väktare av Parisavtalet, har han putsat på sin gloria som den sista återstående världsledaren som kämpar för ett prisgolv för utsläppsrättigheter. Men han kommer för sent, för den typ av klimatpolitiska ramverk han förälskat sig i är försatta i konkurs för länge sedan. Det krävdes Gula västar för att (åtminstone tillfälligt) skaka honom ut sina illusioner: man kan inte bekämpa klimatförändringar genom att låta de rikaste ackumulera kapital, samtidigt som straffskatter läggs på arbetarklassen för att styra den i ”rätt riktning”. Det har inte fungerat tidigare. Det kommer aldrig att fungera.
Tyvärr lever illusionen fortfarande i miljörörelsens borgerliga mittfåra: gröna lobbyister som samlades på COP24 hälsade Macrons beslut att stryka planerna på höjda skatter för fossila bränslen med tillropet “förskräckligt!”. “Om Frankrike stoppar koldioxidskatten, stoppar det energi-omställningen och skickar väldigt dåliga signaler”, sa Pierre Cannet, klimat- och energipolitisk talesperson för Världsnaturfonden Frankrike initialt. (WWF Frankrike insåg senare sitt misstag och skickade ut ett pressmeddelande som tog avstånd från koldioxid-skatten).
Men som Attac Frankrikes Maxime Combes förklarar i en fantastisk artikel, skulle koldioxidskatten aldrig ha resulterat i någon “energi-omställning”. Den skulle inte ha gjort den franska bilflottan luftdriven. Dess enda verkliga effekt skulle ha märkts i plånböckerna på de mest utsatta konsumenterna som inte har råd att skrota sina gamla bilar.
Ändå måste ju de fossildrivna bilarna verkligen snabbt tas bort från våra vägar – så hur ser vi till att det händer? Genom en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken i städerna såväl som på landsbygden, masspridande av alternativa transportmedel (elektriska cyklar, bilpooler med elektrifierade fordon), förbud mot fossildrivna bilar i städer, anpassning av ekonomiska aktiviteter för att stoppa utglesningen av städerna, snabb elektrifiering av kvarvarande nödvändig auto-mobilitet – kort sagt: offentliga investeringar och offentlig planering i paritet med i klimatkrisen. Det skulle vara till hjälp om bilindustrin, i Frankrike och i resten av världen, tvingades att ställa om produktionen till sånt som behövs vid omställningen precis som amerikanska bilfabriker omvandlades till tank-tillverkare under andra världskriget.
Detta skulle vare sig hota arbetstillfällen eller levnadsstandard för vanliga människor, utan snarare tvärt om, men skulle vingklippa de superrika. Nu verkar ju inte Macron direkt vara ledaren som ligger i sängen och fantiserar om sådana åtgärdspaket paket innan han somnar för natten. Denna de rikas president skulle hellre kompensera sina synder genom att låta andra bära korset tills de snubblar. Men den tiden är förbi när åtgärder av Macrons snitt skulle kunna påstås göra skillnad för klimatet: kapitalist-klassen kan inte längre lämnas i fred. Om vi överhuvud taget ska ha någon som helst chans att avvärja en fullständig klimatkollaps, krävs det att härskarnas palats stormas.
Och här är en andra, mer produktiv, lärdom från de senaste veckorna: så här kan vi slåss. Eventuella framsteg på klimatfronten kommer endast att nås genom kamp. Det är dags att blockera trafiken, skolstrejka, angripa den mest miljöskadliga formen av konsumtion – de rikas iögonfallande lyxorgier – och varför inte: bränna bilar? Eftersom varken Macron eller någon annan ledare för den borgerliga staten är beredd att göra vad som måste göras, måste den kapitalistiska staten tvingas göra det, av precis den typen av underifrånkraft som de gula västarna så effektivt gett uttryck för.
Och det finns faktiskt klimatrörelser som verkar i denna anda, i synnerhet ”Ende Gelände”, som i slutet av oktober mobiliserade cirka 6?000 aktivister (varav en inte helt obetydlig del var franska) mot järnvägsspåren som transporterar stenkol och brunkol , de mest smutsiga av fossila bränslen, från gruvorna till kraftverk i hjärtat av Tysklands industriområden. Här producerar skorstenarna både ett evigt moln av CO2 och en nätt vinst till sina privata ägare.
Ende Gelände är precis som de Gula västarna självorganiserade och saknar polistillstånd. De har inte gula men vita uniformer. Ännu har inte Ende Gelände riktigt nått de Gula västarnas massdjup eller upproriska tonhöjd: men de har därför desto mer anledning att lära sig av Gulvästarna. Omvänt löd en av de slagord som sprejades på väggarna i centrala Paris: “klimatkrisen är ett krig mot de fattiga.” Man skulle kunna önska en mer genomgripande klimat-militans bland de Gula västarna. Detta är just den typ av konvergens som krävs, och vi kan hoppas att vi kommer att få se exempel på detta i den kommande fjärde akten.
Oavsett om konvergensen materialiseras eller inte, kan en lärdom redan dras: om fler än fransmännen hade haft en motståndskultur och vetat hur man kämpar, kunde vi kanske ha levt på en planet som inte var så överhettad.
Andreas Malm
Översättning från engelska: Marco Jamil Espvall
Ursprungligen publicerat i Internationalen
