Karl-Erik Esbo, vice chefsåklagare, Göteborgs åklagarkammare, har i GP skrivit en vettig debattartikel om det befängda förslaget om slopade ungdomsrabatter vid brott. Det aktuella förslaget stöd i praktiken inte ens av utredaren som föreslagit det. Detta då utredningen faktiskt kom fram till att slopade ungdomsrabatter inte skulle ha någon effekt, det var meningslöst och kanske till och med negativt. Så här skriver Esbo om förslaget om slopad straffrabatt:
Unga brottslingar har enligt dagens rättssystem rätt till ett mindre strängt straff än vuxna som begår likartade brott. Det är en väl etablerad ordning som motiveras av flera skäl. Bland annat har unga människor enligt forskning ett sämre utvecklat konsekvenstänkande, och kan därmed rimligen inte på samma sätt som vuxna ta ansvar för att de begår överilade handlingar, eller i värsta fall brott. Vidare får unga människor, som ännu inte hunnit etablera sig som välfungerande medborgare i samhället, mycket svårt att någonsin göra det om de döms till fleråriga fängelsestraff tidigt i livet. Det finns även andra skäl till att vi har en så kallad straffrabatt för unga brottslingar.
Minskad straffrabatt för unga skulle innebära längre straff för de ungdomar som ingår i kriminella gäng och döms för brott. Minskar det då inte kriminaliteten i våra särskilt utsatta områden och andra förorter till storstäderna? Sannolikt inte. För de ungdomar som skulle avtjäna längre straff innebär den slopade rabatten förstås att just de förhindras från att begå brott under den tiden. Det skulle dock troligen inte hindra tillströmningen av nya ungdomar från att begå brott. Enligt min erfarenhet är rädslan för ett straff av en viss längd av liten betydelse för ungdomar som är på väg att begå brott. Rädsla för att ”åka fast”, för skam inför föräldrar och för alla andra konsekvenser det kan innebära att bli betraktad som kriminell är vad som spelar betydande roll för de flesta, faktiskt inte längden på straffet. Kanske är det en följd av det sämre konsekvenstänkandet.
[…]
En generellt ökad repression riktad mot ungdomar, vilket slopade eller minskade straffrabatter innebär, riskerar att med ett brett och okänsligt slag träffa blint och skada de många, i grunden skötsamma, ungdomar som begår något enstaka brott. Det kommer däremot inte hindra de mer förhärdade från att fortsätta begå de brott de begår. Vi måste ha ett system som inte minskar möjligheterna för ungdomar att komma in i samhället, även efter ett straff, utan som förmår identifiera det lilla fåtal som kräver särskilda insatser för att sluta begå brott.
Det är mycket bar uttryckt av Esbo. Hårdare straff för ungdomar innebär med all sannolikhet ingen minskad brottslighet. Det stoppar inte nyrekytering till kriminella gäng och det har ingen som helst effekt på de ungdomar som ingår i kriminella gäng. Däremot kand et göra brottslingar av många som annars skulle upphört med brottslighet efter ungdomsåren. Den som aldrig åker fast för brott slutar oftast med brott när den är vuxen medan de som åker fast är de som fortsätter.
Esbo föreslår istället att den som kan bevisas ingår i ett kriminellt nätverk eller gäng ska dömas hårdare. Det är en rimligare tanke men det är problematiskt att skapa sådan lagstiftning. Esbo är också medveten om att det är svårt. Hur definieras gäng eller nätverk? När kan någon sägas vara medlem i nätverket? Osv. Jag tror att det är en svår väg att gå och misstänker att det skulle minska rättssäkerheten. Förmodligen räcker det med nuvarande lagstiftning och rättskipning som ger hårdare straff till återfallsförbrytare. Det ger hårdare straff för personer som är involverade i gängbrottslighet och upprepad brottslighet av annat slag.
Läs också:
- Kontraproduktivt med hårdare straff för unga
- Den minskande ungdomsbrottsligheten
- Hårdare tag och hårdare straff är kontraproduktivt
