Bostadsbristen går inte att lösa med välgörenhet

Del 3 av 5 i serien Bostadsbrist

Sen mitten av 1800-talet har Göteborg haft bostadsbrist och dåliga bostadsförhållanden för fattiga. Förutom under 1970-talet för då fanns ingen bostadsbrist och dåliga bostadsförhållanden var en sällsynthet. Enkla bostadsförhållanden fanns dock kvar för de som ville ha det.

Vid mitten av 1800-talet så diskuterades lösningar på fattigdomen (pauperismen som den kallades) och andra med den förbundna problem som alkoholmissbruk och dåliga bostäder. De rika i Göteborg som bestämde ville råda bot på detta. Lösningen blev att bilda en styrelse som byggde nödbostäder i Haga. Fast nån lösning blev det förstås inte. Så problemen fortsatte och nu försökte de istället med välgörenhet. Rika människor skänkte pengar för att bygga bostäder för arbetare och fattiga. Eller rättare sagt: Robert Dickson gjorde det. Emily Dickson gjorde det. Så många fler var det kanske inte.

Men i grunden skulle marknadskrafterna se till att det fanns tillräckligt med bostäder. Välgörenheten var bara till för fattiga och arbetare, dessutom i allmänhet bara om de också var skötsamma, hade arbete och inte söp. De allra fattigaste fortsatte vara utan bostad eller med riktig usla bostäder.

De andra rika som skänkte pengar som Julius Lindström, Emily Wijk, Amalia Hertz, Eduard Magnus med flera gav pengar för att hjälpa personer från rika familjer som blivit fattiga (pauvres honteux). Andra rika tog initiativ till sådant som Göteborgs Arbetarebostads AB och Göteborgs Sparbanks byggnadsfond för uppförande av arbetarbostäder men det fanns även egna initiativ som Arbetarnas Byggnadsförening och företag som byggde bostäder som SKF, Götaverken, Gamlestadens Fabriker med flera. Ibland byggde företagen själva, ibland byggde de via byggnadsföreningar.

Trots välgörenheten bestod bostadsbristen. Den gick inte att lösa att lösa med välgörenhet och marknadskrafter. Det behövdes annat. Nödbostäder blev nästa försök att komma till rätta med bostadsbristen.

Välgörenhet kombinerat med marknadskrafter är något som än idag förespråkas av många borgerliga. Det handlar om att sociala myndigheter och organisationer som Stadsmissionen och Räddningsmissionen (vilka lever på donationer) ska ta hand om de som marknaden inte kan förse med bostäder. Det fungerar lika dåligt som det alltid har gjort och det kan inte lösa problemen med bostadsbrist.

Series Navigation<< Brist på bostadspolitik är orsaken till bostadsbristenNödbostäder – ytterligare ett sätt att inte lösa bostadsbristen >>
Advertisements