I Göteborgs-Posten har Adam Cwejman skrivit en artikel som kan kallas en lovsång till stadsplaner. I grunden har han rätt, men stadsplaner är faktiskt inte bara av godo. När de läggs ut i trakter där bebyggelse saknas är de i allmänhet inte så problematiska, men där bebyggelse finns kan de utgöra ett problem, oavsett hur vettiga, funktionella och bra de än är.
Det var också stadsplaner som skapade områden som Övre Johanneberg, utan folkliv och fungerande social platser. Det var en stadsplan som låg till grund rivningen av det gamla Majorna med sin fiskelägesbebyggelse. Istället fick vi de fula husen kring Chapmans Torg och det öde Gråberget. Stadsplaner i sig är ingen frälsning utan det beror helt på hur de utformas.
Men det var inte bara stadsplaner som skapade problemen. Det var naturligtvis också ideologi. Den modernistiska ideologin med sin funktionsindelade stad var naturligtvis också ett problem, men faktum är ju också att Albert Lilienberg med sina mycket berömda stadsplaner också planerade en funktionsindelad stad. Se på Landala Egnahem (uttryckligen planerat med funktionsseparation), Änggården, det av Lilienberg planerade södra Kungsladugård. Det är socialt dött. Vackert, men inte så levande. Norra Kungsladugård (norr om Godhemsgatan) byggdes inte enligt hans plan. Men de äldre stadsplanerna som gav oss Vasastaden, Majorna, Olivedal, Masthugget och Kommendantsängen skapade en levande stad. Inte heller det vackra Nedre (norra) Johanneberg som bygger på en plan av Lilienberg är lika levande som Vasastan eller Linnéområdet.
Dessutom är och var många av de områden som byggdes helt utan stadsplan, som Burås och Fredriksdal, Ekebäck, Kungssten, Färjenäs, det senare och numera också rivna Landala, det ursprungliga Majorna med områden som Majberget (egentliga Majorna), Gråbergsstaden och Koopmansstaden också levande, fungerande och vackra. Att de rivna områdena i Majorna skulle rivas bestämdes redan i början av 1900-talet.
Med Lilienbergs planer var det också tänkt att exempelvis Burås och Fredriksdal skulle rivas. Nu blev det inte så. Att dessa områden liksom Haga kom att bevaras berodde delvis på att det var svårare att driva igenom stadsplaner där. Marken ägdes inte av staden som i övrigt ägde i stort sett all mark i det gamla Göteborg. Även Klippan blev delvis kvar på grund av att det mesta där ägdes av storföretaget Carnegie. Där staden ägde marken kunde de bara låta arrenden och besittningsrätt löpa ut och därefter riva för att bygga nytt. Det skedde förutom i Majorna också i Vasastan med områden som Brantdala och Flygarns Haga, i Masthugget, Olivedal, Kommendantsängen och Annedal med områden som Albostaden, Djupedal och Kråkestan (Dahlins äng).
Problemet med ägandet fanns också på Gårda och i Örgryte men där var det inte främst enskilda små fastighetsägare och företag som ägde marken som i Haga, Burås och Fredriksdal utan storkapitalister, dvs samma män som bestämde i staden. I Örgryte (Kärralund, Bö, Överås, Skår, Jakobsdal, Torp, Kålltorp etc), Lunden och Gårda var det därför dessa personer som såg till att det revs och exploaterades.
Så stadsplaner må vara bra för att skapa en enhetlig stad, men stadsplaner är inte enbart av godo. Organisk och naturlig framväxt av stadsområden verkar också kunna fungera bra. En modern stadsplan måste därför ta hänsyn till det existerande och bevara dess strukturer. Det gjordes inte i det sena 1800-talets stadsplaner (tänk om raden av landerier (herrgårdar) mot nuvarande Heden fått vara kvar), det gjordes inte i Lilienbergs planer och inte senare heller. Delar av Vasastaden (exempelvis skulle inte huset som används i TV-serien Vår tid är nu ha funnits om planen följts) byggdes dessutom i strid med planen. Det misslyckas i allmänhet i dagens planering som exempelvis i Eriksberg och Sannegården och det misslyckades totalt i exempelvis Annedal, Nya Masthugget, Olskroken och Landala.
